Det handlar inte så mycket om högtalarens egenskaper som om efterklangens, dessvärre.
jag brukar ofta utgå ifrån en jämförelse av två situationer: Tänk dig att du står och samtalar med en god vän. Han försöker förklara någonting ganska komplicerat för dig, och använder en del långa och svåra ord.
I den ena situationen befinner ni er i ett trapphus i ett hyreshus. Väggar, tak och golv består av målad betong eller sten. Brukar det vara lätt att föra sådana samtal i den miljön? Nej, det brukar väl snarare vara så att man tvingas stå mycket nära varandra och tala ganska tyst, och dessutom läsa noga på läpparna, för att uppnå god talförståelse.
I nästa situation befinner ni er utomhus, på en ganska stor sommaräng med blomstrande klöver (poetisk utsmyckning som inte strikt talat är nödvändig för resonemanget

). Det är vindstilla och fritt från miljöljud, eftersom det är sent på kvällen. Brukar det vara lätt att föra sådana samtal i denna miljön då? Ja, det brukar det vara. Man kan tala i vilket tonläge man vill - från minsta viskning till starkaste vrål - utan att talförståelsen går förlorad.
Skillnaden består i kvoten mellan nytt och gammalt ljud. I fallet med trapphuset är andelen nytt ljud (energimässigt, vid trumhinnan) mycket låg, eftersom ljuden dröjer sig kvar så oerhört länge i trapphuset och varje uttalat ljud når öronen flera gånger i gradvis svagare versioner, vilket blandas med de nya ljuden och grumlar dessa. I fallet med sommarängen om natten så är det i det närmaste bara direktljudet som når öronen, tillsammans med ett antal mycket nivåsvaga reflexer som ger ledtrådar om närmiljöns beskaffenhet.
I musikåtergivningssammanhang tar sig den "grumlande" effekten av nivåstark efterklang och tydliga mönster i efterklangen en mängd olika psykoakustiska uttryck (vi uppfattar den på flera olika vis). Viss grumling är av godo. Den kan bidra till att maskera vissa inneboende fel i exempelvis hur en enstaka ljudkälla återges av två högtalare (fel som ofta benämns "stereosystemfelen"). Men på det stora hela är grumlingen kontraproduktiv för det vi vill uppnå: God hörförståelse.
Ju kortare vi kan göra efterklangen, inom rimliga gränser, desto "tightare" och "renare" ljud kommer vi att höra. Nu skall man förstås veta att detta till en viss del är en smakfråga, så länge vi inte talar strikt om "återgivning", utan talar mer om "bra ljud". Vissa gillar det mer "täta" ljudet man får med längre efterklang bättre än det mer kontanta, fasta och högupplösta ljudet man får med kortare efterklang. Inget fel alls med den hållningen/smakriktningen (även om jag förstås inte går med på att man skulle kalla det man lyssnar på för "återgivning").
Ingvar Öhman, eller för den delen den framlidne Stig Carlsson, skulle kunna skriva långa böcker om vilka hänsyn man bör ta när man utformar en högtalares spridning och energikurva i olika riktningar, och hur detta samverkar med rummets egenskaper, och jag känner att mina egna kunskaper dessvärre inte täcker ens försättsbladet i en sådan bok. Så mycket kan jag dock säga att det generellt är svårt att skapa en högtalare som låter naturligt om man vill ge den en jämn tonkurva i direktljudet samtidigt som man begränsar dess spridning för att tillföra rummet så lite energi som möjligt i syfte att hålla efterklangstiden kort för så många frekvenser som möjligt. Något i den stilen är ju vad som måste till för att hålla kvoten mellan nytt och gammalt ljud hög i ett obehandlat rum med lång efterklangstid. Det är svårt att inte få en krokig energikurva, som har alldeles för stora skillnader för olika frekvenser för att det totala resultatet skall bli trevligt.
Problemet är enormt mycket enklare att hantera med hjälp av akustiska åtgärder. Det har väl förhoppningsvis avhandlats grundligt vid det här laget. Om inte annat kan man se Wolfies byggtråd och andra genomgripande byggprojekt för en del tips om hur det kan hanteras.
Själv ger jag hellre upp drömmen om ljudbild än det tydliga ljudet med kort efterklang. Jag lyssnar hellre på hörlurar än högtalare i ett obehandlat rum, eftersom bristen på ljudbild och psykoakustisk realism (hörlurar) stör mig oerhört mycket mindre än grumligt ljud (högtalare i obehandlat lyssningsrum).
Stig Carlssons konstruktionsfilosofi var ett sätt att till viss del adressera problemen med direktljud kontra gammalt ljud, men det var en kompromiss (om än en ganska schysst sådan). Man kan finna lite mer att läsa om sakerna här på faktisk.se:
http://www.faktiskt.se/modules.php?name=Forums&file=viewtopic&t=7478
Två nyckelbegrepp är "direktivitetsindex"/"riktningsindex" och "efterklangsradie", om du vill lära dig mer om ämnet.