Tack till att börja med för att du skriver så att jag förstår (=uttrycker dig korrekt och dessutom stringent). Jag skall dock försöka att skriva så att så många som möjligt förstår. Även om det betyder att jag måste förenkla lite. Lite av poängen med ett forum är ju att det inte bara är två som kommunicerar, utan att många kan deltaga genom att läsa, och i bästa fall förstå.
Vidare vill jag returnera ditt "Vi är helt överens om i stort sett allt i ditt senaste inlägg".
Även jag tänker dock inlägga en liten reservation, nämligen att det förutsätter din reservation: "I det följande tillåter jag mig att anta att olinjäriteterna i membranet är små". För det mesta är dom det. Därför är ditt resonemang, för det mesta, korrekt.
Membranegenskaper är för det mesta inte så synliga under Fu/2 (där Fu är den fundamentala uppbrytningsfrekvensen). Detta gäller båda beteenden i tonkurva och distorsion.
Det skall dock tilläggas att den fundamentala uppbrytningsfrekvensen är den som jag specificerade, och som jag tror du missförstod(?). Men jag är inte helt säker... Varför talar du om "motfassvängande delar av membranet"? Dem hittar vi först vid Fu*2, det vill säga den frekvens där man skulle kunna påstå att det mekaniskt är en halv våglängd från talspolen till membrankanten. Detta fenomen ligger vid ca 1000 Hz hos B88x (baselementet i pi60s).
I den mesta litteraturen ser man att Fu definieras som denna frekvens, alltså cirka en oktav upp från 1/4-vågsresonansen, det vill säga den frekvens där man alltsom oftast ser den första fulheten i tonkurvan. En utsläckning, som i bästa fallen inte syns alls, eftersom elementet dimensionerats av en hyvens skicklig konstruktör.
Utgår man ifrån den felaktiga definitionen av Fu, som jag tycker vi bör undvika och kan kalla Fuf (Fu-fel)
Orsaken till att man undslipper en 14 dB stor resonanstopp vid Fu har inte med motsvängande membrandelar att göra, utan beror på att talspolen inte är en mekaniskt oändligt högohmig punkt (är inte en perfekt hastighetegenerator). Vad som händer är därför att talspolen vid denna frekvens typiskt står mycket nära helt stilla!
Vid dubbla denna frekvens, alltså Fu*2 däremot, når talspolen ett hastighetsmaxima, och inte sällan är detta så uttalat att man ser en liten topp i impedansen också, på grund av den EMK rörelsen alstrar.
Även en oktav upp ytterligare, där vi har en helvågsresonans i membranet syns ofta en impedanstopp. Vid båda dessa frekvenser är motsvängande membrandelar en delikat balans verkligen. Massor av delar kommer in och reglerar hur tonkurvan faller över detta område - Membranform, upphängningsdämpning, membrandämning och talspolemassa är de viktigaste av dem, men även motorstyrkan har betydelse.
Detta är alltså, fortfarande lite förenklat men något mindre än sist, hurusom membrandistorsion typiskt yttrar sig.
I normalfallet alltså.
Nu till specialfallen, som inte bör glömmas, i synnerhet inte vid de tillfällen då man påträffar dem...
Specialfall, som faktiskt blir vanligare för varje år som går, är t ex lådor på tio liter som försetts med ett högtalarelement på kanske 8 " med en slaglängd på flera cm. Konstruktioner av dessa slag låter regelmässigt förfärligt illa, oavsett membrandistorsion, men de ställer dessutom helst nya krav på membranen:
. Om man exempelvis placerar ett bextrene-membran med väldigt hyperbolisk form (om uttrycket ursäktas
Din brasklapp:
är relevant, och illustrerar även mycket bra det för konstruktören uppenbara komplexa problemet att parametrarna defacto är distribuerade, och ingalunda kan betraktas som enskildheter, membranets och över i upphängning.En praktisk och ofullkomlig upphängning av membranet kan ge lokala effekter. Här kan exciteringen av membranet bli mer av punktformig typ och angripa i en annan riktning än vad som gäller för talspolen/bobinen. Denna rörelse ger en mycket lägre styvhet i membranet och kan därför påverka även för riktigt låga frekvenser.
Du avslutar med en slutsats, som jag både vill instämma i, och för säkerhetsskull även klargöra att den inte står i motsatsförhållande till någonting jag skrev i det första inlägget. Även om dina förtydligande är motiverade, men jag ville ju, skrev jag ju, inte bli alltför detaljerad
Du skriver:
Slutsatsen är alltså att membranmaterialet i det verkliga basområdet oftast har liten betydelse för olinjär distorsion eftersom konen i hög grad uppträder som en ideal kolv och därigenom ger litet utrymme för påverkan från konens inre olinjäriteter. Det förekommer dock att membranmaterialet ger märkbara effekter på distorsionen även under 100 Hz, då troligtvis beroende på ofullkomligheter i upphängningen.
Så sant som det är sagt. Har lagt in en understrykning i din text för säkerhets skull...
Vh, Ing. Öhman
PS. Vad kommer det sig att ni, Isidor, har så ovanligt stora kunskaper på detta område? Elementkonstruktion är ju en nästan eliminerad verksamhet i detta land.

