Ja, jag har skrivit om det några gånger redan på faktiskt tror jag.
För många år sedan, men efter det att Stig hade flyttat upp på övervåningen
så gjorde vi lite experiment tillsammans, eller rättare sagt jag visade resul-
tatet av några experiment som jag hade gjort. Demonstrerade det heter det
kanske.
Efter det så höll han med mig om att högtalarnas höjd inte utgjorde en
absolut gräns för hur lågt ned de kan projicera ljud.
Men det var ett antal år däremellan, alltså emellan att han ville ha högtalarna
så lågt som möjligt och att han ifrågasatta EN av skälen till det (det finns ju
många som han anförde, och flera bestod. Men en kan räcka för att omvärd-
era om det är den enda möjligheten).
- - -
OA-50 och OA-52 kom väl några år in på 80-talet, och de tidigaste experi-
menten med höjdprojektion som vi gjorde tillsammans var nog 1990 eller så
(säg +/- tre år), och vi var inte helt överens om vilka slutsatser man kunde
dra av dem då.
Vad jag lyckades visa då var att ett par OA-52 som projicerade höjd från en
stereoinspelning i ljudbilden mitt, fick ljudet att falla platt till marken då man
stängde av den ena högtalaren, vilken som helst av dem.
Stigs tes var att det som skapade höjden var "di tidiga reflexerna" på goda
inspelningar - och förutsägelsen var att höjden skulle bestå över den kvarvar-
ande högtalaren om den ena kopplades bort.
Min tes var att man med OA-52 avnjöt en särdeles stor regnbågseffekt (ett
psykoakustiskt fenomen (som är en del av stereosystemfelen) som jag upp-
täckte på 70-talet, och jag har skrivit om fenomenet bland annat i MoLt åt-
skilliga gånger) som uppstår då man lyssnar på t ex en mittplacerad sång-
erska.
De små trumhinneklang-korrelationer som jag hade gjort antydde att det
borde bli större än vanlig regnbågseffekt med OA-50 och OA-52 - och min
förutsägelse var alltså att höjden skulle kollapsa och sångerskan skulle falla
platt till marken, eller rättare sagt in i den kvarvarande högtalaren.
Så blev det, och det var vi helt överens om.
Vad vi inte var riktigt överens om var om detta visade något om huruvida di
tidiga reflexerna bidrar till höjdupplevelsen. Ej heller var vi överens om vilka
slutsatser man kunde dra om huruvida högtalarna var en gräns för hur lågt
ljud skulle kunna projiceras.
Min tes var att det stora höjdpanorama (att så mycket nedåt hörs) som man
ofta får med OA-50 och -52 kunde vara delvis falskt - alltså icke ursprunglig
höjd. Och några egna inspelningar jag spelade förstärkte min tro.
Stig menade att ett fall (detta) där projektionen faller till backen inte visar att
det inte kan vara så att tidiga reflexer ger höjd, i andra fall, bara att det inte
var så i just det här fallet.
Och det höll jag förstås med honom om, principiellt. Det är ju vetenskaplig
fundamenta (FVT).
Jag tror hans kommentar några ögonblick efter att jag dragit sladden till den
högre högtalaren var: -Aha, intressant! Så höjd kan bero även på annat än
att det finns tidiga reflexer som kommit med på inspelningen!
-Ja, t ex regnbågseffekten!, sa jag, och log. Inte för att jag fått rätt, utan
för att jag tyckte det var lustigt att Stig inte övergav sin reflex-tes som höjd-
orsak. Dock kontrade Stig med att spela några inspelningar som helt sak-
nade höjd i ljudbilden mitt. Och det var förvisso uppenbart att de var rätt
så rejält befriade från tidiga reflexer...
Det var intressant, tyckte jag!
Men vi blev överens några veckor senare, om att skälet nog var att dessa
inspelningar vad gjorda med tämligen tonkurvekrokiga och diskantusla mikro-
foner och var sämsta sortens multimono. Så att regnbågseffekten "inte kom
till undsättning" berodde nog på att den i huvudsak uppstår när allt är rätt,
även om den i sig kan ses som ett fel, en del av stereosystemfelen.
- - -
Men allt detta skedde alltså innan Stig flyttade upp på övervåningen, och de
år som följde så diskuterade vi inte just denna sak så mycket mera. (Men
mycket annat förstås!)
De experimentet jag talade om nyss där jag lyckades visa att man även med
lite högre placerade högtalare faktiskt kan projicera höjder från golvnivå och
upp till taken, med god marginal (högre än taket alltså) skedde på Stigs över-
våning, med ett par piP bland annat.
Stig tyckte att det var intressant, men anförde att det ju fanns andra skäl
än "muren" (som han kallade skälet) till att man kan vilka ha högtalarna lågt,
men även vissa skäl att ha dem lite högre, skäl som han dittills hade ansett
vara otillräckliga - ställda mot murens begränsningar. Men nu menade han att
höga högtalare kanske ändå kunde vara tänkbara.
Och det var det sista året som Stig levde.
Jag är inte helt säker på exakt när det var, men jag tror det var före års-
skiftet 1996/1997, för Stig var väldigt upptagen det sista halvåret han levde,
men möjligen var det ändå sista halvåret?
Han hade fått lite pengar och hade en massa inspiration och stora planer för
framtiden.
Och då vi träffades så träffades vi i princip mest för att lyssna på musik och
äta, och Stig berättade förstås mycket om framtidsplanerna, men nog fanns
det plats även för andra diskussioner, men jag tror inte vi gjorde så många
experiment den sista tiden.
Bland annat skulle hans högtalare (först OA-50 och OA-52, men även OA-14
fanns det intresse för från engelskt håll, vilket Stig inte var överdrivet positiv
till...

) lanceras i England, och trevägaren skulle äntligen bli av, och vi disku-
terade även nya modeller, mest konceptuellt dock, inga konkreta färdiga kon-
struktioner fanns, definitivt inte en hög, men saken var på tal och vi pratade
om för- och nackdelar. Och Stig var inte negativ. Jag gjorde som alltid många
skisser under våra diskussioner och iden om en hög högtalare fanns ju som
sagt, vilket även det säger att experimenten redan var gjorda, det vill säga
de måste ha varit kanske hösten 1996 som vi gjorde höjdexperimenten, eller
kanske lite senare.
Hmmm.. Mitt minne säger att det var kolsvart ute när vi lyssnade, så det var
inte sommar i varje fall. Efter september 1996 måste det väl ha varit.
Hur som helst var våren 1997 intensiv, och jag hade bl a fått i uppdrag att
dimensionera ett alukon-baselement till trevägaren, och även reka möjlig-
heterna att få SEAS att tillverka det (antagligen fick jag uppdraget efter att
jag haft för mycket synpunkter på ett 8" stort element med kolfiberkon som
Stig tog fram tillsammans med Skaaning, som fick en helt oanvändbar käns-
lighet, vilket jag ju hade sagt att det skulle få...). När jag kom åter från Seas
med glada besked, så gick det inte att få tag på Stig, jag ringde och ringde,
och åkte förbi hans bostad flera gånger.
Efter flera dagars försök att få tag på honom så började jag bli riktigt orolig
eftersom jag ju så länge jag känt honom ju hört av honom med jämna mellan-
rum och faktiskt så hade jag så vitt jag kunde minnas ALDRIG ringt honom
utan att han lyft luren! De få gånger han var ute och reste så visste jag ju om
det.
Denna gång visste jag inte om något sådant, så, jag ringde till sist hans
hyresgäst på undervåningen och fick beskedet att Stig hade gått bort några
dagar innan - det vill säga precis innan jag börjat söka honom för att berätta
de glada nyheterna.
Så när jag själv hade hämtat mig så tog jag på mig uppdraget att ringa runt
till alla hans vänner för att berätta de ofattbart tråkiga nyheterna. Hårdast av
alla tog nog Ingemar Ohlsson beskedet. De var mycket goda vänner.
Ursäkta mitt lite pladdriga och osammanhängande inlägg, men det blev så när
minnena kom farande lite sådär ostrukturerat.
- - -
Jäsiken vad jag saknar dig, Stig.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).