Vi börjar med standardkurvan. Den har 50 dB på y-axeln och går från 20-20000 Hz. Den har dessutom ett "aspect ratio" (finns det nåt bra svenskt ord?) på 25 dB/dekad dvs 25 dB är lika högt som en faktor 10 på frekvensen är brett.
Så här såg standardutskriften på de gamla kurvskrivarnas tid ut. Brüel & Kjaer hette de. Man kunde visserligen byta en del i dem så att det blev 25 eller 10 dB på y-axeln, men det var inte så vanligt.
Om man inte har goda skäl så tycker jag att man ska sträva efter det här utseendet på sina grafer.
Frågan är då vad som är goda skäl. Ett kan vara att man vill visa flera kurvor, tex en impedanskurva i samma graf. Då blir det trångt och då tycker jag att detta är ok:
Kurvan har fortfarande samma aspect ratio, men fler än 50 dB på y-axeln. Det gör att kurvan "ser likadan ut". Det här tycker jag är helt ok.
Ett annat exempel är när man har flera kurvor på väldigt olika nivå, tex med ljudtryck utanför och inuti en högtalarlåda:
Här är det hela 90 dB på y-axeln, men aspect ratio är detsamma. Tonkurvan (utanför lådan) ser fortfarande likadan ut. Här behövs det stora spannet för att visa att det är stora skillnader i nivå.
Man kan tom kombinera de två och få en graf som ser ut så här:
Tom detta är ok, trots att det är ett 120 dBs spann på y-axeln. Aspect ration är dock fortfarande detsamma.
Man kan också gå åt andra hållet om man vill visa skillnader som ligger nära det hörbara:
Vill man fokusera på höjningen på c:a 1 dB mellan 500 och 2000 Hz, så är detta en bra graf. Här är inte aspect ratio detsamma, men även det kan man alltså göra avsteg ifrån.
Ok, vad är då inte ok?
Här är ett exempel på en dålig graf:
Den har ett spann på 80 dB på y-axeln trots att den inte behöver ha det. Hela nedre halvan av figuren är outnyttjad och det är svårt att läsa av kurvan med någon större precision. Däremot ser den ganska platt ut, så den skulle kunna passa i ett reklamblad. Det är ett ganska säkert tecken på en dålig graf
.
Ytterligare en dålig graf:
Här har man zoomat ut y-axeln till 70 dB för att få plats med dippen (som är rejält och overkligt djup pga brister i simuleringen). Även om man vill fokusera på dippens djup så är den för smal för att visas tillräckligt djupt. Det är troligt att den skulle bli ännu djupare om man drog lite i frekvensaxeln. Det finns ju bara ett enda värde beräknat i dippens mimimum (dippen är bara en pixel bred). Mao är dippen djup ointressant, både efterom det förmodligen är fel, men också för att ett ljud som är 50 dB svagare än nyttosignalen är så löjligt svagt att det knappast spelar någon roll.
Om man sedan jämför detta med ett verkligare system (med mer dämpning i port och låda så kan det se ut så här:
Grafen i sig är väl ok, men om man publicerar den tillsammans med den förra är man ute på hal is. Kurvorna blir grafiskt väldigt olika bara beroende på de olika skalorna och det är stor risk att man missar poängen med jämförelsen.
Det här brukar jag kalla Matlabsjukan. Matlab är bra på att kasta ur sig grafer och den automatskalar axlarna per default så att alla mätpunkter syns i grafen. Det låter ju bra, men det innebär dels att man inte kan jämföra grafer "med ögat" utan man måste verkligen gå in och läsa av värden i de två graferna för att se skillnaderna. När man låter automatskalningen bestämma y-axeln finns det stor risk att djupa dippar som egentligen är ointressanta kommer att påverka grafens utseende ganska mycket.
Avslutningsvis lånar jag en graf från AKG på en mikrofon, som jag menar är publicerad med ett vettigt nivåspann på y-axeln, men med fel aspect ratio.
Den borde se ut så här, tycker jag:
Så, det blev långt, men det var ju iaf många bilder
.
Synpunkter?
