Kjell_Kranzberg skrev:Kan tipsa dig om att
www.ecotec-online.se har pickuper "Ortofon FF 15 EO Mk 2", helt fabriksnya fastän de är från 70-talet. De är alltså s k NOS (new old stock).
Lustigt, jag har faktiskt jsut den pickupen liggandes i fint skick. Den satt på min Marantz 6025 när jag köpte den, ditsatt på början av 80-talet och sen dess knapps använd tydligen. Jag kör dock med den pickupen som satt på Philipsen, Shures klassiker M75 med nål G. Spårar perfekt och ger för tillfället ett helt tillräckligt bra ljud. Dessutom var det ju den pickupen som jag och brorsan satt och spisade vinyl med när vi var små, om än med utbytt nål, lite nostalgi i det ju
Nåväl, lite mer lyssningsintryck kanske kunde vara på sin plats för de som är intresserade av denna modell (eller vad jag har för mig en tisdagkväll). Lite info om kringutrustning först:
RIAA: Pro-Ject Phonobox SE II
Förstärkare: Marantz PM7001
Kablage RIAA -> förstärkare: Audioquest Sidewinder
Kablage Förstärkare -> högtalare: Vanliga transparenta OFC med banankontakter från Biltema
Högtalare: XTZ 80 golvmodellen (Carlsson OA-12 är på ingång).
Började som sagt med Peter Cetera och slogs direkt av rymden i ljudbilden som målades upp av denna spelare. Saker som tidigare kännts lite undanträngda på lo-fi-vinylmanér blomstrar ut och får direkt sin givna plats i ljudbilden. Basen är dessutom mycket högupplöst. Där finns både ett lugn och en egendomlig kraft som jag ej tidigare upplevt hos vinyl.
Jag var naturligtvis tvungen att fortsätta mata på med storslagna produktioner från Steely Dan och The Alan Parsons Project. Och jag upphör inte att förvånas, det finns en närhet och självklar plats för varje kanal i mixen, underbart.
Apropå spår, en välljudande skiva med inte alltför många sådana, nämligen Kind of blue med Miles Davis och John Coltrane m fl hamnade på den solida tallriken och sen var jag fast. Varenda vispslag på trummorna, varenda attack i Miles sordintrumpet eller Coltranes tenorsax och varje ackord på pianot sitter som en smäck och distorsion eller bakgrundsljud lyser båda med sin frånvaro. Här kan man verkligen lura folk att man lyssnar på CD, förutom att det hade låtit mycket sämre förstås
Jag får ta i lite hårdare för att utmana denna fina spelare, Fleetwood Mac's självbetitlade album läggs på. Monday morning trycks ut med mycket pondus och självförtroende och Lindsey Buckinghams röst låter silkeslen och självklar i mitten av den breda stereobild som utgörs av trummorna.
Nåja, vi skitar till det ännu lite mer. Ryan Adams and the Cardinals "Easy Tiger" blir nästa föremål för lyssning (eller ska jag säga njutning?

). Här finns mycket information intryckt i form av tighta trummor, fet bas, akustiska och elektriska gitarrer, steelguitar och även en del stämsång. GA-202 levererar absolut med betyg godkännt. Detta är en skiva som inte är lätt att få att låta perfekt och även om CD-versionen (som jag f.ö. gett bort till min kära hifi-handlare i ren protest) har en mer utmärglad stereobild som ger en något klarare positionering av instrumenten så är jag helt klart nöjd med detta ljud. Jag kan även varmt passa på att rekommendera denna skiva för alla som intresserar sig för countryrock.
Det finns ju mer att säga men det kanske räcker så så länge? Jag kommer nog att kunna få ut ytterligare efter lite tweakande (nya signalkablar så jag slipper DIN-adapter) kan jag nog vara nöjd med denna pärla under en lång tid. När allt från Johnny Cash sista platta till Ritchie Blackmores Rainbow låter kalas kan jag bara konstatera att detta är en mycket kompetent konstruktion som levererar. Just nu är det precis så där roligt som det ska vara att lyssna på musik!