De ord som brukar användas för att beskriva ljudkaraktären hos högtalare är mestadels mycket diffusa. De utgör ett blommigt bildspråk, metaforer och bilder, svåra att definiera i något konkret. "Plastiskt","analytiskt", eller "musikaliskt", "högupplöst" eller "beslöjat" etc. Inte mycket att ta på. Flummigt.
Ett begrepp som väl ändå inte skulle vara omöjligt att nå någon slags definition på är dock "dynamiskt". Vad är dynamik i en högtalare?
Den extremt dyra högtalartillverkaren Wilson Audio hävdar på sin webbsajt att deras högtalare utmärks av stor dynamik. Ägaren/konstruktören säger där ( http://wilsonaudio.com/company_conversations2.shtml ) att det är bristen på dynamik som gör att man lätt hör skillnad på musik från vanliga högtalare och levande musik. Wilson Audios högtalare är svindyra för att de har denna särskilda egenskap, dynamik, som han definierar i termer som jag tolkar som den gamla fasriktighetsteorin (time coherence) - starkt ifrågasatt. I decembernumret av Stereophile testas en av deras modeller, som kostar 48 500 dollar och den visar sig inte vara någon höjdare alls i deras traditionella mätningar.
Om dynamik alltså inte sitter i tonkurvor så är det antingen någon mystisk tredje dimension (fasriktighet i tidsdomänen för den som vill tro på det), eller en del av den andra stora egenskapen i högtalare: distorsion.
Jag är ju som framgått i flera sammanhang anhängare av tanken att tonkurva och distorsion är de två enda riktigt viktiga egenskaperna i högtalare - och att de dessutom är ganska lätt mätbara och jämförbara.
Nu vore det intressant att höra vad det kan finnas för förslag till definition av begreppet dynamik i högtalare. För att börja någonstans har jag förstås genast en hypotes. Eller ett förslag om man så vill:
Med dynamik menas förmåga att spela musik på naturlig volym så att de allra starkaste ögonblicken också låter rent. Det som får högtalare att låta dynamiska är att distorsionen inte stiger med ljudnivån.
