Svante skrev:Almen skrev:Och du mäter distorsion genom att observera en blå klippindikatordiod på ett slutsteg?
Ljus=mycket, mörker=lite.
Många skulle inte kalla det för en mätning i vardagligt tal, men skulle det bli en mätning om jag hade två lysdioder för olika distnivåer? Tre? Fyra? Hundra?
Hur många behövs det för att det ska vara en mätning?
För min del är det självklara svaret "en", dvs två nivåer. Vilket annat tal skulle vara bättre?
Saken med mätningar är att de ger ett mått.
Ger de inget mått är de inga mätningar, och det som kännetecknar ett
mått - är att det säger något vetbart om det som mätts.
Inte så komplicerat.
För att ett mått skall säga något om det som mätts, behöver man veta
VAD det är som mätts (parametern) och man måste veta vilka toleranser
måttet har. Är de t ex oändliga så säger de inget om det som mätts, och
då blir det inget mått på det.
Fortfarande inte alltför komplicerat, hoppas jag?
Men ibland är inte ens toleranserna helt pålitliga - vilket dock inte behöver
göra dem helt oavändbara, om toleransens opålitlighet i sig följer ett känt
statistiskt samband. Om en mätning t ex sker med en gaussisk störning av
känd amplityd (RMS) så kan man sätta gränser för oddsen för att en mät-
ning är inom en given tolerans.
Men går det inte ens att bestämma osäkerheten, är det, som jag ser det,
inget mått. Om någon ändå vill kalla det för ett mått så är det inte hela
världen, men om någon inte förstår skillnaden mot det jag kallar mått, så
är det illa, för då är det ett hinder för personen att dra vetenskaliga slut-
satser från utfallet av den undersökning de gjort.
Så:
En siffra är inte av sig själv ett mått. Den måste relatera till något man vet
man undersöker med mätningen också, på ett sätt som gör att man kan
bedöma pålitlighetsgraden av måttet.
Och att kunna hitta på ett ord är heller samma sak som att man har iden-
tifierat en parameter som tillhör det som man försöker mäta.
- - -
Men det räcker inte med det. För att man skall kunna dra några slutsatser
så krävs mer ändå! Man behöver nämligen förstå "mätprocessen" ocskå.
Att en grunka kallas voltmeter betyder inte att den alltid mäter enligt sina
basala toleranser (+/- X%). De senare kan nämligen i förekommande fall
alltså kan vara mycket större på grund av att temperaturen är högre eller
lägre än apparaten är specificerad för, eller att bansbredden är otillräckligt,
eller att det man vill mäta är ett effektivvärde medan apparaten mäter ett
medelvärde.
Kort sagt - att man behöver kunskap är inte sällsynt, och om något är det
än viktigare när man försöker mäta något "via en människa".
För det allra mesta inom "human-vetenskaperna" (ja, jag sätter det inom
citationstecken, eftersom jag menar att det finns skäl att ifrågasätta om
det är vetenskap, eller om det handlar om försök att "låna" vetenskapsliga
metoder, med förhoppningen att man då skall kunna dra slutsatser på ett
lika stringent sätt - vilket väldigt ofta blir fel eftersom människan i sig är så
komplex att hon inte ryms inom något vi är förmågna att rama in och för-
utsäga med en beräkningsbar förutsägbarhet*) så försöker man projicera
det man mätt (nämligen något mänsligt) på det som varit stimuli, och tror
att man mätt stimulit.
- - -
Men även när man "mäter"(/försöker mäta) med teknisk utrustning kan det
bli mycket fel om man inte vet vad man gör, och en av de viktigaste
sakerna man behöver lära sig är att det är vad ett mätinstrument för som
betyder något, inte vad det heter.
Om någonting heter "klippindikator", så kan man sluta sig till att någon har
tänkt, att den skall användas för att en människa skall kunna bedöma om
det klipper eller ej.
Vad är då en klippindikator?
Är klippning synanymt med distorsion?
Är det ett mätinstrument?
Om det är det, mäter det då distorsion?
Tittar man på faktiska klippindikatorer så är det rätt så sällsynt att det är
klippningens distorsionsbeteende som indikeras (med okänd trippunkt),
även om det förekommer. Men vanligare är att en klippindikator är en
grunka som tittar på signalnivån, och som indikerar strax före klippning.
Det som inte vet något om detta, kan självklart tro att en lysnade diod
är ett tecken på att distorsionen är högre än när det inte lyser. Men vet
man mer så inser man att det kan vara tvärtom.
Och hur värderar man "distorsion"? Apparater har inte distorsion, de har
olinjäriteter som beroende på stimuli kan ge mer eller mindre distorsion,
av olika sorter. Kan man jämföra en med en annan?
De distorsionsformer som uppstår när man spelar musik, går det inte att
sätta ett %-värde på alls, eftersom det inte är givet vad man skall relatera
den till, av den samtidigt pågående musiksignalen. Distorsionens absoluta
nivå kan man försöka sätta ett värde på, men det är inte trivialt eftersom
det inte är entydligt att det är nollgenomgångens branthet som skall vara
referens för definitionen av felsignalens storlek.
Och då äterstår att värdera distorsion på annat sätt än med mätningar.
Man kan t ex be någon att avgöra vad de tycker, och då kan man finna
att 1 % distorsion på en sinusvåg kan beskrivas som renare än 5 % av
annat slag.
- - -
Vad mäter då den där klippindikatorn? I distorsionsväg alltså?
Ingenting säger jag.
Den indikerar att det som den som gjort den, vill att den skall indilkera, för
att den som ser den skall veta att man är nära eller har passerat den max-
imala nivån som förstärkaren kan ge ifrån sig.
Det är vad den gör.
Allt utöver det är gissningar om man inte vet mera om klippindikatorn.
Vh, iö
- - - - -
*Kan en hjärna, eller något annat för den delen, förstå sin egen komplexi-
tet?
Svaret är varken ja eller nej - men väl att man INTE KAN VETA att den kan
det, innan det är bevisat att den kan det.
Men - man kan förstå att man inte kan veta att man kan det! Vissa kan det
i varje fall.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).