Varför köper du vintage?

[2-ch]

Inspirerad av en annan tråd ställer jag mig frågan varför ni köper vintage?
Är det för att just den apparaten var den ni drägglade efter i ungdomen eller
minnet av att det var den som stod hemma i föräldrahemmet?

Så fram med er egen syn på varför ni köper vintageprylar. Gärna med en tillhörande berättelse.

[zapanasta]

Därför att man i många fall kan komma undan med en struntsumma, och med lite tur få lika bra ljud som folk som lägger ut många tusenlappar på sitt ljud

Är väl framför allt högtalare det handlar om i mitt fall,detta har en del svårt att ta till sig men jag vet eftersom jag testat otaliga högtalare i mina dar

[2-ch]

Bra början, men...

detta har en del svårt att ta till sig men jag vet eftersom jag testat otaliga högtalare i mina dar

Handlar dina vintageköp verkligen om detta?

[Cicaro]

Dels får man mycket mer för pengarna, det är svårt att få samma kvalite och hållbara saker när man köper nytt idag.

Sen gillar jag designen från den tiden, något som man inte hittar idag.. Och det är mycket lättare att motivera inköp av ytterligare ett par högtalare eller en stärkare man är nyfiken på när den går att få tag i på loppis för ett par hundralappar... Och om man inte vill behålla finns ju ett andrahandsvärde som är tämligen stabilt..

Men lika mycket handlar det om tillfredställelsen efter en lyckad renovering Renoveringen är halva nöjet...

[AlNiCo]

Jag har flera anledningar, men föredrar att skaffa (riktigt!) trasiga saker, eftersom renoveringen är nästan hela nöjet, för min del. När en grej är färdig så är den inte speciellt kul längre.

Älskar även att rengöra saker, och hifi är inget undantag. Känslan av att få en smutsig äcklig receiver att riktigt gnistra är underbar.

Gillar saker med äkta glödlampor i sig, av någon anledning.

Gillar hur gamla förstärkare är uppbyggda inuti. Kul att jobba med, kul att se på.

Brukar öppna någon lite då och då, bara för att titta inne i den en stund. Alltid spännande.

[2-ch]

...eftersom renoveringen är nästan hela nöjet, för min del. När en grej är färdig så är den inte speciellt kul längre.

Du är väldigt välkommen hem till mig

[leffe]

För min del handlar det tre saker:

Dels att åter finna de prylar och kombinationer som representerade en ljudmässig aha-upplevelse i min ungdom - prylar som jag inte hade råd med på den tiden.

Byggkvalitet och det rent estetiska är mycket viktigt

Uppriktigt, så tycker jag merparten av det som tillverkas idag låter skit, rent ut sagt - i vartfall de system som kostar mindre än en normal årslön - lite tillbaka till #1 m a o - prylar som jag inte har råd med.....

[Chris71]

Hej

Finns ju så många bra anledningar att handla "vintage" eller bättre begagnat, fast i nördträsket som man är så har man ju ett visst ansvar att bevara hifi historia till kommande generationer. Om alla bara köpte nya saker så skulle snart saker som rör eller hård-trådade förstärkare vara ett minne blott, vilket kanske vore OK om man tror att allt blir bättre med ytmonterade komponenter och ic-kretsar, jag hör inte till skaran som är helt övertygad om det.

Sen finns det ju den designmässigt delen, precis som med så mycket annat så kan det krävas något eller några generationsskiften innan man åter igen uppskattar en designer genialitet, sånt gäller ju nästan allt som en gång i tiden varit välgjort och genomtänkt.

För dem som kan stå ut med omaket att lyssna på annat än digitalt så finns det en hel musikskatt där ute på loppisar och secondhand butikerna där man kan komma hem med en hel bunt schysst vinyl billigare än en hederlig mp3:a vid såna tillfällen kan det vara bra med en förstärkare som har en bra riaa.

Någon har redan nämnt tillfredställelsen att väcka liv i något som varit dött och låta det återfå en del av sin forna glans, antagligen en liten ådra av Dr frankenstein i oss som får sitt lystmäte.

Personligen så handlar det en del om att uppnå det där ljudet som jag upplever som 1 million dollar sound, i brist på en matchande plånbok så kommer jag ganska långt genom att selektivt välja ut sånt som redan på 60-90 talet kostade för mycket redan då till en spottstyver av priset. Är ju inte fel att äga en apparat som kostade runt 100.000 kr i dagen värde för några hundralappar och sen få njuta av välljudet den fortfarande producerar. Med anledning av en tråd om den sista skivspelaren så kan man ju bara konstatera att det var lättare att hitta något att köpa som var prisvärt när det begav sig, att dessutom hitta det knappt använt till en symbolisk summa gör det till rena fyndet.

Som kuriosa kan jag nämna att jag hittade en fullt fungerade radiomöbel i grovsoprummet, en modell som någon var beredd att betala en halv årslön för i slutet på 40-talet för att kunna lyssna på radio och spela skivor, saker som kostade så mycket trots ganska "enkla" konstruktioner kan ju inte vara så dåligt gjorda.

Med risk att öka konkurrensen så kan jag bara uppmana fler att försöka uppnå sitt drömljud på en rimlig budget genom att plocka russinen på begagnatmarknaden.

[thombjon]

Man kan nog räkna upp en massa orsaker men de tre viktigaste för mig är väl att man får väldigt bra och snygga grejor för en rimlig peng.

[Harryup]

För min del så är det så att en del av det jag är intresserad av har precis slutat tillverkas andra grejor kan vara rent vintage i form av gammalt och bra. Men det blir mer sällan nuförtiden att jag letar sånt.

mvh/Harryup

[Stephan]

Jag har funderat en hel del över varför det är så kul med vintage-stereo,
finns nog inte bara en förklaring, snarare fler förklaringar;

1. Intressant nutidsarkeologi
2. Låter ju riktigt bra fortfarande
3. Kvalitet, metall och trä kan bli vackrare med åren, plast bli bara fulare
4. Otroligt mycket för inga pengar alls, min Marantz 2275 kostade 150:- på loppis, omräkrat för inflationen sedan 1974 så hade den kostat 24.000:- i dagens penningvärde
5. Likt ett bra vin så blir det bara ännu bättre med åren
6. Påkostad design och gediget hantverk vid tillverkningen

Marantzen spelar via ett par Alfa 1 högtalare, som var de första riktigt bra högtalare jag köpte i de sena tonåren.

Just Alfa-ettorna överraskar de allra flesta som lyssnar, "hur kan det vara möjligt, 35 år gamla högtalare, som låter såååå bra?", men det fanns ju faktiskt en orsak till att de såldes i stora mängder under hifins guldålder.

De första Alfa-ettorna försvann i nån flytt för ett tjugotal år sedan, sedan har det varit allt möjligt modernt i högtalarväg, men saknaden efter Alfa-ettorna har alltid funnits där, till slut lyckades jag få tag i ett par fina Alfa-ettor för några år sedan, lyckan var och är total!

Jag har fortfarande inte hört högtalare i normal prisklass som slår dessa enkla storsäljare, en fantastiskt fin bas med stöd från bakväggen ger välljud i hela huset, subwoofer känns väldigt överflödigt, skulle vara om man hittade en Alfa-sub någon gång igen i så fall...
[/img][/i]

[RJohan]

Ungefär allt som redan nämnts ovan plus att musiken jag hör på nästan alltid är inspelad då, Alltså från 50 till 70-tal. Det s.a.s. stämmer hela vägen.

JohanR

[Ragnwald]

Design och nostalgi och det har faktiskt inte hänt så värst mycket vad gäller innanmätet, jämfört med bra moderna motsvarande produkter.

[Gigas]

Gammal tråd men jag svarar ändå då det är alltid aktuellt med ett svar på frågan.
Det finns redan en massa bra svar och jag vill bara tillägga att det är en kulturgärning att ta and om gamla apparater som annars glöms bort på någon vind och sedan kastas av okunniga ur den yngre generationer.
Varje vintage apparat är ett kulturellt dokument och ska om möjligt räddas och avnjutas.

[lennartj]

Jag har och spelar en hel del på vad som idag kallas vintageprylar, men många av dem är inte köpta som vintage, utan nya eller lätt begagnade, men fyller sina funktioner så väl att jag inte funnit anledning att slösa pengar på att byta till nyare.
Rullbandare och rörslutsteg har jag dock köpt på mig några stycken av, delvis för nöjet att renovera dem och delvis för att det skulle kosta mångfalt mer att köpa nya prylar som ger mig motsvarande musikaliska upplevelser.

[GrosvenorAudio]

Den gedigna kvaliten: trä och metall med väldigt lite plastdetaljer. Sakerna och innanmätet var tänkta att kunna servas inte kastas o köpa nytt när något gick fel
Luxor är ett bra exempel på detta med deras utförliga reservdelslistor in i minsta detalj.

Vintage för mig är framförallt jakten på en känsla, att fånga något av det förgågna i nutid. En sak som känns hopplöst ute och omodern idag men som då när den var ny tillverkades på fullaste allvar och med den tidens ideal.

visst är det kul att förväntansfullt bläddra i en manual eller reklambroschyr från tiden och känna samma upphetsning som första ägaren gjorde för så länge sen

[jowl]

För min del handlar det om att jag företrädesvis numera lyssnar på musik från 60- och 70-talen, och jag upplever att musiken kommer bättre till sin rätt på en anläggning från samma tid. På den tiden hade man inte möjlighet att spela in varje enskilt instrument på separata spår, utan kanske på fyra eller i bästa fall åtta spår, och att till exempel Beatles, Floyd och Zeppelin ändå kunde låta så bra är ett under, och förtjänar att höras på på en anläggning som inte tar fram skavankerna eller försöker bidra med några basfrekvenser som är mera anpassad den digitala erans ideal. Att höra skivorna på en äldre tidens anläggning med värme och kanske rentav lite otydlighet kan ge mig känslan av att "det är ju såhär det ska vara!"
Sedan jag satsade några futtiga tusingar på vintage har jag till exempel börjat gilla Bob Dylan, som jag tidigare tyckte lät för illa för att vara njutbart. Hemligheten satt i utrustningen!

[lennartj]

En modern anläggning som betonar skavankerna i gamla inspelningar är ingen bra anläggning.
En bra anläggning tar fram det bästa ur de gamla inspelningar och hög upplösning gör det lättare för hörseln/hjärnan att sortera bort störningar och brister i inspelningarna och koncentrera sig på musiken.

Sett i backspegeln är det kanske därför min anläggning efter drygt 30 års långsam evolution består av ett härligt misch-masch av vintege, retro och nya prylar

Annars delar jag inte jowis åsikter om att det ska låta som det lät, inte beträffande live-inspelningar från 60-talet i alla fall.
Exempel Harry Belafonte i Carnegie Hall (1959 och 1961), som jag fick höra i digitalt remastrat skick hos en kompis.
Wow-vilket lyft jämfört med mina gamla vinylutgåvor! Jag klagar ofta på remastringar, men att exempelvis höra att kontrabasen hade grundtoner och inte bara var något slags rytminstrument tycker jag inte är fel.
Jag letade upp vinyl i bättre skick och jämförde med remastern och noterade bland annat att vinylen var beskuren med än 10 dB under 100 Hz.
Sådana inspelningar hör jag mycket hellre "som de borde låtit" än som de lät hemma i de flestas anläggningar på den tiden skivorna kom ut.
När det gäller studioinspelningar från sent 60-tal och framåt har jag ett kluvet förhållande och förstår jowis inställning.

[MiaM]

Jag lägger till att det låter t.ex. inte fy skam om ett par av låtarna på Beatles mono-boxen spelat på en något/några decennier modernare anläggning.