Från 10 till Ä (Ljudbäverns CD-resa)

[soundbrigade]

Kommer i hastigheten inte på skivor som är sådana pekoral eller pastischer, men Klaatu verkar ha en sorts glimt i ögat.
Roxy Music kanske - lite lagom dekadant och prog-igt samtidigt. Jo, åsså Giles&Giles&Fripp ...

[Nefilim]

Hur e de´? Gillar du Roine Stolt, Transatlantic, Kebnekajse, Liquid Tension Experience bl.a?? Har du hört Riverside, It Bites....? Proggare där...


Och vad läser jag!!?? Paul McCartney?? (Jag kan inte ens stava namnet rätt)..

[soundbrigade]

Tja, Pauls platta skulel ju vara hans bästa ....

Sedan var det skillnad på progg och prog, där progg betecknade (enl Almén) svensk musik med progressiva texter (vänster) och prog betecknade engelsk musik med progressiv musikstil.

[soundbrigade]

Idag börjar med M:
McDonald&Giles - McDonald&Giles. Avhoppade medlemmar från tidiga King Crimson gör en otroligt bra platta. Den är betydligt jazzigare än KC fast man känner igen mycket från Kungen. Riktigt riktigt riktigt ruggit bra är den långa sviten Birdman.
Minogue, Kylie - Deconstruction. Ja .... just det .. . Men som jag alltid hävdat, Confide In Me är en superlåt. Och videon är sååååå sjysst!



Monsson - Third Eye. Den indisk-engelska sångerskan Shiela Chandra dök först upp i detta band som spelade indie-musik (=indiskinspirerad rockpop). Egentligen är det bara Beatles-covern Tomorow Never Knows som är bra. Resten är en trist upprepning av en musikstil som kunde utvecklats betydligt mer (håll koll på mina Q-skivor).

Moody Blues - In The Search Of The Lost Chord. Den här plattan var i skottfältet pga av sitt omslag en gång i tiden. Föräldraföreningen Mot Narkotika tyckte det var för mycket droger på omslaget.
Mike Pinder, läste jag, jobbade på firman som tillverkade Mellotroner och var en riktig kung på detta underbara instrument.
Jag tycker det är en underbar skiva, fast mycket (det mesta) av Moody Blues är riktigt läckert. Just de här konceptskivorna är spännande - fjärran från Monsoons och Minogues trista upprepningar.

... thinking is the best way to travel ....

[soundbrigade]

Moody Blues - Question Of Balance. Fanns den här plattan med på den där 500-listan? Jag tycker det här är ett måste-album. Hur i helsicke får de mellotronerna att låta som de gör i öppningsmelodin??? Helt otrolig - man får ståpäls av det där. Sedan är det ett tragiskt faktum att idioter runt om gjort covers på Melancholy Man. Tror tom det finns någon svensk pissversion ...

Mera artrock ...
Museo Rosenbach - Zarathustra. Ytterligare ett konceptalbum. Märks att det är tidigt 70-tal, men det är spännande musik trots allt. Synd bara att man fick vänta 25 år på nästa platta ...
Museo Rosenbach - Exit. En av mina topp-10skivor. Såååå suverän och spännande musik. Jag blir lika häpen varje gång över besynnerliga och annorlunda vändningar i musiken.
Synd att det här dj*a pisslandet bara tillåter amerikansk och engelsk musik och helt har stoppat italiensk (och annan) musik, förutom lite talanglösa häradsbetäckare och brudar med raspigare röster än Nordman.

[soundbrigade]

Natasha - Natasha. Nix, det är inte kära fru Huggbäver som gitarrjazz, det är en Cheskyplatta som verakde intressant. Borde använda den oftare när det hifi-lyssnas på musik.

Nine Horses - Snow Borne Sorrow. En David Sylvian-konstellation med lite skandinaviska musiker. Ganska jazzigt men trots det är otrolig skiva. Det är definitivt en topp-10. Starka Sylvian-låtar med starka Sylvian-texter. The Banality Of Evil och Serotonin är härliga låtar.

[soundbrigade]

Oldfield, Mike - Five Miles Out. Långa Taurus-sviten är typisk Oldfield och tråkig. Har han bara ett ljud på sin gitarr?? Men Family Man, Family Man mm på "sida 2" är ju underbara.

[soundbrigade]

Orchestral Manoeuvres In The Dark - The Pacific. Jag gillar verkligen Orchestral Manoeuvres In The Dark. Trist jag inteköpte det som fanns när skivbutiken på Håjums köpcentrum reade ut dem för massa år sedan. Nu kan man väl bara få tag i någon Greatest Hits.... Trist också att man förkortar ett excellent gruppnamn ...

PASSOE - Living It My Way. Oscar och Fabian spelar eurodisco. Absolut inte min sorts musik, men det här är rockare fetare än E-Fjant och Puddles. Oscar råkar dessutom vara min yngste son - det ger höga poäng åff kårs ...

Sen ska det bli en stor hoper pärlor åt svin ....

Glömde idolbilden:

[soundbrigade]

Pärlor blir det imorgon.
Det blev just precis ett gäng pingviner ...
Penguine Café Orchestra - Music From The Penguin Café. Det här är besynnerligt så det förslår. Det är nog sådan sorts musik man måste lyssna på många gånger för att förstå sig på och uppskatta.
Gruppen är jätterolig. Musiken kan låta väldigt improviserad och jordnära men musikerna framför musiken efter partitur.

[pingvinen]

Pärlor blir det imorgon.
Det blev just precis ett gäng pingviner ...
Penguine Café Orchestra - Music From The Penguin Café. Det här är besynnerligt så det förslår. Det är nog sådan sorts musik man måste lyssna på många gånger för att förstå sig på och uppskatta.
Gruppen är jätterolig. Musiken kan låta väldigt improviserad och jordnära men musikerna framför musiken efter partitur.

Pärlor för pingviner! Den har jag också. Fantastisk musik a la Eleanor Rigby goes string quartet eller do the "brunstiga pinvinen" without disco.

[soundbrigade]

Jag hade en annan Pingvinkafé på vinyl (det hette nog bara Penguin Café Orchestra) - den var roligare.
Fel det var Signs Of Life. Låten Bean Fields hör man ofta i olika reportage på TVn.

[soundbrigade]

Pearls Before Swine var ett av mina första favoritband.
Jag hade någon (gräslig) psykedelia-platta där Pearls hade med en låt, vilket innebar en beställning i stadens lokala skivaffär av Balaclava - sedan fortsatte det. Alla LP-skivor är borta och det var med en stor lättnad som gruppens skivor släpptes på CD. Jag fattas deras första, men det är mer ett visst motstånd mot en skiva som kanske är lite för primitiv, men vi får se.
Pearls Before Swine är ett band som spelar musik som ger Bob Dylan- och Leonard Cohen-vibbar. Det finns för övrigt en del tolkningar av dessa. Bra tolkningar, därför skrivar jag inte covers. Bandets primus motor är/var Tom Rapp, vilken fortsatte med en del soloplattor. Idag är han advokat och fortsätter genom sitt jobb kampen mot etablissemanget.
Så vad är det som jag då lyssnat på?

Pearls Before Swine - Balaclava. Det här är gruppens anti-krigsskiva. Balaclava syftar på krimkriget där engelsmän och turkar fick smaka ryskt stål. Det är också i mitt tycke deras bästa men kyliga och lite skrämmande arrangemang. Här tog gruppen ett djärvt grepp och strök trummorna, men det är ingen förlust. Translucent Carriages viskas bibliska texter från rättegången mot Jesus. Riktigt läckert är gamla inspelningar av Florence Nightingale och en överlevande officer från "the charge of the light brigade in Balaclava", samt ett stycke som är inspelad på en gammal inspelningsutrustning från 1920-talet.



Pearls Before Swine - These Things Too. Det drömska albumet. Varje album har sin egen tolkning.

Pearls Before Swine - The Use Of Ashes. Magnus-Opus-albumet. Anses vara det bästa, men det är en smaksak. Jag tycker det finns mycket starka låtar på det här som Jeweller, Rocket Man och God Save The Child.

Pearls Before Swine - These Things Too. Nashville-albumet. Här finns en trolig tolkning av Jaques Brels Seasons In The Sun.

Pearls Before Swine - Beautiful Lies You Could Live In. Mysteriealbumet. Inte en svag sång. Härliga låtar som tränger djupt in i själen: Snow Queen, A Life, Everybody's Got pain, Island Lady och She's Gone är något av det bästa gruppen gjort.

Pearls Before Swine - Familiar Songs är det onödiga albumet, fast jag tycker det är himla nödvändigt. Skivbolaget gav olovandes ut detta album med en lite andra vesrioner av gruppens låtar. Många av sångerna är nästan bättre här än på tidigare album. Nu är det enbart Tom Rapp som får cred för musiken.

Pearls Before Swine - Sunforest. Det sista albumet. Här saknas gnistan i en av de absolut bästa progressiva amerikanska grupperna.

Pearls Before Swine - Wizard Of Is. Innehåller en blandning av demolåtar, omtagningar, liveinspelningar och annat. Det mesta håller mycket hög kvalitet och är mycket intressant för en som inte fått nog av gruppen.

[soundbrigade]

Rebecca Pidgeon - Raven fick avsluta aftonen. Min andra Sheffield-platta, köpt för 20kr på bibblans utrensningsrea.
Minns att Rebecca var med i en film, där hon spelade skurkaktig dubbelagent eller nåt sånt.

[soundbrigade]

Greg Lake (King Crimson, ELP) befanns ig i Rom, eller åkte till Rom och råkade (eller avsiktligt) hamnade på en konsert med Premiata Forneria Marconi. Han blev rejält betuttad i bandet, som bl a (i början) gjorde King Crimson-covers. Han (Greg) fixade skivkontrakt med Keith Emersons bolag Manticore och Peter Sinfield sattes att göra engelska texter. Nu har jag lyssnat på dessa engelska texter men även på italienska - har inte lyssnat klart men lämnar kort rapport:

Premiata Forneria Marconi - Photos Of Ghosts. Första engelska albumet. Låter annorlunda - italiensk progrock. Öppningslåten River Of Life är otrolig, och resten håller mycket hög standard - det här är ändå tidigt 70-tal.
Premiata Forneria Marconi - The World Became The World. Detta var det första album jag hörde. Hela första halvan håller en på helspänn - det är otroligt vackert. Just skivans titellåt är ett skolexempel på hur en låt ska börja och hur den ska sluta - där är River-låten på Ghosts med. Andra halvan är jazzigare men inte dåligt. Det finns en härlig ordvändning på låten Four Holes In The Ground - Dig yourself a ... well well well well ... that's life. Kul!
Premiata Forneria Marconi - Chocolat Kings. Påminner om World-albumes B-sida. Ganska jazzigt och inte så mycket likt det artrockiga bandet man vande sig vid.


Jag hade ett live-album i vinyl - PFM Cook, som jag ska försöka få tag i. Har en live 2-CD, men den har jag inte kommit till riktigt än.

[soundbrigade]

Premiata Forneria Marconi sjunger på italienska - Eros Ramazotti, släng dig i väggen. (Varför plockar man upp skräpet från italienska musikscenen och höjer högst mediokra artister till skyarna - har man så låga tankar om svenskarna?? Det blir djävligt mycket Eros och Gianna Nanini och den där Andrea Boticelli - alla är ju hur usla som helst, men svenska kvinnor gör väl ner sig i brallorna när de här dem ...).

Premiata Forneria Marconi - L'Isola Di Nienti och Storia Di Un Minuto. Här hittar man de italienska originallåtarna till gruppens engelskspråkiga album. I princip låter det likadant med undantag för texterna. Pete Sinfield har, hör man tydligt, lyckats få ihop de eneglska texterna så de funkar bättre med musiken.
Premiata Forneria Marconi - A Celebration Live. Dubbel-CD med massa fina och mindre fina låtar live. Man öppnar med covers av King Crimson och Jethro Tull - låter skapligt. Mycket improvisationer och jam; de bitarna låter faktiskt mycket bra. Man hör vilka kanonmusiker man har i gruppen.

[soundbrigade]

Nu har det varit mycket Pink Floyd (i den ordning jag lyssnat):

Ummagumma. En av mina favoriter. Live-plattan är otroligt bra.
Animals. Jag gillade inte PF efter Meddle, men har upptäckt att de spelar rätt (eller mycket) bra musik. Dags att upptäcka dem på riktigt.
Meddle. Gillade den (för att den var utflippad), sedan ogillade jag den (för att den var utflippad) och nu gillar jag den igen för att den inte är så utflippad jag alltid trott. Här börjar ju PF låta mer "normalt".
The Wall. Somligt är inte så bra medan annt är mycket bra. Jag gillar del 2 bäst.
Wish You Were Here.
Delicate Sound Of Thunder Vol1 & 2
Division Bell.

Som sagt, jag måste ge Pink Floyd en chans här. Alla skivor jag har är kopior av syrrans (vilka jag köpte för en tia styck i Ryssland när det begav sig). Jag fattas Saucerful Of Secrets, Atom Heart Mother och Dark Sida Of The Moon - någon mer?? Generellt gillar jag gruppen mer med Roger "Problem" Waters än utan honom. Det blir mindre egg när han är borta (på gott och ont). Men Waters kommer sen.

Kvar att spela är The Final Cut, vilken står på den nedersta hyllan - sedan ligger ett tiotal plattor högst upp, det hinner kanske komma in någon jag beställt, några ligger hos Kaj på bibbland. Och sist - en lista.

[soundbrigade]

Prokofiev - Piano Concertos No. 2, Op.16 - No. 5, Op.55. Klassisk musik av en klassisk mästare. Tja ... not my kind of music som man säger i Angola. Lite kuligt är det att det är lite Keith Tippet-känsla på en del pianospel; så där lite halvt vansinnigt och maniskt.

Åsså spelas ...

Puccini - Madame Butterfly. Hörde denna opera på Stora Teatern i Warszawa för 15 år sedan och kan bara säga att live-versionen var MYCKET bättre än CDn. Det är väl som att se film på bio och hemma på TVn.

[Almen]

Kommer i hastigheten inte på skivor som är sådana pekoral eller pastischer

The Story of the Hare Who Lost His Spectacles, kanske?

[soundbrigade]

Kommer i hastigheten inte på skivor som är sådana pekoral eller pastischer

The Story of the Hare Who Lost His Spectacles, kanske?

Började på Q-skivorna. De äro tre till antalet. Alla av engelska artister. Finns inte många Q-grupper. Kan komma på nägra Quatermass, Quatty, Suzy åsså Quicksilver Messenger Service (finns på en önskelista, fast ganska långt ner) och så de två artister jag har i min samling.

[Almen]

Kommer i hastigheten inte på skivor som är sådana pekoral eller pastischer

The Story of the Hare Who Lost His Spectacles, kanske?

Jethro Tull, "mittlåten" på A Passion Play.

[soundbrigade]

Jethro Tull, "mittlåten" på A Passion Play.[/quote]
Jag började lyssna på Queen ... ... det skulle jag ju inte avslöja.Jag undrar vad det är för slags musik. Queen har väl aldrig tagits på riktigt allvar, utan betraktats som en grupp som spelat ganska "pekoralig" musik. Sedan har jag i och för sig läst att en del börjar omvärdera gruppen.

[soundbrigade]

Nå, är det här pekoral eller ultra intelligent:
Queen - Innuendo. Som sagt, var står Queen på den intellektuella musikskalan? Fast om man klankar ner på Freddie & Queen för att musiken är ointelligent och publikfriande, kan man ju ta ett svep och diskutera ALLA hårdrocksgrupper; hur "äkta och genuina" är AC/DC, Black Sabbath och Kizz???
Jag tycker mycket på den här Queen-plattan är riktigt trevligt, och .. Oh dear, I'm going slightly mad kan nästan (bara nästan) få mig att bli Shiamuslim.

Icke-muslimskt är nästa grupp:
Quintessence - In Blissful Company. Den här indiskinspirerade gruppens första album. Här finns det som Shiela Chandra totalt missar - att mixa ihop västerländs rock med fromma indiska klanger. Här är det ömsom mjukt och vackert som Pearl and Bird och Midnight Mode och ömsom tuffare som Notting Hill Gate och Giants. Jag tycker den här skivan är bra - fastän jag hittade den under min knäppa tonårsperiod för nära 30 år sedan.

Quintessence - Epitaph For Tomorrow. Lite Best Of. Blandad kompott från de tre album som originalsättningen kom ut med. Ruggigt bra är livestyckena där gruppen spinner loss och jammar för fullt: St Pancras.

Om Tat Sat

[mathsg]

Min åsikt är att Queens musik var/är intelligent, när de är populära hos i princip alla från Svensson till hårdrockare.- Det behöver inte vara så att enkelt är ointelligent, utan snarare är enkelt genomtänkt. Sedan att få till melodier där sångaren mitt i allt utbrister i ett "Glileo, Galileo, Magnifico" kan inte vara helt ointelligent.

[soundbrigade]

Jag fattar inte varför Queen inte skulle vara rumsrena.
Bara för att man gör en video där bandmedlemmarna stortstädar iklädda korta lackkjolar ( ), eller gör en Böhmisk (eller var det Bavarian) rapsodi eller sjunger duett med ... en stor dam (i dubbel bemärkelse, minns inte namnet) betyder väl inte det att gruppen borde sorteras bland Mrs Miller och Mora Träsk ...

Jag tycker inte allt är bra - men jag upplever ofta att musiken och texterna är genomtänkta.

Nu har jag precis lyssnat på
Rare Bird - Sympathy. Tror detta också är en sorts Greatest Hits, men det skiter jag i. Jag ville inte ha mer av den här gruppen. Dock är ju låten Sympathy vacker och var populär en gång i tiden. Mer hämningslösa och ännu läckrare är låtar som Hammerhead, Beautiful Scarlet och As My Mind Flies By. Det är lite drog- och satanistvarning nästan (känner jag i alla fall).
Är Rare Bird mer seriös än Queen?! Knappt!

Lägger till:

Ravel - Bolero. Och en del Bizet ... ni vet Carmen, den där bruden med borderlinestörning. Bolero är tidernas mästerstycke!

[soundbrigade]

Dustu Laines (en kompis som tog livet av sig för ett par år sedan) skivor dyker upp och föder melankolin ...
Lou Reed - Transformer. NIX! det här är inte min sorts musik, men Lou kanske hade någon baktanke, eller ville säga något. Walk On The Wildside är väl en klassiker ...

Sedan kommer massa ....
Rea Chris - On The Beach. Skaplig platta av den här gitarrvirtuosen. Det är ömsom lite drömskt och melankolisk och ömsom väldigt hurtigt.
Rea Chris - Dancing With Strangers. Den är på något sätt en kopia av On The Beach, med samma blandning lugna favoriter och riviga låtar. Que Sera är ett mästerstycke.
Rea Chris - The Road To Hell. Undras om han menar det. Det känns som om Chris försöker vara engagerad i samhällsfrågor, men samtidgt känns texterna lite ytliga. Ganska kul att det nödvändigtvis ska ta 5 minuter innan första ackordet kommer.
Kuriosa: den här CDn är köpt i Rysland men är säkert ett original, men vad betyder "jast"? Låt Nr 9 heter I jast wanna be with you.
Rea Chris - Auberge. Bästa plattan, tycker jag. Samma grej - 5 minuters "nånting" innan musiken kommer - ballt! Och videon till Auberge är SÅ skön (AUBERGE VIDEO PÅ JO-TUB)
Rea Chris - God's Great Banana Skin. Ball titel och tanke. Gud slänger ut ett bananskal som ignoranta djävlar ska halka på. Men nu har Chris halkat in på ett tråkigt spår - det känns som upprepningar. Det är de där mjuka låtarna och de där riviga och så Chris slide-guitar. JAJAJA han är duktig, och skivan är lyssningsvärd men kom loss då ...
Rea Chris - Espresso Logic. Jaha, jasså?? Hade jag inte satt på bananskalet en gång till.

Så synd - när Chris Rea är bra är han så inni-hela-glödheta-helvette bra, men när han inte är bra är han inte inte bra, han är tråkig.
Men jag ångrar inget skivköp här.

[profbd]

det var väl med kaffeskivan mitt intresse försvann för cris med
jag brukar spela josephine för en underbar dam men en polare har lagt beslag på henne

[soundbrigade]

Jag såg en dokumentär på TV där Chris Rea berättade att man måste vara mycket speciell för att få ge ut en skiva. Det hjälpte inte om man var världens bästa artist - man skulle ha något mer än det .... jaja.

På tal om världens bästa artist ....

Renaissance - Renaissance. Delar av Yardbirds slog sig samman med lite löskefolk och blev Renaissance. Jag blev helt tagen av den här skivan, och nu när jag lyssnar inser jag att musiken är lite svåråtkomlig men så otroligt bra - inte en svag låt på den skiva. Öppningsnumret Kings And Queens är väl det bästa i musikväg som producerats.
Renaissance - Illusion. Det andra albumet med Jane & Keith Relf, John Howken, Louis Cennamo och Jim McCartney. Gruppen upplöstes helt och när tredje albumet kom ut hade gruppen en helt annan sättning. En av orsakerna var att en av originalgruppens medlemmar hade flyskräck vilket var en hämsko när bandet skulle turnera. Andra albumet, som sagt är kanske lite svagare än första, men egentligen finns det inga dåliga spår. Lite tråkigt med falsksången på Golden Thread.
Det här är/var en grupp som visste hur artrock skulle låta.

[Rocker]

Jag fattar inte varför Queen inte skulle vara rumsrena.

Nä jag fattar inte det heller! Mercury har ju en av rockens bästa röster. Bryan May är en mycket kompetent gitarrist. Bohemian Rhapsody är ju en av det bättre rocklåtarna under 70-talet. Älskar variationen! Fast jag hatar låten "Radio Ga Ga" och tycker att "another bites the dust" är lite märklig. Av mina bekanta har de som gillar punk och prepunk, mest antipati mot grupper som Queen, Led Zeppelin och Pink Floyd.

[soundbrigade]

Undrar om dina kompisar gillar Renaissance??

Renaissance - Prologue. Michel Dunford (kompositör) står i kulissen och låter nya Renaissance: John Tout, Annie Haslam, Rob Hendry, John Camp och Terry Sullivan fortsätta där gamla gruppen slutade. Det märks att det är ett annat band, men musiken är lite i linje med den tidigare - kanske mer slimmad och rockig/popig. Men musiken är bra, kanske en lite trevande inlädning, men helt OK. Dock måste jag lyfta fram
Rajah Khan. Låten inleds med Rob Hendrys nästan överstyrda gitarr - här ståret på ända. Lite orientalisk inspirerad blåser den här musiken över en. Allt är så tajt, så perfekt - man ryser av vällust. När sedan inlånade Francis Monkan får spinna dra ett solo på sin VCS3:a greppar man efter larmknappen. Jag har väl utnämnt många låtar till "världens bästa", men det här är så sagolikt intelligent och så fantastiskt bra.

[Bill50x]

Jag hörde Renaissance "Live at Carnegie Hall" första gången i USA -76. På skiva, men en fantastisk upplevelse. Lika bra idag om än inte lika överraskande.

/ B