… Stigs försteg Luxman C-1000 byttes ut mot Precision fidelity, ett rörförsteg som Göran Rudling sålde, ni vet, den där galningen som efter mig importerade Linn
Jag hade faktiskt Linn agenturen under 6 månader 1983, efter Glotta. En del tror att detta kan diskuteras men jag har ju faktiskt breven från Ivor himself. Ivor skickade sin Export Manager, Charlie Brennan till Stockholm för att ta reda på vilka dessa knäppgökar var d v s jag och min antagonist i detta ärende Göran Rudling. Efter att ha åkt som en skottspole mellan Östermalm och Kungsholmen skingrades dimman och det stod klart vem som vann och vi fick vår första leverans av Linnprodukter. Dessförinnan skulle man ha genomgått sedvanlig hjärnskrynkling i Scotland. Jag återkommer till det också för det var ganska roligt.
Sen mapem, återkommer jag till NK som sedermera blev min största kund. Det är också roliga minnen från en orolig tid.
Tillbaks till Precision: Varför köpte inte Stig försteget Spatial Coherence? Det var ju min plan att dema Spatial för Stig efter att jag kom hem från semester. Den lät ju bättre än Precision fidelity tyckte jag. Göran Rudling passade på en sommar, under min semester, att ta med ett Precision försteg till Stig. Att spela skjortan av Luxman C-1000 var ju egentligen ingen svår bedrift. Stig var dock förtjust i tonkontroller och då var det inte många försteg kvar som kunde utmana men Spatial Coherence hade tonkontroller. Tonkontroller i all ära, C-1000 fick ge sig. Den dög till 78-varvare om jag inte missminner mig.
Det bör påpekas att det var en fröjd att lyssna på stenkakor hos Stig. Det var ett sjuhelvetiskt drag med massor av musikalitet. Det lät nästan för bra, det kunde lätt bli lite pinsamt för stereofonin och 20-20tusen.
Jo, Rudling och jag tävlade redan då, d v s långt innan vi hade vårt lilla skivspelarkrig 1984-86. Vi började redan nån gång mellan 1972 till 1978 då jag faktiskt skrev lite i LTS. Det var angående pickupmätningar gjorda hos Stig och tonkurvor. Jag återkommer kanske i detta ärende också.
Så här i efterhand var det nog ok med Precision Fidelity. Den var billigare än Spatial och varken Spatial eller Precision stod sig särskilt länge. Olika varianter av Mark Levinson för- och slutsteg med bl a LNP-2 samt ML CD-spelare har också passerat hos Stig.
Didrik de Geers slutsteg och i synnerhet CD spelare (Tripent) var på tapeten under några år. Didrik fick nog ligga i för att hålla apparaterna på topp hos Stig.
NAD 208 som Stig fick i födelsedagspresent av Hi-Fi Klubben överlevde Stig, likaså en moddad Audio Research SP 11 förförstärkare samt Didriks CD-spelare.
Skivspelare
Stigs svajmätutrustning var giftig! Det var skivspelarbyte stup i kvarten. Yamahaskivspelare ut; Kenwood KD 500 ut; Technicsskivspelare SL 1000 ut (nåväl, den dög till 78-varvare, stenkakor alltså); I sedvanlig ordning blev det dock en Linn även hos Stig vilket var före 1980. Vad det byttes motorer! Stig såg alla fel på Linn-motorerna. Till slut var hela reservdelslagret hos Stig som kunde välja och vraka och mäta fram motorn med stort M och sen flög även Linn Sondek ut. Kvar blev Well Tempered skivspelaren med tonarm som var försedd med Madrigalpickup. Denna fick Stig till låns av en tillmötesgående Wilhelm Lilliehöök och vad jag vet så äger Wille den fortfarande även om den är hos SSC. Dom kanske har sålt Willes spelare. Vem vet?
Mina tredje Carlssonhögtalare, och dags för förbättringar
Året var 1978, nu hade jag bytt till OA 2212 och flyttat tillbaks till Saltsjö-Boo. Mycket riktigt, som Semmy Lazaroff tidigare påpekat var mer ”mage”, som Semmy uttryckte det, önskvärt. Wille hade lånat ut sin Ivie tersbandsanalysator och en svacka vid 300-400 Hz kunde skönjas. Nu ville jag ha ett möte hos Stig för att han skulle mäta på mina OA2212or. Jag var helt övertygad om att Stig skulle mäta fram svackan. Stig var inte speciellt positivt inställd till att mäta 2212orna men han gav med sig.
Bertil och jag kånkade dit högtalarna. Bära, bära, bära, trappor, trappor, trappor. Stig riggade och vi (Bertil och jag) stod i inre mätrummet medan Stig satt i labbet och blängde argsint på mätpappret som i lugnt gemak sakta matades fram i ultrarapid som om pappret retades med Stig. Om stämningen var knagglig vid tillfället med Nelson Pass A-40 så upplevde jag den nu snarast som hätsk. Stig rev ilsket av pappret från skrivaren och i farten ut ur rummet slängde Stig mätkurvan på sitt rullbord och fräste: ”Här är din mätning, dom uppfyller specifikationen” och sen försvann han ut. Bertil och jag tittade nyfiket och såg svackan vid 300-400 Hz. Kanske 4-5 dB! Nu hade jag beviset i min hand och Stig var både dess upphovsman, dess domare och den anklagade samtidigt. Snacka om Entrapped.
Då Stig sen kom tillbaks var det bara att samla mod och bita i det sura äpplet. Jag pekade på ”dippen” i mätkurvan och frågade lite försynt; Vad är det där? Går det att fixa?
Den uppfyller specifikationen blev svaret, dock nu inte helt övertygande. Jag förstod att Stig inte var nöjd, varken med sitt svar eller med situationen som sådan. Jag tror ingen tidigare hade konfronterat Stig på detta sätt nämligen att få Stig själv att mäta fram sin egen konstruktionsmiss. Bertil ville också mäta på sina 2212or och framförde med Bertils sedvanliga list att det möjligtvis, kanske, eventuellt, måhända kunde vara en viss spridning bland olika exemplar, så det kunde kanske vara på sin plats att mäta Bertis exemplar också. Situationen var räddad. Alla var förhållandevis nöjda.
Vid nästa tillfälle kånkade vi på Bertils 2212-or. Mätning, mätning, mätning. Samma svacka, men kanske vi alla förväntade oss detta. Denna gång var det en gemytlig ton. Vi ville naturligtvis att Stig skulle åtgärda våra 2212or. Han skyllde på Statens Provningsanstalts efterklangsmätrum. Stig ville inte lägga ner tid på att mäta på de ”gamla” högtalarna. Han ville med sin nya mätutrustning mäta på den nya kommande serien högtalare. Stig spelade ju själv med OA 2212 vid detta tillfälle och han var nog lite nyfiken hur dom egentligen skulle kunna låta.
Bertil och jag åkte hem men senare på natten fick jag telefonsamtal från Stig och han meddelade att han hade funderat och tänkt om. Han ville i stället ta tillfället i akt och använda sin nya mätutrustning till att mäta för att korrigera OA 2212. Anledningen var att skaffa sig erfarenheter med det nya mätförfarandet samt att kunna jämföra sitt nya mätförfarande med sina gamla mätningar på Statens Provningsanstalt. Lyckan var fullständig. Jag förmedlade denna nyhet och jag tror vi alla runt omkring Stig var oerhört glada. Nu skulle vi äntligen få Semmys ”mage”. Förlåt Semmy men jag tyckte det var ett utmärkt tillfälle att använda samma ord för två saker.
Jag minns en gång då den gode Semmy fixade konserthusbiljetter till mig och Stig för att vi skulle få se och höra Anne-Sophie Mutter, ni vet, den där violinissan
I pausen gick Stig och jag ner till kafeterian för att träffa Semmy som var violinist i Stockholmsfilharmonin. Hmmm, undrar om en kvinnlig violinist heter violinös?
Stig och jag var överförtjusta och frågade naturligtvis vad Semmy tyckte. Han plirade med ögonen som Toker i Snövit och myntade: Den muttern, den muttern, tänk om man fick va en skruv.
Vi hade jätteroligt och detta går faktiskt som en röd tråd genom historien fram tills …
Åter till Stigs modifikationsarbete.
Lättare sagt än gjort
Stig gjorde smärre förändringar på OA 2212 men upptäckte att frekvensgången från basen inte var bra. Det blev ”kjolar” hit och täcken dit runtomkring högtalarlådan längst ner mot golv på grund av ”baffelverkan” mellan golv och högtalare enligt Stig.
Suck, högtalarna såg för djävliga ut. Måste man ha dessa förbannade täcken runt högtalarna? Då de var ”klara” blev de referens för OA 116 som stod på tur. OA116 blev bättre än 2212orna och utgjorde således Stigs nya referens. Så höll det på ett tag, ömsom OA 116, ömsom OA 2212. Till slut ringde Stig och meddelade att ”kjolarna” behövdes inte mer. Gud vad skönt tänkte jag. (Nu kunde man sova i sina täcken istället.
Detta är inlagt strax efter original. Va bra, kunna redigera :lol: )Spolarna lindades av ett exakt antal varv men eftersom det fanns olika spolar i olika serier blev det olika antal varv beroende på spolens utformning.
Stig gav exakta anvisningar och vid detta tillfälle var jag förutom Stig ensam om att kunna modifiera OA 116 och OA 2212. Jag frågade Stig hur han hade tänkt sig det hela. Han var mycket bekymrad över att det skulle inträffa samma sak som med de gamla OA 5orna nämligen att det skulle bli en uppsjö olikljudande Carlssonhögtalare hos konsumenterna om konsumenten själv skulle utföra modifikationen. Då fick jag ensamrätt på att utföra modifikationen. Jag fick heller inte berätta hur modifieringen gjordes. Gissa om jag blev nöjd.
Vid den tiden var Stigs favvoplejs Svensson & Butler. Deras kokta potatis serverades i oskalat skick som vi gäster fick skala själv. Det tyckte Stig var bra för då fanns dom där nyttiga mojängerna kvar i potatisen. Där käkade man jättegod svensk husmanskost. Ni vet, sånt där som morsan eller mormor gjorde nån gång i förra millenniet. Det finns säker nån gammal obskyr kokbok nånstans i nån källare eller på museum som har nåt genuint recept. Stekt fläsk med gul lök och ljus sås eller hel falukorv i ugn med senap i. Dagens Svenska genuina nationalrätter e ju Pizza o Burgare och kanske nån lång en (varm korv alltså, men den är snart också på väg ut) åtminstone om man ser till antalet matplejs runtomkringisverige.
Tillbaks till hifi.
Stig berättade vid ett svagt tillfälle för Stefan Mether, de träffades då och då på Svensson och Butler (oöverträffad Mousse au chocolat förresten), som hade OA 2212 hur han kunde modifiera sina högtalare. Det kan ju inte va så svårt. Stefan försökte själv men misslyckades kapitalt. Spolarna såg ut som trådrullar som ungarna lekt med. Sedan kom Stefan till mig med en stor önskan om hjälp i nöden. Han kom med sina 2212or i delar och jag demonterade kretskorten och åkte till Stig. Tillsammans mätte vi upp varje komponent i Stefans högtalare och Stefan fick en sjusärdeles bra modifikation. Stefan var mycket tacksam. Vem e Stefan? Stefan var ett tag på Linnbutiken Hajfiddelliti, sen var det mjukvara på Skivspåret och nu är det back to Naim. Han är synnerligen trevlig då han sätter den sidan till och lite bitsk då den andra sidan kommer. Ungefär som jag själv.
Efter en kort tid meddelade Stig att även Sven Eriksson hade godkännande att utföra modifikationerna. Jag var inte speciellt nöjd, utan snarast besviken eftersom jag kände att jag hade initierat och drivit på det hela. Idag tycker jag att det var bra att Sven också fick uppdraget av Stig. Jag kan inte minnas att Sven och jag konkurrerade om någon kund. Sven har ju nu även gjort den utmärkta sammanställningen som varken Stig eller jag hittade. Det finns en liten historia angående detta som jag återkommer till eftersom det vid tillfälle har spridits lite dynga pga. detta.
Nåväl, jag minns då jag åkte ner till Kristianstad för att modda det synerliga entusiastgängets OA 116 högtalare. På den tiden hade jag inte tagit lappen ännu utan jag kånkade hela konkarongen på tåg. Lödkolv, verktyg, mätinstrument, komponenter inklusive mastodontspolar om jag inte minns fel. Sen var det nåns OA 116 i Malmö som jag fixade. Det var slit från morron till sen kväll hos Lasse, ni vet den där storhövdingen Nyström som ska debutera som rikskändis på TV. Very well done Lasse. Kolla in forumets stolthet:
http://www.faktiskt.se/modules.php?name ... 38&start=0
Jag vill passa på att nämna något om mina modifikationer. Jag använde inte originalkondensatorer enligt Stigs anvisning utan jag bytte ut EROs polyester mot polypropylen i mellanregisterdelen och detta var helt med Stigs goda minne. Stig t o m uppmuntrade mig i detta. Han litade på mitt omdöme.
Jag bytte även ut basspolarna i OA116 och OA2212. I 2212 kunde den lätt placeras utanför eftersom det fanns en anslutningskontakt direkt till basen och den kunde direkt kopplas in i serie med basen. Den tillhörande XLR kontakten var 4-polig och man kunde sära på strömmen till bas och mellanreg/diskant. Det var medvetet så eftersom Stig då hade access utifrån att kunna mäta på de enskilda registren. I OA 116 var det svårare att koppla in en bas vid sidan om. Dessa spolar var Stig från början inte lika förtjust i men Stig var i början å andra sidan inte glad åt någon förändring utom kanske just i kondingbytet.
Bertil Alving, Lars Bäcklund, Semmy Lazaroff, Lars-Göran Hedström mm var överlyckliga över just denna ljudförbättring. Att kunna få en distinktare bas ur OA 2212 var en sedan länge stor önskedröm som nu infriades. Alla inblandade lyssningsjämförde innan de klart bestämde sig för byte av basspolarna. Det var helt uppenbart att dessa spolar var bättre än originalspolarna. Lars Bäcklund var störst förespråkare för mina ”mastodontspolar”. Stig godkände sedermera utbytet av basspolarna.
Långt därefter visade jag för Stig specialspolar med kopparfolie av fabrikat CFAC som var lindade som tejp. Jag hade ett gott samarbete med Bo Medin på Golden Age som importerade allehanda roliga saker. Stig var även till en början negativ till dessa men då jag presenterade impedansmätningar med tillhörande faskurvor mellan ström och spänning gjorda av min gode vän Karl-Erik Moberg på Bofors så mjuknade Stig rejält eftersom vanliga spolar var helt underlägsna mot högre frekvens. Stig lånade dessa spolar och lyssnade och jämförde. Sedan var valet lätt. Stig bytte ut sina gamla ”skruttiga” spolar i OA 52 och valde att fortsättningsvis använda de spolar som jag rekommenderade i tillverkningen av OA 52.
Jag har observerat att ”somliga” påstår att Stig Carlsson skulle gråta i sin himmel över mina mastodontspolar men ”dessa” har nog inte hela den historiska bakgrunden klar för sig. Det står på Carlssonplaneten för den oinvigde. Nu finns det tillfälle att spola originalspolarna så kanske fler kan få tillfälle att njuta av distinktare basåtergivning ur sina OA 116 och OA 2212. Som sagt, ordföranden i SSC Lars Bäcklund var den störste förespråkaren för ”mastodontspolarna” och Lasses lyssningsförmåga har alltid varit så som Stig uttryckte det ”med Guldöron”. Hoppas han har kvar dom. Jag bedömer det som att Lasse B hade mer rätt i detta ärende än ”somliga” andra. Jag återkommer till ”somliga” på planeten.
Så, nu blev det ännu mer trycksvärta än tidigare. Orkar ni fortfarande eller har ni somnat?
Föresten, läste precis i den nya blaskan, som damp ner bland posten, om VinylCD, det nya formatet, dom kallar det för vinyldisc. De e nå Tyskt påhitt. Först ut blir det världsberömda bandet Fightstar med den kända låten Deathcar. Så nu kan ni digga ettoronollor på den ena sidan och vindlingar på den andra. Bra va. De e dags o damma av den gamla tröskan. Länge leve plasten.
Nya serien, OA51, OA52 och OA50
1982 drev jag både… Fortsättning följer
Undertecknat
Peter Steindl
av petersteindl » 2007-11-20 20:32 
Puh, nu kunde man ju inte komma lägre ner och det var ju i och för sig positivt 
och gärna snart!
