King Crimson - Pompös psykedelia eller Akademisk Avantgarde

[soundbrigade]

soundbrigade: Verkar som att jag saknade själva crimson-soundet på Lizard, då.

Du saknar säkert mellotronslöjorna från 1:an och 2:an samt Fripps gitarr på plattorna som kommer.

Nu minns jag inte hur de kommer, men vi chansar.
Efter Lizard dyker det upp en trio där Kungarna byter stil totalt. Frippen hittar ett gäng musiker som är SÅ speciella och oerhört skickliga; David Cross på violin, John Wetton på bas och Bill Bruford på Trummor.
Första (jag antar det) plattan i trion är Larks' Tongues In Aspic. Musiken är som vanligt helskum med monotona ljudblock i Larks' och Talking Drum, goda gitarriff. Somligt är bedövande vackert i låtar som Book of Saturday och Exiles.

(Jag har hoppat över live en live-platta - Earthbound. Såg någon notering att den är inspelad på en kassettbandspelare bak i en folkbuss. Sedan kom ju USA, ett annat livealbum, men den kom nog efter Larks.)
En undran - vem/vilka är textförfattaren/arna - Palmer-James??

Åsså måste jag infoga, Easy Money är bland det häftigaste som spelats in - nånsin. "Show the colour of your crimson suspenders ..."


Bilden har kommit lite snett ...

[Almen]

Glöm inte den excentriske slagverkaren Jamie Muir som var med på Larks. Han som spelade live iförd djurhudar och med blodet från sönderbitna blodampuller rinnande ur munnen.

Efter Larks kom Starless and Bible Black (underbar titel), där de flesta spåren ursprungligen togs från en livekonsert. Därefter Red och USA.

Jo, Palmer-James skrev texterna den här perioden, med vissa specifika undantag. Dels har jag för mig att Fripp skrev några textrader på Great Deceiver ("Cigarettes, Ice Cream, Figurines of the Virgin Mary"), dels tror jag Wetton skrev samtliga till Red.

[soundbrigade]

Jag har en Wetton-platta hemma. Mäktigt, pompöst och definitivt publikfriande.
Jag trodde nu att USA kom efter Larks.
Jag noterar att mycket man hör i dagens Crmson har sina rötter här. Larks-temat har man inte släppt utan förfinat och vidareutvecklat.

[Almen]

Jag trodde nu att USA kom efter Larks.

Jo, som jag skrev.

mycket man hör i dagens Crmson har sina rötter här. Larks-temat har man inte släppt utan förfinat och vidareutvecklat.

Absolut! Larks' Tongues in Aspic, Part IV dyker upp på The ConstruKction of Light, nästan 30 år efter del I och II. Samma med Fracture från 1974, som på TCOL blir FraKctured.

Har för mig att Fripp skrev om det, att han medvetet bejakade delar av den äldre musiken och inte enbart ratade saker bara för att det gjorts förr.

[soundbrigade]

Vad har det här med King Crimson att göra?

[soundbrigade]

Svar: den här:


På KC:s album Starless and Bible Black finns en underbara hyllningssång till Rembrandts målning Nattvakten (The Night Watch).

jag är så fascinerad av en fläck på albumets baksida där man man läsa "... this night wounds time ..." Vad betyder det?

[Almen]

Är inte den texten, liksom frasen "Starless and Bible Black" (underbar titel, sade jag det?), från Dylan Tomas diktning?

[soundbrigade]

Är inte den texten, liksom frasen "Starless and Bible Black" (underbar titel, sade jag det?), från Dylan Tomas diktning?

Du sade det, men det kan upprepas. Det finns en Starless på Red, där man faktiskt lagt in text och just detta "...Starless and Bible Black". Fantastiskt!

[soundbrigade]

RED



Ett av få album med medlemmarna på omslaget. Fripp sitter och spelar kort med pinupkortlek med Brian Eno (som samlar på sådana kortlekar) på en platta som de gjorde ihop No Pussyfooting. Gillar man synthar, sekvenser och tapeslingor som Fripps gitarrslöjor tycker man om den skivan. Jag diggar den.
Red är en bra rockplatta. Jag älskar Starless.

[Almen]

Starless är ju, helt objektivt, en av deras allra bästa låtar.

Oj, det var länge sedan jag lyssnade på Red också!

[TCM]

Larks' Tongues In Aspic

[OT]
Monte Python nämndes ju tidigare i tråden - är det bara jag eller är det fler som kommer att tänka på det här?
[/OT]

[Lust]

De flesta av mina Crimsonplattor är i vinylformat, men har tack vare den här tråden plockat fram en samlings-CD med dom som går ofta på dagarna.

Den heter: Sleepless - the concise King Crimson (1993).

Rekommenderas som översiktsplatta om någon tack vare den här tråden fått upp intresset för bandet.

[soundbrigade]

Den heter: Sleepless - the concise King Crimson 1993).

Det kom någon liknande för ganska länge sedan - Young Persons Guide to King Crimson.

[Almen]

Larks' Tongues In Aspic

[OT]
Monte Python nämndes ju tidigare i tråden - är det bara jag eller är det fler som kommer att tänka på det här?
[/OT]

Jag tänker faktiskt mera på Life of Brian:

Brian: Larks' tongues. Wrens' livers. Chaffinch brains. Jaguars' earlobes. Wolf nipple chips. Get 'em while they're hot. They're lovely. Dromedary pretzels, only half a denar. Tuscany fried bats.

Notera att King Crimson (eller rättare sagt Jamie Muir) var först!

[TCM]

Larks' Tongues In Aspic

[OT]
Monte Python nämndes ju tidigare i tråden - är det bara jag eller är det fler som kommer att tänka på det här?
[/OT]

Jag tänker faktiskt mera på Life of Brian:

Brian: Larks' tongues. Wrens' livers. Chaffinch brains. Jaguars' earlobes. Wolf nipple chips. Get 'em while they're hot. They're lovely. Dromedary pretzels, only half a denar. Tuscany fried bats.

Notera att King Crimson (eller rättare sagt Jamie Muir) var först!

Din var faktiskt bättre . Min var ju

Lark's vomit

.

http://orangecow.org/pythonet/sketches/crunchy.htm

[soundbrigade]

Ett riktigt bra livealbum. Man blir bara glad av att höra sådant här.
USA

[Almen]

Liveskivan USA är ju egentligen grunden till studioalbumet Red. KC gjorde ofta så, körde låtarna live några vändor innan de gick in i studion.

På Starless and Bible Black använde man till och med några liveinspelningar som basic tracks.

[soundbrigade]

Åhå!

Har det alltid varit så?? Jag menar man hittar en del KingCrimsonskt som verkar fungera så bra både live och i studio, samt att det funkar som covers och för offspring-grupper.

Jag hämtar andan (syr balklänning och korsett och snickrar ihop ett litet rörsteg), sedan kör vi en trio till ...

[Almen]

Har det alltid varit så??

För det mesta, ja. Är inte helt säker på hur det var med THRAK och The ConstruKction of Light, annars tror jag att det har varit kutym.

Jag hämtar andan (syr balklänning och korsett och snickrar ihop ett litet rörsteg), sedan kör vi en trio till ...

Ser med spänning fram emot det.

[soundbrigade]

OK, då. Vi kör lite till.

Väldigt länge drog jag mig för att köpa de plattor som efter Red. Det främsta skälet var nog ekonomin, och så inbillade jag mig att det inte var samma King Crimson jag gillade så där de dök upp.
Nu har jag köpt den tripplett som kom härnäst och jag är lite tvehågsen. Mycket berör mig inte alls; för mycket "industrirock", medan ett fåtal låter är brilljanta.
Discipline är väl den jag har svårast att connecta till, även om jag tycker att Frame by Frame, Matte Kudasai och The Sheltering Sky är skapliga och kanske tom riktigt lyssningsvärda.
Ling Crimson är vid den här tid Ropert Fripp, Adrian Belew, Tony Levin och Bill Bruford.


Jag gillar omslagen som är lika minimalistiska som musiken ibland är.

[Almen]

Discipline är då tvärtom min favorit av trion, med Three of a Perfect Pair som tvåa. Jag har faktiskt mer och mer börjat uppskatta industrilåtarna, kanske i takt med att min anläggning blivit bättre och bättre.

Dock är den i mitt tycke bästa skivan man kan köpa från den här perioden dubbelliven Absent Lovers. Bra ljud, inga pålägg, och makalöst musikanteri.

[berma]

Från Alvin Leeś hemsida:

February 22, 2007 - We are saddened to learn of the passing of Ian Wallace, former drummer of King Crimson and session drummer extraordinarire. Ian played with Alvin Lee many times, including on On The Road to Freedom , In Flight and Pump Iron. When Boz died, Ian wrote "Boz, wherever you are I hope you don't rest in peace. I hope you're playing your balls off somewhere with people you love, to appreciative audiences." We hope you're playing right along with him, Ian.

Sept, 21, 2006 - Boz Burrell, renowned bass player for King Crimson, Bad Company and many
Alvin Lee sessions, has passed away at his home in Spain. Drummer Ian Wallace posted this information in his online tribute to him " He was at his home with friends talking about chords, something he loved to do. He picked up a guitar and said something like; "do you know this one?" strummed a chord and promptly fell over. He was apparently dead before he hit the floor. I spoke with Alvin Lee (whose guitar it was) and Alvin thought the chord was a half diminished thirteenth. It may have well been the lost chord. We'll never know."

[soundbrigade]

Älskar dessa omslag. Vet inte om denna platta kommer 2a i den här minimalistiska trion.


Jag tycker dock titeln säger allt.

[Almen]

Nä, den var faktiskt den tredje i ordningen.

Jag har aldrig lyckats bena ut riktigt vad som menas med uttrycket.

she is susceptible
he is impossible
they have their cross to share
three of a perfect pair...

he has his contradicting views
she has her cyclothymic moods
they make a study in despair
three of a perfect pair...

[soundbrigade]

Är de schizofrena kanske?? Eller är det rent ordbajs?? Har man inte Sinfields beskrivning till de första plattorna kan man tycka att texterna bara ett staplande av högtravande och lagom schizoida ord.
Jag tycker den låten (Three of a Perfect Pair) är himla härlig. Undrar vad det är för takt?? Jethro Tull spelade låtar i konstiga takter vilka tarvade 7 3/5 ben för att kunna dansa till.

För formens skull - Beat. Den här kom emellan då. Det är den platta jag gillar mest av de tre.

[Almen]

ToaPP är faktiskt i ren tretakt, men gitarrkompet gör det inte lättare att höra det! Förutom sticket som är i 7/8-takt (eller kanske egentligen 7/4).


Lustigt nog är Beat den jag tycker minst om. Fast det betyder ju inte att den är dålig. På konserterna från den här tiden kan man dock notera att minst antal låtar brukar komma från den skivan.

Ungefär som att jämföra Amarone-viner!

[soundbrigade]

Ungefär som att jämföra Amarone-viner!

Jag plockar Neil and Jack and Me, Heartbeat, Waiting Man, Two Hands som bra låtar.
Waiting Man är en sådan där nagelbitare - man blir lätt stressad av takten.

Man kanske skulle följa Fripps råd om att om och om igen lyssna på musik man inte gillade för att på så sätt lära sig att gilla den.
Jag har lättare att ta in Industri-soundet från Thrak och Vroom. Thrackattack är ....... för jobbig för mig. Har jag kvar den??

Fru SB fyller år i helgen, har beställt ett 275kr-vin ... Inte Amarone utan .... hittar inte lappen. Italienskt vin "som kunde få Pavarotti att sjunga heavy metal gratis ....".

[soundbrigade]

Stickspår:
Jag har skaffat på mig en del plattor med David Sylvian och Sylvian & Fripp. Det händer kul saker när de här två grubblarna slår sina .... grubblande huvuden ihop.
Det här hände i studion The First Day - 1993:

Jag kan bli lite less på Sylvians släpiga halvnasala röst, men han skriver fina texter och musiken är suverän liksom arrangemangen så han är förlåten.

Ungefär den där plattan finns i liveutförande - Damage - 1994. Det är otroligt att höra Fripps ruffiga och skitiga gitarrspel. I Firepower dyker Fripps välkända gitarrslöjor upp i en lång improvisation. Man kan bli muselman för mindre ...

[Lust]

Svar: den här:


På KC:s album Starless and Bible Black finns en underbara hyllningssång till Rembrandts målning Nattvakten (The Night Watch).

jag är så fascinerad av en fläck på albumets baksida där man man läsa "... this night wounds time ..." Vad betyder det?

"this night wounds time" är ett citat från Tom Phillips (album art) "A Humument"


Tycker det är kul att Bill Bruford står som medkompositör på låten "Trio".

Anledningen skall vara att resten av bandet ansåg att Bills val att inte spela något på den låten var avgörande för resultatet.

Det kan man ju inte annat än hålla med om...

[soundbrigade]

Thrakattak Det här klarar jag inte riktigt ...


Det här verkar vara något hopkok - för indistriellt ...
Vrooom


Jag glömde skanna mitt sista albumomslag. Plattorna ovan lämnar mig agnska oberörd. Jag har inget att säga mer än att det är för mycket kakafoniskt för mig.