Ett rätt hyggligt startfält: OA52.3, Allison One, OA116 och OA116F, B&W DM6, AR2ax.
Vi spelade en hel del, men för bastesterna användes mest Drum Improvisation från Sheffield Lab (sök på Spotify). För mera ihållande låga toner kördes också Terje Isungset Fading Sun. Tanken var att försöka bedöma och rangordna dessa pjäser efter deras förmåga att ge det som brukar kallas "transientförmåga". Det odefinierade som gör att anslag känns i magen och får en att tappa andan. Själv har jag försökt fördjupa mig i detta och kommit fram till att det består i mycket djup och flack tonkurva, helt enkelt. Däför har jag gjort en uppgradering till OA116 som finns beskriven på http://www.carlssonkult.se. Nu gällde det bland annat att se hur den - kallad OA116F - står sig.
Lyssnarna var fyra erfarna och gnälliga personer med hemvist eller bakgrund i professionellt ljud/hifi. Vi var ganska subjektiva och var nöjda med resultaten om vi var helt överens. Det var vi faktiskt ganska ofta (framåt småtimmarna) och när vi inte var det tog jag fram min ABX-box som ger dubbelblind AB-test. Då blev vi överens, oftast om att skillnaden mellan de aktuella objekten var mycket liten och att snacka är en sak, höra skillnad är en annan.
Lätt kunde vi enas om att högtalarmodellerna föll i tre kategorier:
Ensam i klass ett är B&W DM6 (googla och läs om modellen). En helt makalös stuns i basen, nästan så att man blir lite misstänksam. Kanske är den inte helt neutral och utan resonanser, men maffigt är det. Dessutom är den också i övrigt otroligt lättlyssnad på mycket hög volym. Ett 2x100W slutsteg kunde hur länge som helst köras nästan till klippnivå och man bara njöt. Anslag på bastrumma känns inte bara i magen utan i hela kroppen. Sannolikt hördes det ända upp till karusellen i Löttorp (öländskt talesätt).
I klass två hamnade två högtalare som överraskande också var oerhört lika i allt annat: OA116F och Allison One (googla!). Allison var alltså konstruktör på Acoustic Research och förde AR-traditionen ett steg till på egen hand. OA116F är min egen OA116-variant med en SEAS åttatummare i botten. Hela tonkurvan i båda dessa är helt säkert mycket neutral och basen går med god kraft neråt 20Hz och flackt därunder. Men Allison gör det med två tiotummare i en stor sluten låda. Intressant är att den har systemresonans vid 45Hz men en mycket flack avrullning därunder. Det är det som ger sting i basen. Exempelvis OA116 original har basreflex med avstämning vid 28Hz och låter ändå kraftlös i jämförelse.
Basen i båda dessa känns gott i magen utan att ha resonanser. Jag fick fullt godkänt, men entusiasmen gällde mest Allison som ingen av oss hört förut (och som just inhandlats för en spottsyver, vilket förstås gjorde mig lite sur).
I klass tre föll de övriga: OA116 original, OA52.3 och AR2ax. De har sinsemellan förstås olikheter men med avseende på magkänslan är de lika.
AR2ax lät lite skumt så vi blev tvungna att ta isär den helt och mäta upp rubbet. Mellanregisterelementen var skadade och basarna hade bytta skumkanter och ganska underliga T/S-värden som i simulering inte såg ut som ett mästerverk från Edgar Villchur. Sannolikt var skumkanterna fel, så domen kan vara orättvis. Gamla AR är för övrigt alltid fascinerande att ta isär, enligt de närvarande AR-freakarna. Troligen är varje exemplar byggt från ax till limpa av en enda person, för det finns inte två som är exakt lika.
OA116 original har bas men inte med den rätta stunsen och i jämförelse med OA116F kunde vi efter en stund helt säkert skilja dem gång på gång i blind AB-test på ungefär en sekund!
OA52.3 är inte dålig, neutral och fin men tjugo liter och en 6,5-tummare kan helt enkelt inte konkurrera i denna samling när det gäller kraftfull djupbas.
Utanför tävlan hamnade vi också i att ägna några timmar åt att jämföra ljudbilder. Med det menas här ljudkällornas upplevda placering i rummet - inte klang eller renhet eller ljudkaraktär. Det hela blev lite okoncentrerat, men med Georgia on My Mind med Marie Nakamoto fick vi enade resultat. Vi lyssnade, blundade, och var och en pekade på hennes mun. I OA116 och i Allison One hamnade hon väldefinierat i mitten, i ungefär brösthöjd. I OA52.3 hamnar hon som en dimma mellan högtalarna i knähöjd. Skillnaden blev påtaglig och än en gång slog oss Allison med häpnad. Att OA116 har en bra ljudbild är välkänt, men också trevligt att kunna bekräfta det.
Allt detta må tas för vad det är, men eftersom vi hade kul så ville vi gärna dela med oss.
