De bästa versionerna av Beethovens symfonier

[Possible worlds]

Ogjort

Ett annat sätt att se det är att senromantiken var musikhistoriens absoluta höjdpunkt, därför att den nådde en monumental nivå av vad musik kan uttrycka. Jag tycker själv att Wagners operor, Mahlers symfonier och Strauss tondikter är ett slags musikalisk kulmen som vi sannolikt aldrig kommer få uppleva igen.
Med modernismen och postmodernismen förföll detta uttryck.

Knepigt att på något vis se termer som "absolut höjdpunkt" som något objektivt i en domän som är helt och hållet subjektiv.

Visst drabbas man omedelbart av en rytm. Men det gör väl också de flesta av musiken i Peer Gynt och Also sprach Zarathustra? På ett själsligt djupare plan.

Se där - där kom "nyckeln" till hela mitt tidigare inlägg!
Rytm är ytligt och allt annat är fint och "själsligt djupt"

Fast är inte hela meningen med modernism och postmodernism att undvika det uttryck som fanns hos romantikerna? De ville bryta med den traditionen. De satte innovation framför storslagenhet (även om postmoderna musiker är lite mer ambivalenta på den punkten). Deras revolution handlade mycket om att störta den storslagna musik som romantikerna skapat. Det innerligt själsliga och transcendenta byttes ut så att musiken istället skulle låta främmande i lyssnarens öron.

[Possible worlds]

Man kan naturligtvis hävda att Alban Bergs Wozzeck har större själslig upphöjdhet än Puccinis Turandot, eller att György Ligetis Études har det jämfört med Erik Saties Gymnopédies och Gnossiennes. Jag uppfattar det inte så. För mig fångas Bergs och Ligetis musik bättre av ordet ”hypnotisk”. Det är en annan slags kvalitét.
Jag tycker att det är liknande med trummor som ett instrument. Det som skapas av Thomas Haake och Bill Bruford, eller på Miles Davis album On the corner (som i mycket är rytmiskt experimentell musik) är hypnotiskt. Det är inte själsligt upphöjd storslagenhet.

[Ogjort]

Ogjort

Ett annat sätt att se det är att senromantiken var musikhistoriens absoluta höjdpunkt, därför att den nådde en monumental nivå av vad musik kan uttrycka. Jag tycker själv att Wagners operor, Mahlers symfonier och Strauss tondikter är ett slags musikalisk kulmen som vi sannolikt aldrig kommer få uppleva igen.
Med modernismen och postmodernismen förföll detta uttryck.

Knepigt att på något vis se termer som "absolut höjdpunkt" som något objektivt i en domän som är helt och hållet subjektiv.

Visst drabbas man omedelbart av en rytm. Men det gör väl också de flesta av musiken i Peer Gynt och Also sprach Zarathustra? På ett själsligt djupare plan.

Se där - där kom "nyckeln" till hela mitt tidigare inlägg!
Rytm är ytligt och allt annat är fint och "själsligt djupt"

Fast är inte hela meningen med modernism och postmodernism att undvika det uttryck som fanns hos romantikerna? De ville bryta med den traditionen. De satte innovation framför storslagenhet (även om postmoderna musiker är lite mer ambivalenta på den punkten). Deras revolution handlade mycket om att störta den storslagna musik som romantikerna skapat. Det innerligt själsliga och transcendenta byttes ut så att musiken istället skulle låta främmande i lyssnarens öron.

Det är fortfarande helt subjektivt vad som är storslaget eller inte.
Personligen har jag svårt för mycket av romantiken som jag uppfattar som tråkig, banal och förutsägbar. Berör mig inte alls.
En del kan jag dock gilla skarpt. Har väldigt svårt för att såga en hel era eller allt inom en viss "sort".
Det går alltid att hitta sådant som tilltalar en.

Men jag tycker nog t.ex. Våroffer är minst sagt "storslagen" musik.
Och vad är t.ex. Pettersson, om inte en direkt fortsättning på romantiken?
Men jag vet inte vad själ är för något. Har man verkligen hittat en sån?

[jockewe]

Frun till min gamla fiollärare sa till mig en gång angående musik/konst:

"Det är bara dig det är synd om när du inte kan uppskatta något"

Med åren har jag märkt att saker jag avskydde som ungdom älskar jag och andra saker går liksom fram och tillbaka, det enda jag har tyckt lika illa om hela livet är halvmesyrer och oinspirerat spel, likaväl inom sport som musik. (där det ju märks så tydligt)

Så till och med mina favoriter växlar som t.ex. framförande av Beethovens symfonier ..

[Maarten]

@Jockewe: Bra poäng!

Ogjort

Ett annat sätt att se det är att senromantiken var musikhistoriens absoluta höjdpunkt, därför att den nådde en monumental nivå av vad musik kan uttrycka. Jag tycker själv att Wagners operor, Mahlers symfonier och Strauss tondikter är ett slags musikalisk kulmen som vi sannolikt aldrig kommer få uppleva igen.
Med modernismen och postmodernismen förföll detta uttryck.

Knepigt att på något vis se termer som "absolut höjdpunkt" som något objektivt i en domän som är helt och hållet subjektiv.

Visst drabbas man omedelbart av en rytm. Men det gör väl också de flesta av musiken i Peer Gynt och Also sprach Zarathustra? På ett själsligt djupare plan.

Se där - där kom "nyckeln" till hela mitt tidigare inlägg!
Rytm är ytligt och allt annat är fint och "själsligt djupt"

Fast är inte hela meningen med modernism och postmodernism att undvika det uttryck som fanns hos romantikerna? De ville bryta med den traditionen. De satte innovation framför storslagenhet (även om postmoderna musiker är lite mer ambivalenta på den punkten). Deras revolution handlade mycket om att störta den storslagna musik som romantikerna skapat. Det innerligt själsliga och transcendenta byttes ut så att musiken istället skulle låta främmande i lyssnarens öron.

Så tänker jag också. Och post-modernism är i mina ögon på många områden en destruktiv utveckling, som jag till stor del tror beror på det fastade sinnets oförmåga att förnya sig. Typ. (Det kan finnas andra anledningar som att man ibland behöver riva strukturer för att skapa nytt).

Men jag vet inte vad själ är för något. Har man verkligen hittat en sån?

Själ lär enligt de mer visa ingå bland det som inte går att fånga med sinnet, än mindre beskriva (No-mind).

[Ogjort]

Här blandas begreppen "modernism" och "post-modernism" som vore de samma. Vilket förbryllar mig en smula.
Inom musiken är de snarare varandras motsatser.
Den som trivs i romantiken borde trivas även i post-modernismen. Då är vi ju nästan tillbaka i det "insmickrande" och igenkänningsbara.
Melodi, harmonik, känsla och struktur sätts åter i första rummet istället för intellektuell serialism.

Sen vet jag inte heller om det är rimligt att betrakta "modernismen" som destruktiv och "raserande".
Möjligen om man ser till de påtagligt avgränsade Darmstadt-gänget med Stockhausen & Co i spetsen, som väl nu ändå
betraktas som en närmast isolerad avvikelse från tidslnjen. Även om det i delar krattade manegen för efterkommande uttryck.
I samma undantagspåse hittar vi också dadaismen och futuristerna. Men annars..?
Postmodernismen är i stort just en motreaktion mot allt detta.

Inom musiken är post-modernism hyfsat tydligt definierad.
Följer man den svenska "boxningsmatchen" mellan Nutida musik och Samtida musik under 1950-talet, så får man en inblick.
Men generellt är det ett ytterst diffust begrepp och allt annat än enhetligt.

[Maarten]

Tack för input Ogjort! Du har säkerligen mer rätt i det du skriver avseende modernism och portmodernism inom musiken. (Min kommentar var mer av allmän karaktär inte specifikt relaterat till musik eller konst heller för den delen).

[petersteindl]

Här blandas begreppen "modernism" och "post-modernism" som vore de samma. Vilket förbryllar mig en smula.
Inom musiken är de snarare varandras motsatser.
Den som trivs i romantiken borde trivas även i post-modernismen. Då är vi ju nästan tillbaka i det "insmickrande" och igenkänningsbara.
Melodi, harmonik, känsla och struktur sätts åter i första rummet istället för intellektuell serialism.

Sen vet jag inte heller om det är rimligt att betrakta "modernismen" som destruktiv och "raserande".
Möjligen om man ser till de påtagligt avgränsade Darmstadt-gänget med Stockhausen & Co i spetsen, som väl nu ändå
betraktas som en närmast isolerad avvikelse från tidslnjen. Även om det i delar krattade manegen för efterkommande uttryck.
I samma undantagspåse hittar vi också dadaismen och futuristerna. Men annars..?
Postmodernismen är i stort just en motreaktion mot allt detta.

Inom musiken är post-modernism hyfsat tydligt definierad.
Följer man den svenska "boxningsmatchen" mellan Nutida musik och Samtida musik under 1950-talet, så får man en inblick.
Men generellt är det ett ytterst diffust begrepp och allt annat än enhetligt.

I princip +1.

Ungefär så här skulle jag kortfattat beskriva det.
Modernism inom klassisk musik sträcker sig från ca 1900–1970.
Det innebar en medveten brytning med romantikens traditioner, normer och tonala regler.
Kompositörer experimenterade med atonalitet, polytonalitet och nya rytmer, t.ex. Stravinskij och Schönberg med radikalt nya sätt att uttrycka sig.
Kännetecken inom Atonalitet och Tolvtonsmusik: Schönberg, Berg och Webern utvecklade tolvtonstekniken där alla 12 toner i den kromatiska skalan är lika viktiga.
Man gjorde revolt mot tradition och övergav traditionella former, harmonier och melodier för att skapa nytt uttryck som kallades Impressionism och Expressionism:
Tidig modernism t.ex. Debussy omfattade impressionism och känsloladdad expressionism. Rytm blev mer komplex och fri, t.ex. Stravinskijs Våroffer.
Efter 1945 utvecklades inriktningar som seriell musik, konkret musik och elektronisk musik samt Avantgarde som avser nyskapande, experimentella verk som utmanar traditionella musikaliska normer, estetik och som ofta använder dissonans, nya ljudlandskap och brutna regler för att provocera eller tänja gränserna för vad som anses vara musik. Ofta icke-tonal, experimentell och experimenterar med klangfärg, tystnad och nya instrumenttekniker.
Postmodernismen räknas som en helt annan genre.

Sedan finns något som kallas Pastoralism. Jag betraktar 1900-talets pastoralism som en återgång till romantiken fast med mycket modernare tonspråk. Gustav Holst och Ralph Vaughan Williams tillhör pastoralismen vad jag förstått.

[Ogjort]

Här blandas begreppen "modernism" och "post-modernism" som vore de samma. Vilket förbryllar mig en smula.
Inom musiken är de snarare varandras motsatser.
Den som trivs i romantiken borde trivas även i post-modernismen. Då är vi ju nästan tillbaka i det "insmickrande" och igenkänningsbara.
Melodi, harmonik, känsla och struktur sätts åter i första rummet istället för intellektuell serialism.

Sen vet jag inte heller om det är rimligt att betrakta "modernismen" som destruktiv och "raserande".
Möjligen om man ser till de påtagligt avgränsade Darmstadt-gänget med Stockhausen & Co i spetsen, som väl nu ändå
betraktas som en närmast isolerad avvikelse från tidslnjen. Även om det i delar krattade manegen för efterkommande uttryck.
I samma undantagspåse hittar vi också dadaismen och futuristerna. Men annars..?
Postmodernismen är i stort just en motreaktion mot allt detta.

Inom musiken är post-modernism hyfsat tydligt definierad.
Följer man den svenska "boxningsmatchen" mellan Nutida musik och Samtida musik under 1950-talet, så får man en inblick.
Men generellt är det ett ytterst diffust begrepp och allt annat än enhetligt.

I princip +1.

Ungefär så här skulle jag kortfattat beskriva det.
Modernism inom klassisk musik sträcker sig från ca 1900–1970.
Det innebar en medveten brytning med romantikens traditioner, normer och tonala regler.
Kompositörer experimenterade med atonalitet, polytonalitet och nya rytmer, t.ex. Stravinskij och Schönberg med radikalt nya sätt att uttrycka sig.
Kännetecken inom Atonalitet och Tolvtonsmusik: Schönberg, Berg och Webern utvecklade tolvtonstekniken där alla 12 toner i den kromatiska skalan är lika viktiga.
Man gjorde revolt mot tradition och övergav traditionella former, harmonier och melodier för att skapa nytt uttryck som kallades Impressionism och Expressionism:
Tidig modernism t.ex. Debussy omfattade impressionism och känsloladdad expressionism. Rytm blev mer komplex och fri, t.ex. Stravinskijs Våroffer.
Efter 1945 utvecklades inriktningar som seriell musik, konkret musik och elektronisk musik samt Avantgarde som avser nyskapande, experimentella verk som utmanar traditionella musikaliska normer, estetik och som ofta använder dissonans, nya ljudlandskap och brutna regler för att provocera eller tänja gränserna för vad som anses vara musik. Ofta icke-tonal, experimentell och experimenterar med klangfärg, tystnad och nya instrumenttekniker.
Postmodernismen räknas som en helt annan genre.

Sedan finns något som kallas Pastoralism. Jag betraktar 1900-talets pastoralism som en återgång till romantiken fast med mycket modernare tonspråk. Gustav Holst och Ralph Vaughan Williams tillhör pastoralismen vad jag förstått.

Jomenvisst - men många av de du nämner rörde sig fram och tillbaka, in och ut, i traditionen. Det beror på var man tittar - med öronen...
Även uppfinnarna av regelverket 12-ton, struntade ofta själva i reglemanget för att det lät bättre då

Som sonen sa om pappan: "Javisst pappa skriver väldigt traditionell klassisk musik - men sen Prokofjevifierar han den lite."

Holst och Williams kan väl anses representera en egen, väldig Brittisk, särart? (tillsammans med några till samtida från samma örike)