Jag väljer att posta detta mitt svar i denna tråd, istället för i den tråd som det tidigare postats i. Jag väljer nu att ge mina erfarenheter och min kunskap i denna tråd. Jag ser ingen anledning längre att ödsla min tid på andras aggressivitet och lögnaktiga fasoner. Det är helt meningslös sysselsättning.
petersteindl skrev:Hemma hos Stig Carlsson spelade vi ibland stenkakor. Det lät väldigt bra.
Stenkakor frekvensomfång på upp till 10kHz om du har tur, och enligt lite vaga källor en THD på 2-5% och SNR på 20-30dB. Är det alltså din tröskel på vad som är "väldigt bra"? Är det samma väldigt bra som gör att du tror att en vanlig vinyl har ett SNR på 90dB?
Det verkar vara en väldigt aggressiv människa som tycker något, som dessutom är 100% lögn. Det verkar vara en slags livsstil, en jargong. Ta en Toy istället.
Denne person bör nog läsa på lite bättre det jag skriver. Jag har inte pratat om vinyl. Jag har pratat om den lack som man graverar i på ett graververk innan man framställer matriser för att till slut pressa vinyl. Graverlack är inte vinyl.
Jag vidhåller den siffran jag givit d v s -90 dB. Det gäller då de bästa graverlacken som då fanns att köpa. Det fanns olika kvalitéer på graverlack och de varierade sinsemellan också, även från samma batch.
Sämre kvalitet på graverlack hade -80 dB. Sedan fanns det nog ännu sämre som sorterades bort vid seriösa graveringar.
Att det skulle röra sig om -60 dB som Morello skriver i den andra tråden får stå för Morello. Det har för mig ingen som helst signifikans.
-60 dB hade hyfsade rullbandspelare och de bättre rullbandarna kunde uppvisa drygt -70 dB ungefär, men även det bruset hördes förhållandevis som öronbedövande då bandspelarbruset kom in på graverlacken. Jag har själv varit med i graverstudio och lyssnat på provlack av Bertil Alvings inspelningar.
Pratade idag med Bertil Alving. Han graverade personligen alla de LP-utgåvor som han spelat in. Det är hundratals. Han skrattade bara då jag nämnde Morellos påstående om -60 dB på graverlack. Löjeväckande! Det är inte ens seriöst.
-90 till -92 dB hade de absolut bästa lacken och där låg gränsen.
Då man spelade lacken så var det provlack på graveringen man spelade. De lack som sedan användes vid framställningen av matriser för pressning av LP var dock helt ospelade lack.
Ni får tro vad ni vill. Jag bryr mig inte. Jag säger mitt och andra får fantisera sina tankemissfoster om sitt.
I denna tråd betackar jag mig dock från aggressivitet. Det får ni älta i andra trådar.
Det finns betydligt mer att säga om stenkakor än det som står i den andra tråden. Det fanns ingen tonkurvestandard på den tiden som RIAA blev senare för LP. De olika skivmärkena hade sina egna standarder. Det gäller hur gravernålar såg ut och deras storlek och VTA och frekvensgång. Däremot var 78 varv per minut standardiserat som konstant varvtal från ytterspår till innerspår. Det höga varvtalet var till fördel för diskanten, men till nackdel för basen.
En CD-skiva har t.ex. inte konstant varvtal. Varvtalet varierar längs med radien på skivan.
Då jag var hemma hos Stig Carlsson så spelade han ibland stenkakor. Han hade där för specifik skivspelare med specifikt inställd pickup och ställde in specifik tonkurva för respektive stenkaka. Han kunde dessutom ställa in specifik eq för basen. På varje skivomslag skrev Stig hur denna skiva skulle spelas av och det gäller samtliga grammofonskivor. Om det gällde samtliga CD minns jag inte, men på de omslag jag sett finns anteckningar.
De mest entusiastiska stenkakegubbarna hade därför olika pickuper med olika nålar med olika VTA vid avspelning och därtill hade man olika frekvensgångskompencering. Spelade man flera skivor från olika fabrikanter en kväll, så bytte man pickup eller nålspets och inställning och frekvensgång mellan avspelningarna.
Innan LP lanserades, så fanns en period efter stenkakor. Skivorna hade 10”, 25 cm, diameter och kallades microgroove. De hade 33 1/3 varv per minut som standard. LP var 12” diameter, 30 cm, och står för Long Playing, d v s de hade längre speltid. De hade också 33 1/3 varv per minut som standard. Tonkurvan var standardiserad och VTA var standardiserad till 15 grader. Början av denna tidsperiod med LP var mono.
Stereo lanserades av de större skivbolagen 1958 och var med klassisk musik. Decca kallade dessa
ffss full frequency stereophonic sound. Dessförinnan då det var mono kallade man skivorna för
ffrr full frequency range recording.
Så småningom ändrades standarden för RIAA:s frekvensgång något och VTA ändrades till 20 grader.
LP gavs också ut med 45 varv per minut och då snarast för audiofiler. Visby storband med Marianne Mellnäs som Bertil Alving spelat in och graverat, är ett exempel.
En variant var LP-singlar där det fanns 1 låt per sida på. De kallades maxisingel.
Sedan fanns det standardiserade Singlar och EP. En singel har 1 låt per sida som är begränsad tidsmässigt.
EP står för Extended play och kunde ha fler låtar per sida.
Singel och EP hade 45 varv per minut. Diameter 7”. RIAA frekvensgång och samma VTA som LP.
Mvh
Peter
VD Bremen Production AB + Ortho-Reality AB; Grundare av Ljudbutiken AB; Fd import av hifi; Konstruktör av LICENCE No1 D/A, Bremen No1 D/A, Forsell D/A, SMS FrameSound, Bremen 3D8 m.fl.