Isaac Hayes död

[IngOehman]

Isaac Lee Hayes, Jr. (August 20, 1942 – August 10, 2008)[1] was an American soul and funk singer-songwriter, musician, record producer, arranger, composer and actor. Hayes was one of the main creative forces behind southern soul music label Stax Records, where he served as both an in-house songwriter and producer with partner David Porter during the mid-1960s. In the late 1960s, Hayes became a recording artist, and recorded successful soul albums such as Hot Buttered Soul (1969) and Black Moses (1971) as the Stax label's premier artist.

Alongside his work in popular music, Hayes was a film score composer for motion pictures. His best known work, for the 1971 blaxploitation film Shaft, earned Hayes an Academy Award for Best Original Song (the first Academy Award received by an African-American in a non-acting category) and two Grammy Awards. He received a third Grammy for the album Black Moses.

In 1992, in recognition of his humanitarian work, he was crowned an honorary king of Ghana's Ada district. From 1997 to 2006, he provided the voice for the character "Chef" on the Comedy Central animated TV series South Park.

Hayes was found dead in his home located just east of Memphis, Tennessee on August 10, 2008 as reported by the Shelby County, Tennessee Sheriff’s Department. A Shelby County Sheriff's deputy responded to Hayes' home after his wife found him on the floor near a still-running treadmill. Hayes was taken to Baptist Memorial Hospital in Memphis, where he was pronounced dead at 2:08pm.[1][2]

[Max_Headroom]

Tråkigt. Jag är inget stort fan, men han gav oss "Shaft"! Det är stort nog, mer än dom flesta låtskrivare och/eller musiker klarar. En sann kalssiker.

Jag drar mig till minnes en lysade cover av "Summer in the city" också, som var med på en sån där High Fidelty skiva på den tiden jag köpte den tidningen.

[poppop]

För mig kommer han alltid att vara "The Duke" från världens bästa film, Flykten från New York.

[E]

Det där var förstås text från Wikipedia, liksom följande är.

As with all forms of cardiovascular exercise, the risk of cardiac arrest is
significantly increased. Treadmills may further this risk, as indoor comforts,
such as air conditioning, may cause a user to feel more comfortable and
less likely to stop due to exhaustion.

Trist hursomhelst.

Nu fick man förstås tillfälle att utforska mer av hans musik, vilket är trevligt.
Jag är pinsamt obekant med den; trots att jag har gillat det lilla jag har
hört, har jag aldrig dykt något djupare i den skatt han nu har lämnat efter
sig.

Mvh E*

[phloam]

För mig kommer han alltid att vara "The Duke" från världens bästa film, Flykten från New York.

[Bossekaka]

Bara för synd, han var ju blaxploitation-musikens konung! Klassiker som Three Tough Guys, Truck Turner eller som sagt Shaft!

Soundtracks som borde finnas i varje samling.

Bara att beklaga!

[IngOehman]

Bara 65 (nästan 66) år gammal. Det är ju skandal.
Det är ju vid 65 som livet börjar på riktigt, det är ju
liksom då som avkastningens dagar börjar!

Motion är farliga saker. Bör endas sysslas med, med
största försiktighet.


Vh, iö

[Alexi]

Han lämnar 12 barn efter sig.

[Manzarek]

Ge oss oinvigda lite schyssta tubenlänkar.

[TCM]

Ge oss oinvigda lite schyssta tubenlänkar.

Walk on by från Hot Buttered Soul (1969)

Grym!

http://www.youtube.com/watch?v=0XIIivxCtzM

[IngOehman]

Yezzzz....

Något hände 1983 eller om det var 1984. Just det där att bygga låtar som ett äventyr, bara försvann. De blev trista industriprodukter (hårdröck eller synt, men nästan inget annat) utan själ och den progressivitet som kännetecknade hela 60- och 70-talen (det vill säga från 1963 sisådär, till 1983 sisådär, de musikaliska årtiondena är ju nästan alltid några år förskjutna in på nästa kalenderårtionde).

När man skådar tillbaka på den svenska "proggmusiken" från samma tid, som ju kom fram mer eller mindre som en protest mot skivbolagens ovilja att satsa på smalare musik, blir jag nästan full i skratt. Den musik de vill skilja sig från var ju progressiv den också!


Vh, iö

- - - - -

Nu betyder ju progressiv framåtsyftande, inom politiken ofta åsyftande liberala eller socialistiska strömningar (beroende på om visonären som skådar framåt vill ha en fri eller en hårt reglerad värld) alltså både två till skillnad från det konservativa.
. . . Men i musiksammanhang betyder det snarast att ta avstånd från det etablerade, alltså fri musik. Det är ju en sorts framåtsyftande det också, även om det inte är säkert att den vill något, musiken.
. . . Det kan nämnas att den svenska proggen är lite underlig på så vis att den på många sätt var sin motsats - alltså musik som tog fasta på det etablerade inom sin egen genre, men även om den nog blev rätt likriktad var en hel del av den bra. Man skall ju som bekant inte döma saker efter deras likheter eller skillnader med/från annat. AB-jämförelser suger helt enkelt. Även för musik.

[Manzarek]

Tycker endast ditt inlägg är ett utslag av "det var bättre förr".

[Bossekaka]

Haha, kanske för att det var bättre förr!

Du kan räkna upp tusen kanonplattor från 60-70 talet, men långt-ifrån det antalet moderna plattor, 80-90-2000 tal.

Men givetvis är det min personliga åsikt!

[CODY]

Något hände 1983 eller om det var 1984.

Ja, det gjorde det definitivt.

Då började en guldålder. Det är i och för sig riktigt att vissa förr mycket intressanta artister som Genesis och Tina Turner, började låna attribut från synthband. Och tappade sin själ. Exempel finns naturligtvis från det som kallas hårdrock.

Men vad som egentligen hände var att band som Smiths, Cure samt artister som Tom Waits - för att inte nämna hårdrock eller synth - kom fram. Artister som berättar något, som har en egen röst och ett eget sound. Inga industriprodukter, tvärtom, faktiskt.

[IngOehman]

Tycker endast ditt inlägg är ett utslag av "det var bättre förr".

Då förstod du inte det jag skrev.

Det är MYCKET bättre nu än det var mellan 1984 och 1993!

Det jag skrev var inte alls att det var "bättre förr". Det var bara en reflexion över det som hände under en kort tid i musikhistorien (som nog nästan bara de som inte upplevde tiden dessförinnan, eller de som inte hört den retrospektivt utan när den hände, kan uppfatta vara god - alltså de som är födda efter 1965 men före 1980) är en märklighet av dignitet.

Det betyder inte att 80-talet var helt borttappat eller helt värdelöst (det finns ingen period helt utan bra musik, och den som växer upp (passerar 14 år) under en period hör bara det goda och ser inte helheten). Bara att det var en tid då en fantastisk progressiv utveckling helt tappades bort, i ett kommersiellt töcken.

En utveckling som det tog mellan en kvarts och en halv musikergeneration att återfinna (beroende på hur lång en sådan är).


Vh, iö

[CODY]

Hmmm,


Resonemanget som tillämpas i din argementation mot Manzanarek (förnamn Ray?), kan ju lika gärna tillämpas sålunda:

"För en person som kände sig färdig med sig själv och vuxen år 1983 och 1984 och letade efter musikupplevelser på samma ställen som han gjort tidigare då hans sinne var mer öppet hittade inga. Detta var för att utvecklingen och kreativiteten fanns någon annanstans än där han vanemässigt letade. Så gick han miste om många musikupplevelser som han annars kunde ha haft. Ju mer han letade på samma ställe, desto mindre fann han."

Att

Bara att det var en tid då en fantastisk progressiv utveckling helt tappades bort, i ett kommersiellt töcken.

Är rent nonsens

[IngOehman]

Så berätta - när föddes du?


Vh, iö

[CODY]

1968

[phloam]

En utveckling som det tog mellan en kvarts och en halv musikergeneration att återfinna (beroende på hur lång en sådan är).

Du avser progressive house-vågen eller..?

[IngOehman]

Ja, bland annat. Men det finns väldigt mycket spännande progressiva tendenser inom en väldig massa olika genrer idag.

1968

V.S.B.

I rest my case.


Vh, iö

[phloam]

Något hände 1983 eller om det var 1984.

Ja, det gjorde det definitivt.

Då började en guldålder. Det är i och för sig riktigt att vissa förr mycket intressanta artister som Genesis och Tina Turner, började låna attribut från synthband. Och tappade sin själ. Exempel finns naturligtvis från det som kallas hårdrock.

Men vad som egentligen hände var att band som Smiths, Cure samt artister som Tom Waits - för att inte nämna hårdrock eller synth - kom fram. Artister som berättar något, som har en egen röst och ett eget sound. Inga industriprodukter, tvärtom, faktiskt.

Jo men visst kom det industriprodukter! Throbbing Gristle... Cabaret Voltaire... Test Dept... Einsturzende... väldigt icke-progressiva industriprodukter, fyfy

[Magnuz]

Ja att något hände (med musikutvecklingen) under 80-talet, det kan vi nog vara överens om. Frågan är bara vad. Jag som själv under många år slentrianmässigt sågat 80-talsmusiken (trots att jag är född inom ovan nämnda tidsintervall), har på senare år kommit att både upptäcka "ny" 80-talsmusik och lärt mig uppskatta en del som jag tidigare avfärdat, så det finns nog hopp för dig också IÖ.

[phloam]

Ja att något hände (med musikutvecklingen) under 80-talet, det kan vi nog vara överens om. Frågan är bara vad. Jag som själv under många år slentrianmässigt sågat 80-talsmusiken (trots att jag är född inom ovan nämnda tidsintervall), har på senare år kommit att både upptäcka "ny" 80-talsmusik och lärt mig uppskatta en del som jag tidigare avfärdat, så det finns nog hopp för dig också IÖ.

Respekt! Det är ju faktiskt roligt att med förankring i ett "favoritdecennie", vilket som helst, upptäcka likheter och kvalitéer som man kanske inte trodde fanns. Men ta bara Cage och Stockhausen jfrt med industri och minimalisttechno, 60- 70talspsykedelia & Goatrance osv. Intet nytt under solen

Edit; IÖ, kan du definiera närmare vad du uppskattade hos den (progressiva) musiken du tänker på, så kanske man kan hitta motsvarigheter?

[IngOehman]

Nej det går ju inte. Det var ju olika saker på varenda låt. Det var ju liksom det som var grejjen - att inte saker var trist förpackade enligt samma recept alls - utan det var fritt och härligt underligt ibland, och bra på helt andra sätt i andra fall. Det var progressivt.

Så "tumregler för vad som är bra musik" är för mig en motsägelse av största dignitet.

På 80-talet var likriktningen och skapandet av "musik efter tumregler" däremot legio. Nästan bara två genrer existerade synt och hårdrock, i varje fall om man inte tittade på det perifiera.

Men som redan nämnts flera gånger - bara man aldrig hade radion på, och letade infernaliskt efter de saker som inte var för tiden typiska, så gick det såklart att hitta saker som var kul.

Ja att något hände (med musikutvecklingen) under 80-talet, det kan vi nog vara överens om. Frågan är bara vad. Jag som själv under många år slentrianmässigt sågat 80-talsmusiken (trots att jag är född inom ovan nämnda tidsintervall), har på senare år kommit att både upptäcka "ny" 80-talsmusik och lärt mig uppskatta en del som jag tidigare avfärdat, så det finns nog hopp för dig också IÖ.

Klart det gör.

Jag hörde massor av bra musik på 80-talet också. Det finns inga tidsperioder utan bra musik. Men det som hände var att det som var mainstream tog ett sådant extremt steg nedåt, och att det som var bra blev så mycket ovanligare.

Möjligheten att jag skall kunna uppskatta det som jag tidigare avfärdat är jag dock tveksam till... Har du något exempel på något som du tror att jag avfärdat (kanske för att du själv gjorde det) och som du omvärderat (och därför kan tänka dig att jag kan göra det också)?

Jag är alltid på när det gäller sådana utmaningar. Någon gång måste ju bli den första.


Vh, iö

[phloam]

Nej det går ju inte. Det var ju olika saker på varenda låt. Det var ju liksom det som var grejjen - att inte saker var trist förpackade enligt samma recept alls - utan det var fritt och härligt underligt ibland, och bra på helt andra sätt i andra fall. Det var progressivt.

Så "tumregler för vad som är bra musik" är för mig en motsägelse av största dignitet.

Ok, med en liten reservation för att mittfåran under den progressiva eran kanske också var delvis förutsägbar i sin progressivitet Jag tror att den här typen av musikdiskussion är lite som att prata lumparminnen; man glömmer bort allt det trista och lyfter fram det som trots allt var roligt

Frågan är om det går att påstå att intressant musik oftast förekommer utanför mainstream-fåran, om det nu finns nåt sånt.


Edit: Vad gäller utmaningar - jag har ett eget exempel på en musikstil jag "avfärdat" men ändrat uppfattning om; frijazz. Det var väl den musikstil som låg allra längst bort från det jag personligen föredrog. Men när fan blir gammal; jag kan idag förstå och uppskatta den bättre och känner mindre avoghet. Dock lär den inte bli nån ny favorit

[CODY]

På 80-talet var likriktningen och skapandet av "musik efter tumregler" däremot legio.

Otroligt! Det är fel.

Säger en som varit musikintresserad och köpt skivor sedan 1978! Mainstream och annat.

[Magnuz]

Möjligheten att jag skall kunna uppskatta det som jag tidigare avfärdat är jag dock tveksam till... Har du något exempel på något som du tror att jag avfärdat (kanske för att du själv gjorde det) och som du omvärderat (och därför kan tänka dig att jag kan göra det också)?

Njae, det är nog nästan hopplöst eftersom jag inte har någon vidare koll på din musiksmak, men jag gör väl ett försök med Crowded House som jag när det begav sig avfärdade som lättviktig pop, medan jag idag närmast betraktar (sångaren/gitarristen och främste låtskrivaren) Neil Finn som ett musikaliskt geni. De är kanske inte så nyskapande (snarare lutar de sig nog ganska tungt mot 50- och 60-talens storheter) men de har starka melodier i väldigt bra och ofta lite ovanliga arrangemang.

[CODY]

OK, mitt förra inlägg kanske inte för debatten framåt. Men i anledning av I Ös påståenden om likriktning och att musik skapades efter tumregler på åttiotalet samt det bara var två genrer som existerade, skulle jag önska att I Ö konkretiserade detta mot bakgrund av nedanstående lista av typiska åttiotalsartister som alla hade hits på åttiotalet och som inte kan sägas vara perifera eller svåråtkomliga utan bara drabbade en så snart man hade radion på:

- Michael Jackson
- Scritti Politti
- Madonna
- Buck’s Fizz
- Samantha Fox
- Bruce Springsteen
- Mikael Rickfors
- Vikingarna
- Eurytmics
- Scorpions
- Michael Cretu
- Bananarama
- Sandra
- Falco
- Ratata
- Phil Collins
- Elton John
- Gyllene Tider
- ABC
- Sabrina
- Freda
- Twisted Sister
- Rainbow
- Noice
- INXS

Kan ärligt säga att jag inte ser att någon trumregel som är gemensam för dessa har använts. Ej heller ger detta uttryck för någon likriktning. Jag har medvetet undvikit perifera eller mer utpräglade synth- eller hårdrocksartister.

[phloam]

Sen spelar det väl ingen roll om musik är gjord efter "tumregler" eller är genrespecifik eller vad man nu väljer att kalla det, så länge det är inspirerad och bra musik? Tumregler kanske suger i vetenskapliga sammanhang men inte nödvändigtvis i konstnärliga, skulle jag tro.

Progressivitet och oförutsägbarhet i all ära, men det kan lätt bli för mycket av det goda också. Ta vilken kvalitet som helst; när den blir ett självändamål så faller alltihop. En musiker måste vettig anledning att vara provokativ eller progressiv eller politisk eller whatnot annars blir det bara ihåligt.



Dags att bumpa nån gammal 80talstråd tror jag? paaaaa var är du

[IngOehman]

På 80-talet var likriktningen och skapandet av "musik efter tumregler" däremot legio.

Otroligt! Det är fel.

Säger en som varit musikintresserad och köpt skivor sedan 1978! Mainstream och annat.

Nej, det är inte fel. Men jag förstår, givet din ålder, att det är svårt för dig att se det. Inget fel med det. Alla är blinda för den tiden i sitt liv, och ser bara det som är spännande i den. Detsamma gäller för min uppfattning om andra halvan av 70-talet, som alltså definitivt kan vara oproportioneligt positiv.

[Jag har köpt och spelat skivor sedan mitten av 60-talet kan nämnas. Men har alltid intresserat mig för musik från alla tidsperioder, i själva verket både de som förflutit och de som komma skall*.)


Det fanns dock en period då det var nästan lika illa - nämligen 50-talet.

Det betyder inte (om jag får påminna) att det inte fanns bra musik på 50- och 80-talen. Det finns mig veterligt ingen period under vilken inte bra musik funnits. Hurra för det!


Vh, iö

- - - - -

*Och ingen tidsperiod har varit en större besvikelse än det musikaliska 80-talet (1983-1993). Jag ser dock inte hur någon som är född 1968 kan se det på det viset, ej heller ser jag hur någon skall kunna övertyga dig om det. Ingen människa kan helt enkelt ha en nykter syn på musiken från den tiden av sitt liv. Därför hoppas jag att du ursäktar att jag inte försöker övertyga dig.