Jag har aldrig varit någon fan (van?) av Beethoven och särskilt inte av hans symfonier. Inledningen till 5:an är ju fräck men uttjatad, slutkören i 9:an är ju pampig men resten litet långtråkigt...
Men så fick jag nyligen en CD-box med samtliga symfonierna med Berlinerfilharmonikerna ledda av Herbert von Karajan. Inspelningsår 1963 och utgivet av Deutche Grammofon.
Vilken härlig musik! Vilken härlig inspelning! Vilken härlig CD-box!
Jag har helt enkelt aldrig hört Beethovens symfonier "på riktigt" förut. Och det är alltid härligt när man är tvungen att omvärdera sin uppfattning till det positiva!
Den enda smolken i bägaren torde vara en något hög brusnivå. De som störs av detta, uppskattar sannolikt inte inspelningen.
De av oss som inte störs så mycket av brus, kan i stället glädja oss åt en härligt transparent ljudbild med silkeslena stråkar, smattrande trumpeter och en rejäl pondus i bassektionen.
Det låter helt enkelt som på riktigt. (Om man definierar riktigt som Göteborgs konserthus )
Jag undrar när man glömde bort att symfoniska inspelningar skall låta så här?
Hälsn. Michael