BACH skrev:1. Man skall producera så många artiklar som möjligt för att meritera sig, man tar inte främst hänsyn till kvaliteten hos publikationerna.
Jag känner inte igen detta från mitt eget forskningsområde. Alla de forskare jag känner har för avsikt att bidra med sina publikationer. Man underkastar sig i regel inte en forskarutbildning och vidhörande forskning för att producera skräp utan värde. Att bara stilla sin lust på social prestige räcker inte på långa vägar för att leva som forskare. Vissa områden har dock nått längre i publiceringshetsen än andra. Medicin är ett sånt område och kraven på publikation för en doktorsavhandling är nog
en drivkraft. Möjligheter till upphovsrätt kan vara en annan, vilket också kan förklara att man som forskningsledare snarast är tvingade att stå med. Men man måste också besinna att i ett område där forskningens framsteg mycket handlar om att lägga sten för sten på ett gemensamt bygge och där nya resultat bygger direkt på tidigare dito, är det viktigt att de individuella bidragen, även om de är små, snabbt kommer till allmän kännedom så att andra kan fortsätta "bygget" eller replikera. Inom alla de forskningsområden jag känner till finns det dock en tilltagande "snuttifiering" av publikationer, dvs att man tar med så lite som möjligt för att kunna få flera publikationer ur en enskild studie (typ lägga huvudeffekten i ett papper, sekundära effekter i ett andra, modererade interaktioner i ett tredje osv.)
BACH skrev:2. Folk kommer överens om att sätta varandras namn på artiklar just för att komma upp i så många som möjligt.
Har jag faktiskt aldrig träffat på det. Om någon skulle försöka nästla sig in utan att bidra skulle jag bara bli förbannad. Forskning är en fråga om etik. Det finns inom mitt eget område ingen större anledning heller eftersom den relativt lilla krets det handlar om vet vem som är vem vid tjänstetillsättningar.
BACH skrev:3. Professorer och docenter kan utnyttja sin ställning för att få sitt namn på artiklar skrivna av andra.
Det
måste inte vara så förstås, men det är ju tämligen uppenbart att det förekommer, ganska ofta, misstänker jag.
Har aldrig hört om detta fenomen. Att vara professor innebär inom många forskningsområden att man träder tillbaka inom forskningen till förmån för docenter, doktorer och doktorander inom det forskningsprogram man förestår. Publikationstakten snarare minskar än ökar. Till stor del handlar det då om att programmen skall vara lyckosamma och pubilkationsrika, inte den enskilde professorn/forskningsledaren. Jag får snarast intrycket av att många professorer inom mitt eget område deltar i papper inte för att publicera sig själva utan för att hjälpa sina doktorander till bra papper som kan nå ut. Att som doktorand erbjuda medförfattarskap till en mer erfaren kollega är ofta mycket fördelaktigt ur doktoranden synvinkel eftersom pappret då kan lyfta sig till en högre nivå än annars.
MEN, om det är så att publikationen handlar om ett enskilt experiment som i sig inte kan stå på egna ben utan endast ges mening inom ramen för ett forskningsprogram där forskningledaren aktivt delar ut uppgifter bland deltagarna, tycker jag inte det verkar orimligt att forskningsledaren står med även om han eller hon inte direkt deltagit i det experiment som dokumenteras i publikationen. Återigen så är mitt intryck av medicin att frågeställningar ofta ägs av ett kollektiv forskare och att enskilda experiment inte står för sig själva. Produktion av data är ju bara en del av forskningsprocessen. Om den lilla del man fått sig tilldelad (av en mängd uppgifter som skall genomföras inom ramen för ett forskningsprogram) av en slump visar sig vara framgångsrikt är det rimligt att man "delar med sig" av denna tur till andra som var mindre lyckosamma men som genomförde samma typ av arbete. Man vet ju inte på förhand vilka vägar som kommer att visa sig framgångsrika. Då vore det inte forskning. Man skulle kunna säga att inkluderande av författare utan direkt empriskt bidrag är en förutsättning för att information och tankar skall kunna flöda fritt utan att det skall bli så att den forskare i team som först får ett lyckat resultat också tillägnar sig hela äran av det intellektuella arbete som inom en forskningsgrupp fortgår på möten, luncher och kafferaster.
Puh...
/D
Allvarligt talat är ju det som du berör ett problem som diskuteras livligt inomvetenskapligt. Forskare kämpar dagligen med detta: å ena sidan är publicering bra, å andra sidan riskerar systemet att urholkas om publikationsförfarandet renodlas och börjar separeras från de funktioner som det är tänkt att främja. Och inga bekymrar sig mer än forskare som jobbar under dessa villkor. Enskilda har naturligtvis små möjligheter att påverka detta. Men professionella sammanslutningar och redaktörer har både möjligheter och ansvar liksom de grupper som sätter upp värderingskriterier vid tjänstetillsättningar och anslagsprövningar. Inte lätt men så är också yrkeslivet "the art of muddling through".
