av paa » 2005-04-05 23:15
Voighthorn, kvartvågshorn mm arbetar inte som riktiga horn i lägsta basen. De har dubbla impedanstoppar precis som en basreflex, vilket betyder att de litar på en kopplad resonans för hjälp i lägsta basen. Ett riktigt horn har inte denna dubbeltopp på impedanskurvan.
Finns det någon utarbetad teori för anpassning mellan elementparametrar och kvartvågspipor, som är ens i närheten av vad som gjorts för basreflexer?
Det blir nog väldigt svårt att komma ens nära det optimala, om man inte har en skaplig ide och utarbetad plan.
Hur stor skall pipans tvärarea vara i förhållande till elementet?
Vad är det som styr det förhållandet?
Q-värde eller nåt annat?
Hur lång skall längden vara?
Pipan kan ju stämmas av med öppningens area också, är det bättre med kortare pipa och mindre öppningsarea, eller tvärtom?
Hur skall pipan optimalt smalna av, eller kanske öka i area?
Finns hela den teorin, och mer därtill skulle jag ha lite intressant läsning en stund, om den inte finns är detta inte ett högtalarbygge utan ett potentiellt forskningsprojekt.
Jag skulle faktiskt bli förvånad om man kan få ett bättre resultat med en kvartvågspipa än med en välkonstruerad basreflex.
Medlem på forumet för hifi; Faktiskt.se, numera Faktiskt.io sedan jan 10, 2005
Numera pensionär.
Vi har sålt Sonic Design till Winn Scandinavia, vilka driver bl.a Ljudfokus och BRL.