Bländverk?

[Conan]

I musikupplevelsen blir objektiviteten bara störande, man lyssnar efter fel och annat istället för på musiken. Dess motsats, subjektiviteten, blir då istället en hjälp för upplevelsen. Placebo, vidskeplighet, magi, nostalgi - känslor som hjälper en att få en större musikupplevelse.

Undra sa flundra....

Jag tror det tvärtom är betydligt vanligare bland ljudentusiaster som bejakar "allt-kan-spela-roll-för-upplevelsen" att man aldrig blir riktigt nöjd med ljudet och ständigt letar nya förbättringar. För med det synsättet finns ju förbättringsmöjligheter precis överallt!! Man kan byta nätuttag, sätta in guldpläterade säkringar i proppskåpet, byta förstärkare till en MkII-modell, lägga högtalarkablarna på dämpvaggor...ja listan är ju oändlig!!

En förståelse och acceptans för storleken på inverkan av nätkablar, CD-spelare, förstärkare, högtalare & rum gör, tror jag, att man faktiskt mindre bryr sig om själva apparaterna och allt runtikring och därför kan fokusera mer på musiken och inspelningen. Det kan förefalla torrt, teknokratiskt och tråkigt att avfärda de mer mystiska sidorna i hifi-ankdammen med tekniska argument och krav på "bevis" men jag ser detta förhållningssätt som ett närmande till musiken, framträdandet och inspelningen.

[phloam]

Conan - det håller jag helt med om...!

Jag tänkte mig att man med fördel switchar mellan olika lägen - så att det du beskriver hamnar i ett objektivitetsläge (när man bedömer, väljer ut, förbättrar anläggningen osv).

Sedan när det väl är dags att lyssna så - förhoppningsvis - släpper man det där och kan låta helheten skapa förutsättningar för ett bra lyssningstillfälle. Dvs. den där magin hos en välkomponerad anläggning som man verkligen gillar (och som naturligtvis låter bra också).

Ett litet ex: Jag gillar ju portabelt, och för länge sen när jag fick tag i en Sony DD så var det inte bara ett ljudmässigt lyft; det var en så läcker apparat jämfört med det man haft tidigare. Det gjorde att man såg fram emot lyssnandet på ett helt annat sätt. Och med den trygghet (inget svaj! ) och känsla som den apparaten skapade kunde man sedan slappna av och njuta bättre av musiken.

[subjektivisten]

Problemet är att man aldrig* kan återskapa en "mer korrekt känsla" via olika färgningar i apparaterna. På samma sätt som man inte väljer att kalibrera TVn/projektorn att ha stort grönstick på alla filmer så finns det ingen bra anledning att påverka alla skivor med samma sorts färgning.


/Mattias som själv trampar i klaveret.

*Man kan max återskapa en skiva "korrekt" med en sorts färgning, som i slutändan är en anti-färgning.

[soundbrigade]

Lyssna huir det låter när stadens unga kör förbi med sina 740 eller BMW.... bara bas.
Det finns nog en hel del som har en föreställning om hur "det ska låta" och rattar in förstärkaren efter denna föreställning.
Vet jag inte hur en oboe eller bashkirisk näsflöjt låter IRL, hur ska jag då veta hur min anläggning ska återgå oboe- och flöjtmusiken rätt.

[subjektivisten]

Jo, men hur kul blir det att lyssna på det?

[soundbrigade]

Jo, men hur kul blir det att lyssna på det?

Min idé var att upplevelserna är subjektivistiska , bara att det inte finns en naturlag ute i vida världen som får alla musiklyssnare att optimera för bästa återgivning. Har man otränat öra, eller lyssnar/har lyssnat på en speciell sorts genre eller bara har en uppfattning att toner mellan 150 och 1500Hz ska dämpas 24dB, justerar man därefter.
Vi som är "upplysta" uppfattar det som fullkomligt olyssningsbart. Vi har tom ett ord för det - lyssningströtthet.

[Kaffekoppen]

Är det inte så att alla "upplysta" trots allt har anläggningar som låter rätt olika?

Och knappt någon har en anläggning/rum som verkligen kan återge musik på ett fullständigt adekvat sätt, men med hänsyn till tagna kompromisser, trots allt är nöjda?

Jag vet några som kommit så nära att jag alla dagar i veckan skulle vilja sjunka ner i deras soffa och förlora mig i musiken. Jag har långt, långt dit.