Hej alla som kan en massa om högtalare och annat.
Jag som ny medlem, tycker att det är roligt att läsa om alla som tycker en hel del om att jämföra högtalare och sådant och hur IÖ figurerar som den allsmäktige i mångas tycke. Jag har under lång tid studerat hans manifest och hans idéer. Jag har träffat honom för många år sedan på en HiFi- mässa. Han var då personifieringen av en virrig, sympatisk professor med håret på ända.
-Åhh vad den karlen kan snacka!
Engagemanget och intresset kring akustik lyser som aura runt honom. Jag måste medge att han kan massor om detta ämne.
Mitt intresse för lyssning började 1991. Då jag gjorde mina första försök att hitta en bra anläggning och högtalare. Ekonomin var begränsad och jag hade inte så bra kännedom om vad som fanns att tillgå för rimliga pengar. Min vän Conny visade sitt system och jag föll pladask för ljudet. Om jag inte minns fel så var förstärkaren Electrocompaniet, CD + DA var Pioneer PD91 samt Sentec DiAna
och högtalarna Dynaudio Contour 1.3 Mk II
Detta lät fantastisk! Enda problemet var att det kostade en förmögenhet och många CD-skivor jag gillade lät kassa.
Nå ja, sedan började jakten. Det tog några år men jag bestämde mig för en receiver, HK AVR 65. Omtalad av pressen för att var en bra förstärkare, strömstark och ett förnuftigt köp. Högtalarna var dock ett svårare kapitel. Min vän Conny och jag lyssnade oss igenom en hel del. Dynaudio var naturligtvis av stort intresse eftersom jag gillade det jag en gång hade hört. Snell var ett annat märke. NHT 2.5i lät fantastisk i hemmabiorummet i källare hos Lars Bengtsson & Ljud. Men inget föll mig på läppen. Jag letade efter något som skulle låta så som jag uppfattade ljud och framförallt sång.
Jag måste här till lägga att jag har jobbat som musiker och ljudproducent. Så jag har en bestämd uppfattning om hur en inspelning skall låta för att kännas äkta. Jag fastnade dock för NHT 1.5 i samma butik. Min vän Conny upplyste att denna högtalare var då en favorit hos det ljudtekniskt sällskap, LTS.
Jag slog till och köpte dessa plus därtill hörande Subbas (SW2Pi). Jag kände mig nöjd. För dem pengarna så hade jag en bra lyssning.
Jag satt nöjd i nästan ett år då problemen började. HK AVR 65 gick sönder.
Garantin gällde fortfarande och jag lämnade in den.
För att göra en lång saga kort så gick HK AVR 65 sönder ytterligare två ggr efter den första lagningen.
Jag fick tillslut byta in den hos referenceaudio och lägga till för en HK Signature 2.0 plus en 2.1. Denna uppsättning kostade då mer än 4ggr så mycket som AVR 65:an men nu var den på REA för lite mer än det dubbla av vad 65:an kostade. Conny övertalade mig att prova anläggningen. Jag tog den på prov hem. Väldigt mycket inställd på att lämna tillbaka kombinationen pga. prislappen. Första gången jag drog igång HK Signaturerna och lyssnade så var skillnaden uppenbar. Till och med min fru reagerade med ”å den hade du tänkt lämna tillbaka?”.
Det är svårt att beskriva, men det är en pirrande känsla av virilitet och dynamik.
Nu fanns det nerven i musiken och det kändes som att NHT 1.5 hade vaknat till liv och var beredda att leverera. Det lät inte dåligt med HK AVR 65,men som jag upplevde det var ljudet lite avtrubbat, bedövat. Det är väl det närmaste jag kommer för att beskriva känslan.
Idag ca 10år senare är detta fortfarande min bas och plattform för förstärkning och drivning av mina högtalare. Denna kombination har gett mig precis det jag önskat mig.
Jag köper IÖs resonemang kring ”tryffelskalan”. Frågan är när börjar den gälla? Vi/jag har provlyssnat andra förstärkningar med prislappar som känns absurda. Vad vi kommit fram till är att det inte blir bättre eller annorlunda. Här blir det mera design och skrytfaktorn som talar.
Hur gick det för Conny?
Min vän Conny sålde dock sitt system till förmån för familj och fru. Han skaffade sig Pioneer AX3 För lyssnig men främst för att få surroundljud för att se filmer. Högtalarna Dynaudio Contur 1.3 SE ersattes av Ino piP + center & surround.
Det skall sägas att vi innan detta beslut gjorde noggranna jämförande tester mellan NHT 1.5 och Dynaudio Contur 1.3 SE( Conny uppgraderade från 1.3 MKII till 1.3 SE) och vi kom fram till att det inte fanns något skäl att betala nästan 5 ggr så mycket för dessa Conturer, så dem såldes till förmån för ett par piP.
Jag fick lyssna på piP:arna några år senare då familjelivet hade kraschat och ordningen var återställd, med HiFi:n i centrum, ljuddämpning och anpassning åter igen uppriggat. Nu är denna anpassning och ljuddämpning inte så extrem som med gälar och annat, men med principerna dämpning bakom högtalarna och billy bokhyllorna bakom lyssningen, heltäckande matta osv.
Vi hade vid det här laget börjat anamma IÖ:mans teori om att man inte skall jämföra högtalare vid en och samma tillfälle. Detta för att istället koncentrera oss på vad det var för ljud vi hör och om vi gillar det.
Det första som hände var att jag började att beklaga mig över förstärkaren. Jag upplevde det som om att det var något fel på den då det inte gick att höra skillnaden på vispandet av en virvel trumma och Hi-haten. Det gick så långt att jag vid vårat nästa provlyssnigs tillfälle tog med mina HK Signature för att visa skillnaden.
Detta är andra gången jag sätt min gamla vän Conny svettas.
Pioneeren var såld nästa dag och turligt nog fick Conny tag på HK Signatur 1.0 och 2.1 för en rimlig peng.
Provlyssningen kunde fortsätta.
Vi har sedan många år tillbaka kört med vad vi anser vara våran referensmusik dvs. vi har hört musiken så ofta att vi kan och vet vad det är vi lyssnar till.
Hur låter då piP:arna?
Jo, de låter bra. Det är så man undrar var Conny har gömt subbasen någonstans. Det känns som att IÖ har trollat med knäna.
Nu kommer det lilla ”men”
-Men först!
Denna sammanfattning av hur piP låter är från flera lyssningstillfällen!
I våran andra lyssning av piP gjorde vi återigen först en lyssning med NHT 1.5, sedan tog vi en lång paus med Te och tilltugg innan vi gick på nästa lyssning med piP.
Det är något med dessa piP högtalare som inte känns rätt!
Ljudet är hoptryckt. Jag upplever det som om att ljudet inte kommer fram. Connys spontana reaktion efter lyssningen med NHT 1.5 var att höja volymen, mer och mer för att han ville att ljudet skulle släppa. Det slutade med att grannen klagade och jag började få ont i öronen. Sången från Anna-Lotta Larsson framstår som att hon nästan pratar i rummet. Hon är inte en del av musiken och inspelningen på samma sätt som i NHT 1.5.
Ljudet i piP är lyxigt. När man hör en saxofon spela känns det majestätiskt och rogivande.
På frågan om denna saxofon skulle låta på detta viset om den stod framför dig och spelade så är svaret NEJ!
Då är man betydligt närmare sanningen med NHT 1.5.
Pip:arna är betydligt mera förlåtande när det gäller olika slags musik. Jag skulle vilja säga att högtalarna är något färgade (varma). Det spelar ingen roll vilken typ av musik man spela upp piP, karaktären finns där som ett signum. NHT 1.5 är i jämförelse med piP kyliga ungefär som en blankpolerad flygel (korrekt). NHT:erna förlåter inte heller dåliga inspelningar på samma sätt som piP.
Vad är rätt och fel? För min del är det ingen fråga längre. Mitt val är NHT 1.5.
Men det är som bekant en smaksak.
Vi har sedan dess lyssnat flera gånger på piP med tanke på det IÖ predikar att det inte är någon mening med att ha jämförande lyssning och jag kan nog hålla med honom. Allting utgår från vilket referenssystem man har vid lyssningstillfället.
Vi det här laget kan jag mitt ljud så väl att jag inte behöver ha NHT:erna närvarande för att kunna avgöra hur jag tycker att tex. piP låter.
Är det då någon skillnad på Pi60 och piP?
-Ja om jag får tro de som har varit och provlyssnat hos IÖ så är det bara ljudtrycket som skiljer. Vid ett test som Ingvar gjorde i sin lyssningstudio så fråga de han publiken om vilket högtalarpar som var på vid demo.tillfället. Alla svarade Pi60 när det i själva verket var piP som spelade för stunden.
Vi ska nu göra nästa test för att se hur piP låter med rörförstärkare. Enligt IÖ finns det synergieffekter som gör att det skall låta ännu bättre.
Jag var över hos min gamla vän Conny som hastigast och lyssnade lite kort på just Anna-Lotta Larsson.
Jag måste säga att jag tappade hakan.
Det blev sämre!
Det hade jag inte väntat mig. Ljudet blev oprecist och slapp, mera bas och det tighta försvann. Det kändes som en pannkaka i luften.
Mycket märkligt att man pratar så varm om rörförstärkare nu för tiden. Men som sagt det var en snabb lyssning. Vi skall ta en längre session här fram över.
