OA51 höjdled...

[darkg]

Här i faqen och på carlsonplanet finns lite uppgifter om lämplig placering i höjdled. Uttalanden spänner typ från 40 till 85 cm från golvet.

Bör man alltid experimentera själv eller finns det något intervall som "bör funka" i normala rum? Vad, utom preferens, kan påverka vad som fungerar bäst i ett visst fall?

[Jocke]

Vill ha mina någonstans mitt i det intervall du anger. Anledningen är att jag har väldigt låg takhöjd och de får inte möjlighet att leva ut om de placeras högre. Att basen blir lite bättre när de placeras närmare golvet är inget minus...

[Vee-Eight]

Här tar vi till tumregler så det skvätter, och den säger iaf mig att placera dem på en höjd så diskanten är i ögonhöjd, när man sitter där man skall sitta för lyssning.

Torde funka för de flesta takhöjder som finns i normala svenska hem.

[paa]

Här tar vi till tumregler så det skvätter, och den säger iaf mig att placera dem på en höjd så diskanten är i ögonhöjd, när man sitter där man skall sitta för lyssning.

Torde funka för de flesta takhöjder som finns i normala svenska hem.

I den här uppställningen ser diskanterna ut att sitta under ögonhöjd:

[IngOehman]

Stig själv hade dem på sisådär 60-70 cm höjd tror jag, men andra i hans
bekantskapskrets hade dem betydligt högre (med högt i tak, vilket för-
visso Stig hade också).

Jag känner till ett fall där de stod mer än en meter högt, och där det lät
gudomligt! Stig höll med - men underkände ändå möbleringen och sade
att de satt på tok för högt, med ett leende.

- - -

Ett problem med OA-51 är att de börjar låta klangligt illa när de hamnar
för lågt, det vill säga kommer nära golvet, och det uppstår en stor svacka
i värmeområdet. Den är klart besvärande redan under 60 cm, tycker jag.
Men den är mätbar även vid 60 cm.

Stigs uppfattning var att OA-51 inte kunde projicera några ljud lägre än
sin egen höjd - men att konstruktionen inte kunde sättas lågt utan att illa
drabbas av andra fel - så de skulle sättas lagom högt (jag kan inte minnas
att han angivit något exakt höjd).

Och det (erfarenheterna av OA-51) var även huvudskälet till att OA-50 och
OA-52 ju fick en helt annat form och var golvplacerade.

Ju lägre desto bättre resonerade Stig, för då kan alla höjder återges. Och
när så Lallerstedt ändrade formen till att bli lägre (den ursprungliga OA-52-
prototypen vad högre och knubbigare, lite mera lik OA-50 kanske man kan
säga) så fann Stig att OA-52 inte bara blivit snyggare, utan lät bättre också!

Frågade man någon annan än Stig så fick man helt andra förklaringar till att
OA-50 och -52 tagits fram och givits en helt annan grundutformning.


Vh, iö

[Vee-Eight]

Här tar vi till tumregler så det skvätter, och den säger iaf mig att placera dem på en höjd så diskanten är i ögonhöjd, när man sitter där man skall sitta för lyssning.

Torde funka för de flesta takhöjder som finns i normala svenska hem.

I den här uppställningen ser diskanterna ut att sitta under ögonhöjd:

Sweetspot är måhända bred som skånsk dialekt, men där sitter allt Stickan lite på sniskan.

edit:
Jag har mina på en höjd så jag ser utmed ytan ovanpå, så det borde ju vara ett antal cm ned.

Å andra sidan ogillar jag perspektivprojektionen från OA52 och OA50. De är förvisso jämförbara med OA51 på bra AB-inspelningar, ev också XY (minns inte, gjorde en lyssning för 10-tal år sen), men vanliga skivor så blir perspektivet flummigt och utan precision. Enligt min mening.

[schmutziger]

De prototyper av oa52 iaf jag sett så har snarare oa52 varit högre o smalare jämfört med produktionsexemplaren, tex dem som SSC sålde för något år sen. har du bild på dessa andra prototyper? är väl av allmänt intresse!

detta är första gången jag läser en annan förklaring än att generalagenten ville ha golvmodeller med i utbudet med och stig därför skyndsamt konstruerade oa52 på nån månad.

[Vee-Eight]

detta är första gången jag läser en annan förklaring än att generalagenten ville ha golvmodeller med i utbudet med och stig därför skyndsamt konstruerade oa52 på nån månad.

Samma här.

Med risk för att fastna i ytterligare en evig diskussion om vem som kände och minns Stig Carlssons person, utsagor och leverne, så kan vi för omväxlings skull hålla oss till trådämnet.

[Jocke]

Antar att när man "sänker" OA51 så närmar den sig OA52 till funktionen och det är den ju inte designad för...

[IngOehman]

Stämmer.

De prototyper av oa52 iaf jag sett så har snarare oa52 varit högre o smalare jämfört med produktionsexemplaren...

Ja just det - inte så låg och elegant långsträckt som produktionsexemplaren.
Utan kortare (tänk på att de ligger, inte står som de flesta andra högtalare,
alltså är bredare/längre än de är tjocka/höga) högre och knubbigare, mera lik
OA-50 i formen.

...tex dem som SSC sålde för något år sen. har du bild på dessa andra prototyper? är väl av allmänt intresse!

Det har jag säkert någonstans, men att hitta är något helt annat.

detta är första gången jag läser en annan förklaring än att generalagenten ville ha golvmodeller med i utbudet med och stig därför skyndsamt konstruerade oa52 på nån månad.

Tror nog att båda förklaringarna är sanna. Det fanns säkert en diskussion
och Stig kan ju ha antytt tankar om golvmodell, vilket ledde till önskemålet.

Väldigt fort gick det att komma fram med OA-50 och OA-52 i varje fall.

Kanske är det så att den extremt snabba realiseringstiden i själva verket
berodde på just att Stig hade hunnit tänka så mycket på saken i förväg?


Vh, iö

[Jocke]

...
Stigs uppfattning var att OA-51 inte kunde projicera några ljud lägre än
sin egen höjd - men att konstruktionen inte kunde sättas lågt utan att illa
drabbas av andra fel - så de skulle sättas lagom högt (jag kan inte minnas
att han angivit något exakt höjd).

Och det (erfarenheterna av OA-51) var även huvudskälet till att OA-50 och
OA-52 ju fick en helt annat form och var golvplacerade.

Ju lägre desto bättre resonerade Stig, för då kan alla höjder återges. Och
när så Lallerstedt ändrade formen till att bli lägre (den ursprungliga OA-52-
prototypen vad högre och knubbigare, lite mera lik OA-50 kanske man kan
säga) så fann Stig att OA-52 inte bara blivit snyggare, utan lät bättre också!

Frågade man någon annan än Stig så fick man helt andra förklaringar till att
OA-50 och -52 tagits fram och givits en helt annan grundutformning.


Vh, iö

Funderar på Stigs tes "Ju lägre desto bättre..." Hur rimmar det med den utformning du gjorde av OA58/60? De är ju betydligt högre än OA52...

[IngOehman]

Ja, jag har skrivit om det några gånger redan på faktiskt tror jag.

För många år sedan, men efter det att Stig hade flyttat upp på övervåningen
så gjorde vi lite experiment tillsammans, eller rättare sagt jag visade resul-
tatet av några experiment som jag hade gjort. Demonstrerade det heter det
kanske.

Efter det så höll han med mig om att högtalarnas höjd inte utgjorde en
absolut gräns för hur lågt ned de kan projicera ljud.

Men det var ett antal år däremellan, alltså emellan att han ville ha högtalarna
så lågt som möjligt och att han ifrågasatta EN av skälen till det (det finns ju
många som han anförde, och flera bestod. Men en kan räcka för att omvärd-
era om det är den enda möjligheten).

- - -

OA-50 och OA-52 kom väl några år in på 80-talet, och de tidigaste experi-
menten med höjdprojektion som vi gjorde tillsammans var nog 1990 eller så
(säg +/- tre år), och vi var inte helt överens om vilka slutsatser man kunde
dra av dem då.

Vad jag lyckades visa då var att ett par OA-52 som projicerade höjd från en
stereoinspelning i ljudbilden mitt, fick ljudet att falla platt till marken då man
stängde av den ena högtalaren, vilken som helst av dem.

Stigs tes var att det som skapade höjden var "di tidiga reflexerna" på goda
inspelningar - och förutsägelsen var att höjden skulle bestå över den kvarvar-
ande högtalaren om den ena kopplades bort.

Min tes var att man med OA-52 avnjöt en särdeles stor regnbågseffekt (ett
psykoakustiskt fenomen (som är en del av stereosystemfelen) som jag upp-
täckte på 70-talet, och jag har skrivit om fenomenet bland annat i MoLt åt-
skilliga gånger) som uppstår då man lyssnar på t ex en mittplacerad sång-
erska.

De små trumhinneklang-korrelationer som jag hade gjort antydde att det
borde bli större än vanlig regnbågseffekt med OA-50 och OA-52 - och min
förutsägelse var alltså att höjden skulle kollapsa och sångerskan skulle falla
platt till marken, eller rättare sagt in i den kvarvarande högtalaren.

Så blev det, och det var vi helt överens om.

Vad vi inte var riktigt överens om var om detta visade något om huruvida di
tidiga reflexerna bidrar till höjdupplevelsen. Ej heller var vi överens om vilka
slutsatser man kunde dra om huruvida högtalarna var en gräns för hur lågt
ljud skulle kunna projiceras.

Min tes var att det stora höjdpanorama (att så mycket nedåt hörs) som man
ofta får med OA-50 och -52 kunde vara delvis falskt - alltså icke ursprunglig
höjd. Och några egna inspelningar jag spelade förstärkte min tro.

Stig menade att ett fall (detta) där projektionen faller till backen inte visar att
det inte kan vara så att tidiga reflexer ger höjd, i andra fall, bara att det inte
var så i just det här fallet.

Och det höll jag förstås med honom om, principiellt. Det är ju vetenskaplig
fundamenta (FVT).

Jag tror hans kommentar några ögonblick efter att jag dragit sladden till den
högre högtalaren var: -Aha, intressant! Så höjd kan bero även på annat än
att det finns tidiga reflexer som kommit med på inspelningen!

-Ja, t ex regnbågseffekten!, sa jag, och log. Inte för att jag fått rätt, utan
för att jag tyckte det var lustigt att Stig inte övergav sin reflex-tes som höjd-
orsak. Dock kontrade Stig med att spela några inspelningar som helt sak-
nade höjd i ljudbilden mitt. Och det var förvisso uppenbart att de var rätt
så rejält befriade från tidiga reflexer...

Det var intressant, tyckte jag!

Men vi blev överens några veckor senare, om att skälet nog var att dessa
inspelningar vad gjorda med tämligen tonkurvekrokiga och diskantusla mikro-
foner och var sämsta sortens multimono. Så att regnbågseffekten "inte kom
till undsättning" berodde nog på att den i huvudsak uppstår när allt är rätt,
även om den i sig kan ses som ett fel, en del av stereosystemfelen.

- - -

Men allt detta skedde alltså innan Stig flyttade upp på övervåningen, och de
år som följde så diskuterade vi inte just denna sak så mycket mera. (Men
mycket annat förstås!)


De experimentet jag talade om nyss där jag lyckades visa att man även med
lite högre placerade högtalare faktiskt kan projicera höjder från golvnivå och
upp till taken, med god marginal (högre än taket alltså) skedde på Stigs över-
våning, med ett par piP bland annat.

Stig tyckte att det var intressant, men anförde att det ju fanns andra skäl
än "muren" (som han kallade skälet) till att man kan vilka ha högtalarna lågt,
men även vissa skäl att ha dem lite högre, skäl som han dittills hade ansett
vara otillräckliga - ställda mot murens begränsningar. Men nu menade han att
höga högtalare kanske ändå kunde vara tänkbara.

Och det var det sista året som Stig levde.


Jag är inte helt säker på exakt när det var, men jag tror det var före års-
skiftet 1996/1997, för Stig var väldigt upptagen det sista halvåret han levde,
men möjligen var det ändå sista halvåret?

Han hade fått lite pengar och hade en massa inspiration och stora planer för
framtiden.

Och då vi träffades så träffades vi i princip mest för att lyssna på musik och
äta, och Stig berättade förstås mycket om framtidsplanerna, men nog fanns
det plats även för andra diskussioner, men jag tror inte vi gjorde så många
experiment den sista tiden.

Bland annat skulle hans högtalare (först OA-50 och OA-52, men även OA-14
fanns det intresse för från engelskt håll, vilket Stig inte var överdrivet positiv
till... ) lanceras i England, och trevägaren skulle äntligen bli av, och vi disku-
terade även nya modeller, mest konceptuellt dock, inga konkreta färdiga kon-
struktioner fanns, definitivt inte en hög, men saken var på tal och vi pratade
om för- och nackdelar. Och Stig var inte negativ. Jag gjorde som alltid många
skisser under våra diskussioner och iden om en hög högtalare fanns ju som
sagt, vilket även det säger att experimenten redan var gjorda, det vill säga
de måste ha varit kanske hösten 1996 som vi gjorde höjdexperimenten, eller
kanske lite senare.

Hmmm.. Mitt minne säger att det var kolsvart ute när vi lyssnade, så det var
inte sommar i varje fall. Efter september 1996 måste det väl ha varit.

Hur som helst var våren 1997 intensiv, och jag hade bl a fått i uppdrag att
dimensionera ett alukon-baselement till trevägaren, och även reka möjlig-
heterna att få SEAS att tillverka det (antagligen fick jag uppdraget efter att
jag haft för mycket synpunkter på ett 8" stort element med kolfiberkon som
Stig tog fram tillsammans med Skaaning, som fick en helt oanvändbar käns-
lighet, vilket jag ju hade sagt att det skulle få...). När jag kom åter från Seas
med glada besked, så gick det inte att få tag på Stig, jag ringde och ringde,
och åkte förbi hans bostad flera gånger.

Efter flera dagars försök att få tag på honom så började jag bli riktigt orolig
eftersom jag ju så länge jag känt honom ju hört av honom med jämna mellan-
rum och faktiskt så hade jag så vitt jag kunde minnas ALDRIG ringt honom
utan att han lyft luren! De få gånger han var ute och reste så visste jag ju om
det.

Denna gång visste jag inte om något sådant, så, jag ringde till sist hans
hyresgäst på undervåningen och fick beskedet att Stig hade gått bort några
dagar innan - det vill säga precis innan jag börjat söka honom för att berätta
de glada nyheterna.

Så när jag själv hade hämtat mig så tog jag på mig uppdraget att ringa runt
till alla hans vänner för att berätta de ofattbart tråkiga nyheterna. Hårdast av
alla tog nog Ingemar Ohlsson beskedet. De var mycket goda vänner.



Ursäkta mitt lite pladdriga och osammanhängande inlägg, men det blev så när
minnena kom farande lite sådär ostrukturerat.

- - -

Jäsiken vad jag saknar dig, Stig.


Vh, iö

[Jocke]

Tack för den fina utläggningen, IÖ!

Känner igen några passager men minns inte att jag läst en samlad förklaring i det här sammanhanget.

[bassman]

Väldigt intressant inlägg IÖ

[Naqref]

Bara som en liten passus. Redan på slutet av 60-talet kände man till regnbågseffekten och att en förutsättning för den var just att man använde två högtalare. Förklaringsmodellen till hur regnbågseffekten uppstår kom ca 10 år senare.

[Almen]

Jag upptäckte regnbågseffekten först på 2000-talet.

[Naqref]

Det behöver du inte vara ledsen för.

[Jocke]

Om regnbågseffekten är ett reellt problem, tänkte jag att kanske en centerhögtalare och skillnadstonsmatris skulle hjälpa, och upptäckte att Peter skrivit det i en annan tråd nyligen...

Men är det inte så att den musik vi lyssnar på är producerad och mixad (vanligtvis) med samma förutsättningar som vi lyssnar - dvs i 2 högtalare och att de tonala skillnaderna kompenserats?

[Naqref]

Skulle inte vilja säga att regnbågseffekten är ett problem snarare en tillgång (åtm vid tvåkanalig lyssning). Om det skulle vara ett problem så vore det konstigt att de flesta människor här placerar sina högtalare på så vis att effekten blir maximal.

[Jocke]

Skulle inte vilja säga att regnbågseffekten är ett problem snarare en tillgång (åtm vid tvåkanalig lyssning). Om det skulle vara ett problem så vore det konstigt att de flesta människor här placerar sina högtalare på så vis att effekten blir maximal.

Hur förhåller sig effekten till begrepp som transparens?

[Naqref]

Skulle inte vilja säga att regnbågseffekten är ett problem snarare en tillgång (åtm vid tvåkanalig lyssning). Om det skulle vara ett problem så vore det konstigt att de flesta människor här placerar sina högtalare på så vis att effekten blir maximal.

Hur förhåller sig effekten till begrepp som transparens?

Inte alls skulle jag vilja säga. På den typ av inspelningar som gör att man kan höra effekten så är den enbart en konsekvens av hörselns beteende snarare än att den finns inkodad på inspelningen. (Om inte inspelningen specifik är gjord för att vara så då men det finns inga sådana på marknaden vad jag vet.) Däremot är det en trevlig effekt som suddar ut vissa av problemen med stereosystemet så som vi tar det för givet.

[Almen]

Det behöver du inte vara ledsen för.

Det är jag inte, jag är glad.

[Jocke]

Skulle inte vilja säga att regnbågseffekten är ett problem snarare en tillgång (åtm vid tvåkanalig lyssning). Om det skulle vara ett problem så vore det konstigt att de flesta människor här placerar sina högtalare på så vis att effekten blir maximal.

Hur förhåller sig effekten till begrepp som transparens?

Inte alls skulle jag vilja säga. På den typ av inspelningar som gör att man kan höra effekten så är den enbart en konsekvens av hörselns beteende snarare än att den finns inkodad på inspelningen. (Om inte inspelningen specifik är gjord för att vara så då men det finns inga sådana på marknaden vad jag vet.) Däremot är det en trevlig effekt som suddar ut vissa av problemen med stereosystemet så som vi tar det för givet.

Inte mycket att oroa sig för med andra ord...

[darkg]

Äsch, jag ser att jag tappade bort fem cm i pollen.

Några faktorer att betänka, så här långt i tråden:

* Alltför nära golvet och golv vägg-vinkeln får man problem med tonkurvan.

* Alltför högt får man problem med att man kan hamna under en illusorisk "mur" (man når inte upp med öronen till önskvärt direkljud?).

* Takhöjden och takreflexen och lyssningsavståndet samverkar med monteringshöjden till att placera bästa lyssningsplats i rummets djupled.

* Stig tänkte lågt, men möjligen åtminstone delvis på osakliga grunder.

* Diskanten i öronhöjd är en rimlig utgångspunkt.

?