Vilket var/är det bästa musikdecenniet

[Jansson]

70-talet så klart för då var jag ung och vacker!
Nu är jag 47 å inte lika ung och möjligtvis inte lika vacker som då.

/Gunnar

[verdad]

70-talet. Tycker det är svårt att komma förbi det. Över 40, men inte mycket.

[phloam]

Jag tycker, i eftertankens kranka blekhet att:

I denna tråden är det kanske lämpligt att sig till årtionden eftersom det handlar om vilket _årtionde_ man tycker är bäst musikaliskt sett (inte vilken period en viss favoritmusikstil hade sin storhetstid, vilket ju kan spänna över tiotalsgränserna).

Man borde helt enkelt identifiera vad ens favoritmusik kallas för och tala om den, istället för det förvirrande "??-talsmusiken" - oavsett hur man räknar, speciellt då alla inte räknar/tänker på samma sätt.

Exempel: Bättre att specificera att man t.ex. gillade New Romantic-vågen eller den tidiga Glamrocken (gärna kompletterat med tidsperiod räknat i år, ej decennier) om det nu är det man personligen menar med "bra 80talsmusik".

"80-talsmusik" bör för tydlighetens skull reserveras för den musik som just kom fram mellan 1980 och 1990 och inget annat, även om man enligt ovan kan se andra mönster utanför dessa gränser. Men då är det nog bättre att tala om vilken typ av musik man avser och namnge den, för att undvika missförstånd.

I princip håller jag dock med om att man ofta kan se återkommande tendenser över årtiondegränserna, men då man talar om dessa så bör man kanske säga just "perioden 76-84" specifikt, för tydlighetens skull.

Just my 2 cents.

[RJohan]

Jazz var som bäst precis i hacket mellan 50 och 60-talen, populärmusik, alltså typ Frank Sinatra eller Dinah Washington, var också bäst då. Rockmusik (då, under några år kallad popmusik, allt för att förvirra) var bäst på slutat av 60-talet.

Så, då blir det 60-talet för mej. Fast inte 100% klockrent, det finns mycket annat som också är bra.

JohanR (IMHO, naturligtvis)

[Ronnie]

20 eller 30-talet kanske. 1720 till 1739 alltså.
Barockmusik

Är 32 år

[Magnuz]

60-talet, tror jag. Förutom rock/pop-explosionen också bra (och nyskapande) jazz, soul, folkrock etc. 70-talet innehöll också en hel del bra musik, men också massor av verkliga kalkoner som t.ex. hela discovågen, mycket av den sena "progressiva" rocken och en stor del av punken. 80-talet var nog i mina öron kanske lite bättre, så länge man aktade sig för den absoluta mittfåran och de värsta pudelrock- och synthexcesserna. 90-talet var ingen höjdare. De bra 80-talsbanden som fanns kvar (R.E.M., Metallica, U2 o.s.v.) började suga, eurodisco uppstod ( ) och med några få undantag var väl grungen inte så spännande heller. 2000-talet tycker jag egentligen det är för tidigt att uttala sig om ännu men kanske känns det som att det är för mycket retro.

[Pinnick]

90-talet drar jag till med då. Pantera, Dream Theater, Porcupine Tree, Flower Kings, Opeth m.fl började ju sina karriärer sent 80 tidigt 90-tal.
Jag började ju lyssna på musik när jag var 5-6 år kanske och fick min första LP 1983 när jag var 6,9 år gammal som var Kiss "Lick it up". Jag lyssnade ju mest på hårdrock hela 80-talet men kan inte direkt säga tt jag lyssnar så mycket på 80-tals musik längre. Iron Maiden, Queensryche och sånt därnt är okej .. men jag lyssnar sällan på sånt. 80-talet känns inte riktigt intressant. 70-talets Rainbow och Purple är ju isf mer intressant.
Under 00-talet så har ju 90-tals banden fortsatt men det är ändå 90-talsband (om man kan säga så om de som började under 90-talet) som snurrar allra flitigast i min spelare. Hm vad hände egentligen i rock/metalgenren under 00-talet? Slipknot t.ex. och annan nu-metal och gothrock som inte är min grej.

Det är intressant att läsa övrigas inlägg och vad för musik som folk har hittat och lagt märke till under varje årtionde.

edit: slutet av 80 och början av 90-talet var väl då den nya progrockvågen drog igång igen med Dream Theater som största namnet. Dessa är väl enligt dem själva influerade av band som Rush, Yes, Gentle Giant, Marillion m.fl. Vad nu progrock är? Enligt Steven Wilson (PT) så är det en musikstil där man tar använder ny teknik och förändrar soundet hela tiden.

hejhej

[Ceder]

70-talet (60 talet låg bra till också)

Varför? all pop och rock efter det är bara upprepningar.. band som Deep Purple (och andra) skapade något nytt! (heavy)

dessutom var funk och soul var på top!

Fast helst hade jag röstat på 1967 - 1977

EDIT: är 34 år

//Ceder

[phloam]

För att inte skriva skit i "annan" tråd....


Jag påstår helt fräckt att det är en hel massa tyckande i denna tråd, vilket ju är helt ok. Dock menar jag att jag hittils är den ende som lagt fram ett skäl till att mitt favoritårtionde skulle vara "bättre" (suck) än andra, dvs framväxten och etablerandet av ett helt nytt sorts instrument - synth + dator...!

Enda rivalen skulle väl vara elgitarren (när kom den fram ordentligt egentligen?), medges

[IngOehman]

Njae...

Synthen kom fram på 60-talet, och de användes massor då och under
hela 70-talet.

Men det var först på 80-talet som man började lära sig att missbruka
dem på de mest sliskiga sätt, och göra en massa halvdansbandsaktig
eller schlagerbetonad "synth-musik" med dem. Och detta mög slog i
princip ut alla progrssiv pop, och började således totalt dominera hela
musiklivet, på ett sätt som inte existerat före 80-talet. Det vill säga...
det är ju inte riktigt sant för det fanns det ju de som spelade pudelrock
också...

Jag tror huvudproblemet var att man på samma gång som musikens
genre-mångfald stympades (i synnerhet i media), så gjorde man sig av
med allt det progressiva från 60- och 70-talens pop/rock/punk-musik.


Själva musiken "togs liksom bort från musiken". Hmmm, undrar om det
är någon som försod det där...


Vad jag säger är ju egentligen bara att musiken är inuti och ytan är
utanpå. Problemet med 80-talet var inte att ytan ändrades, utan att
innanverket gjorde det, stympades närmare bestämt.


Vh, iö

[phloam]

Njae...

Synthen kom fram på 60-talet, och de användes massor då och under
hela 70-talet.

Men det var först på 80-talet som man började lära sig att missbruka
dem på de mest sliskiga sätt, och göra en massa halvdansbandsaktig
eller schlagerbetonad "synth-musik" med dem. Och detta mög slog i
princip ut alla progrssiv pop, och började således totalt dominera hela
musiklivet, på ett sätt som inte existerat före 80-talet. Det vill säga...
det är ju inte riktigt sant för det fanns det ju de som spelade pudelrock
också...

Ah, lite tuggmotstånd!

Alltså - visst gjordes det en massa bra och spännande saker med synthar före 1980, men jag syftar mer på den senare tiden då synthen blev mer etablerad som instrument, mer användbar för alla, och inte minst började smälta ihop med den moderna datorn (som ju före/kring 1980 inte direkt kan sägas ha utgjort mer än en enkel styranordning för synthen) med ett gränssnitt som inte bara tekniker förstod sig på.

Någonstans (vill inte gissa exakt årtal) blev ju datorn så kraftfull och lättanvänd att synthen i princip blev ett tillägg till datorn, istället för tvärtom. Nu kan man göra _allt_ i datorn.

Den här snabbt accelererade utvecklingen har inte någon motsvarighet någonstans i musikhistorien vad jag kan se.

Men, det där med datorn kanske snarare hör till 90talet, främst menar jag att själva synthens ökade användbarhet, prestanda, överkomlighet osv ledde till en kreativ våg under perioden 1980-90 som var ganska speciell.


Sen undrar jag om du kan ge några typexempel på det "mög" du tänker på? Annars kan jag nog inte relatera till vad du menar riktigt.

[IngOehman]

Howard Jones?

[grannilsson]

Hallå !

Jag är sjukt svag för 70-tals musik
men det började ju egentligen på senare tid av 60-talet.

Är 45 år, snart 46.

Vh Göran Nilsson

[soundbrigade]

Jag kryssade för 70-talet (är 55 själv). Mycket musik jag lyssnar på idag (och då) var typiskt 70-talsmusik, även, vilket redan påpekats, mycket spirade redan på 60-talet. Flower Power och den psychedeliska musiken är ju typiskt 67 - .
Mycket av ny musik jag stött på idag har väldigt mycket gemensamt med 70-talsrocken.

[IngOehman]

En intressant sak är, tycker jag, att till och med melodifestivabidragen
var musik ända fram till det musikaliska 80-talets inträde. Tycker jag,
igen.

Det var som om musiken förlorade sig själ några år in på 80-talet, för
att inte börja få den tillbaka förrän 15-20 år senare.

Men på melodifestivalen kommer den goda musiken nog att lysa med
sin frånvaro länge till. I varje fall nästan. Det finns ju alltid några del-
tagare / bidragsgivare som inte förstått att melodifestivalbidrag skall
vara dålig dur-trallvänlig dum-schlager, alltså musik för alla dem som
egentligen inte tycker om musik...

Lika dum ide som vin för människor som inte tycker om vin...


Vh, iö

[Max_Headroom]

Howard Jones?

Vad är det för fel på Howard Jones nu plötsligt? Han var en av ytterst få som framförde sin verk på scen, live. Och då inte med något förinspelat band eller så.
Hans musik skiljer sig sig också en del rent arrgangemangsmässigt från det som vad som är brukligt inom pop. Läs om Jones på wikipedia så får du veta mer.
Dessutom hade han en föredömlig frisyr.

Jag kan förstå om du inte gillar Stock-Aitken-Waterman-produktioner, för det är liksom nåt helt annat, mer banalt.

[Max_Headroom]

Jag tror huvudproblemet var att man på samma gång som musikens
genre-mångfald stympades (i synnerhet i media), så gjorde man sig av
med allt det progressiva från 60- och 70-talens pop/rock/punk-musik.

Det gjordes ju massor av progresiv synthmusik på 80-talet. Vad säger du om Art of Noise, OMD, Cabaret Voltaire, Skinny Puppy eller AFX Twin? Även om vissa av dessa anävnde alla möjliga typer av instrunment.

[soundbrigade]

Det är inget bevis på IÖs synth-teori, men jag läste om en av mina favoritgrupper, Renaissance, att man mot slutet bara körde massa Yamaha-synthar för att simulera stråkorkestrar vilket drog ner den musikaliska kvaliteten. Gruppen tappade det mesta av musikalitet och originalitet den hade i början - och visst stämmer det.

Vi kan ju iofs alltid hitta undantag. This Mortal Coil kom i början av 90-talet. Robert Fripp, Brian Eno, David Sylvian producerar ju fortfarande spännande musik (men är alla barn av 70-talet).

[Max_Headroom]

Det är inget bevis på IÖs synth-teori, men jag läste om en av mina favoritgrupper, Renaissance, att man mot slutet bara körde massa Yamaha-synthar för att simulera stråkorkestrar vilket drog ner den musikaliska kvaliteten.

Det låter rimligt, om det var på 80-talet. DX7an kunde låta fantastiskt, framför allt väldigt annorlunda jämfört med alla analogsyntar. Analoggänget kom dock snart upp med nya grejjor med digitala oscilatorer med avacerade vågformer och envelop-genratorer som var lika branta och mer lika många, eller fler, justringspunkter som på DX7an.
DX7 och FM-syntes rent allämnt är svårt att förstås sig på och DX7an hade välförtjänt dåligt rykte som svårprogramerad (ja jag har provat och den är jobbig).
Min personliga favorit var Roland Jupiter 6 och senare super JX10. Båda låter riktigt fett och är enkla att ratta till justa ljud på.

Ville man simulera stråorkestrar på den tiden så var nog Synclavier eller Fairlight rätt väg att gå. Lyssna på "Ludwigs leksaks polka" av Benny Andersson. Helt gjort på Synclavier. Fräckt!

[soundbrigade]

Max, är du med i SAS? (inom ())

[CODY]

Hej,

Indelningen i årtionden är en smula missvisande och det är ingen kritik mor Erol.

Själv föreslår jag följande och förutsatt att vi håller oss inom området pop och rock.

Det musikaliska Femtiotalet tog slut ungefär 1965 (det Gyldene Året).

I samband med det Gyldene Året och några år därefter hände mycket, några exempel: Folksångaren Bob Dylan började spela elgitarr, blev kallad Judas.

Byrds gjorde 8 miles high med inspieration från coltrane och folk, Led Zep blandade blues med rock och gav ut två utmärkta skivor 1969, Stooges anförda av motowntrummisen Iggy började titta på hårdblues och gav 1969 ut den fulländade och själbetitlade debuten.

I wanna be your dog: http://www.youtube.com/watch?v=zjmLsSs0xDY

Beatles började titta öster och västerut med känt resultat (perioden mellan 1965 och 1973 kallas i fortsättningen ”sextiotalet”)

Det musikaliska sextiotalet tog slut ca 1973 (t ex Raw Power och Dark Side of the Moon). Och även om det fanns vissa artister som gjorde fina släpp, tex Bowie och Pink Floyd mellan 1973 och 1977/88 finns det inte mycket att hämta fram till ca 1977 – 1978 för den som tycker om musik. Perioden 1973 – 1977/78 kallas i fortsättningen ”Sjuttiotalet).

Sjuttiotalet bjöd alltså enligt mig på mycket få minnesvärda stunder. Man tänker på Emerson Lake Palmer och andra ”progressiva” supergrupper. Ointressant. Fyllt av omotiverat solospel.

1977 började det bli bra igen och Iggy gav ut lust for life. Det fanns punk också, en del var bra. Det kom ene reaktion med det trista. T ex kom Plastic letters med Blondie 1978, njut av detroit 442

http://www.youtube.com/watch?v=drNWjF7N3Rs

Och Accidents never happen:

http://www.youtube.com/watch?v=3yZZK_vC ... re=related

Här någonstans och med liknande artister tar Sjuttiotalet (äntligen) slut och Åttiotalet börjar och pågår till ca 1989 (fortsättningsvis ”Åttiotalet”). Det som enligt mig händer är att man tar ett nytt grepp och hittar tillbaka till låtskrivandet samt återigen liksom på Sextiotalet besöker andra genres. Man börjar också använda syntehizers mer allmänt. Dessa var tidigare ett form av experiment eller ”stråkmaskiner”. En annan fåra är att gitarrpopen kommer åter, man tänker på R.E.M., Cure, och Pixies, som gör musik där låtarna står på egna ben och kan spelas på akustik gitarr utan ytterligare pålägg etc. Indiepop blir ett fenomen, kanske mest arketypiskt utryckt genom Smiths. This Charming Man:

http://www.youtube.com/watch?v=kGnjrTkv1gs

Joy division, New Order och andra storheter från åttiotalet behöver inte nämnas.

Den som tycker perioden 1980 – 1990 är mög eller ointressant kan gotta sig åt följande:

Metallica 1982: http://www.youtube.com/watch?v=UX2jrWifKak

New order, ceremony

http://www.youtube.com/watch?v=MhNDKZmxRLM

U2 pride

http://www.youtube.com/watch?v=r8Pnlhs7 ... 1&index=20

detta kan jämföras med ELP Hoedown från 1973 (Sjuttiotalet). Snacka om mög! Kolla knarkarblicken @2.25!

http://www.youtube.com/watch?v=N0FuFfcCZiE

Slutligen, den som svepande avfärdar syntar som okänsliga och trista samt 80-talets låtbyggande som ointressant anbefalles en titt på Nobody’s diary med yazoo. En mycket bra komponerad låt där den något kalla klangen av synthen balanseras av Moyet’s varma röst. Ett konstverk, vars budskap går rakt in i hjärtat. Detta är ett arketypiskt exempel på åttiotalspop.

Nobody's diary 1983: http://www.youtube.com/watch?v=R_kzhvYZtQc

Ovanstående artister är ett urval gjort med hänsyn till att alla skall känna igen dem. Ingen är obskyr eller kräver specialkunskaper.

MVH/Cody

[sportbilsentusiasten]

Är 45 år, snart 46.

Ja det får vi hoppas

[sportbilsentusiasten]

Hur svårt kan det vara?
60talet är väl 1a jan 1960 till sista dec 69...är väl bara på faktiskt det ska bli debatt över man delar in det

[soundbrigade]

Det är väl det .... men å andra sidan, om nu musiken uppträtt som mer eller mindre avgränsade stilar skulle ju en indelning kunna göras efter "rådande stil". Jag undviker själv att säga att jag gillar 60-talsmusik eftersom folk förknippar det med den sunkiga rocken i decenniets början.

Det är inte lätt....

[Max_Headroom]

Max, är du med i SAS? (inom ())

Inte vad jag vet...

[soundbrigade]

Max, är du med i SAS? (inom ())

Inte vad jag vet...

Svenska AnalogSympatisörerna (svenskt analogt synthforum).

[Max_Headroom]

Max, är du med i SAS? (inom ())

Inte vad jag vet...

Svenska AnalogSympatisörerna (svenskt analogt synthforum).

Jaha, nej. Jag är inte med där.

[phloam]

Jag tror huvudproblemet var att man på samma gång som musikens
genre-mångfald stympades (i synnerhet i media), så gjorde man sig av
med allt det progressiva från 60- och 70-talens pop/rock/punk-musik.


Själva musiken "togs liksom bort från musiken". Hmmm, undrar om det
är någon som försod det där...


Vad jag säger är ju egentligen bara att musiken är inuti och ytan är
utanpå. Problemet med 80-talet var inte att ytan ändrades, utan att
innanverket gjorde det, stympades närmare bestämt.

Jag tror att det du ger uttryck för här är att du upplevde en tendens som var särskilt tydlig under senare 80tal - nämligen att musikscenen "skiktades" och kommersialiserades på ett helt nytt sätt.

Under sent 60- och 70-tal så var det helt enkelt i hög grad kommersiellt gångbart med progressiv, politiskt brännbar och t.o.m. psykedelisk musik. Superstjärnorna och svärmorsdrömmarna Beatles gjorde låtar om LSD och Bowie experimenterade med androgynitet, Kraftwerk kunde bli stora trots sin rätt extrema musik. Det var hippt att vara "konstig". Ända in på tidigt 80tal gällde detta, med t.ex. DAF (!) på hitlistorna tillsammans med en massa annan högkvalitativ nyskapande musik. New romance, synthpop osv. Kvalitet betalade sig fortfarande.

Sen hände något svårdefinierbart - ett vägval blev tvunget (kanske pga den ökande kommersialiseringen av media med reklam-tv och reklamradio? Kanske för att den musikaliska utvecklingen krävde det?) där artister med konstnärlig integritet och visioner gick "under jord" medan andra artister utforskade den nya uttalat kommersiella domänen.

För de lyssnare som följde med den nya "independent" eller avant garde-rörelsen ner till de mer obskyra nivåerna så var senare 80tal minst lika fantastiskt som någon annan period*. Men för alla andra så upplevde man nog snarare motsatsen - ytlighet, kommersialisering av värsta sort, osv.

Så Ingvar, det var inte musiken det var fel på, det var scenen som ändrades i grunden. Du hamnade kanske fel och lyssnade på fel musik helt enkelt Är det så kan jag förstå din reaktion gällande kvaliteten. Men det är oerhört fel att säga att "musiken efter ca 83 var mög" för det är bara halva sanningen.

* Jag minns, var det 86 nånting, när jag satt på nattöppet Mc Donalds i malmö efter en omtumlande och otrolig konsertupplevelse - Skinny Puppy i högform, Edward Ka-Spel solo som förband (bara det!!). Musik som man väntat en livstid på att få höra. Där satt man, och på radion spelades Roxette's nya hitlåt som skulle erövra världen. Kontrasten var total.

[phloam]

Perioden 1973 – 1977/78 kallas i fortsättningen ”Sjuttiotalet).

CODY, helt suverän verklighetsbeskrivning! Dock måste jag hålla på det jag skrev förut och puffa för att istället för "Sjuttiotalet" osv - kan man inte hitta på nån alternativ benämning??

Om vi slår alla våra kloka huvuden ihop så kanske vi kan komma på nåt riktigt bra; som ger rättvisa åt dessa perioder som vi nog alla kan vara överens om existerade och som du beskriver så väl

Perioder borde ha periodnamn - vadsomhelst är nästan bättre än "XX-talet" som bara blir mer förvirrande ju mer man talar om det, känns det som.

Kanske nåt i stil med "postpsykedeliska eran" eller "synthromantiska perioden"... "80talet" säger mig numera ingenting, musikmässigt sett, efter att ha debatterat det här

[CODY]

Perioden 1973 – 1977/78 kallas i fortsättningen ”Sjuttiotalet).

våra kloka huvuden ihop

Precis så gör vi! Du är klokast i musikfrågor på faktiskt! Jag återkommer.