Svante skrev:PerStromgren skrev:aisopos skrev:PerStromgren skrev:Men dämpning är ju en parameter i tidsdomänen, hur kan den så enkelt avspegla sig i frekvensdomänen?
Tänker du på ordet dämpfaktor då?
För isåfall har det ordet inget egentligt att göra med dämpning, utan det
är helt enkelt bara ett namn på en egenskap för impedansen.
ie lastimpedansen/utimpedansen.
Ordet hade kunnat heta impedansfaktor, det hade nog varit ett bättre ord.
Nej, jag tänker inte på dämpfaktor, utan just dämpning.
Den här texten på wickan verkar ju helt koko i skenet av det som skrivs här, eller?
Wikipedia, Dämpfaktor skrev:En högtalare vill, på grund av sin fjäderliknande upphängning, fortsätta vibrera även efter att förstärkaren slutat skicka signal. Då högtalaren består av en spole i ett magnetfält alstrar dessa eftersvängningar en ström som går tillbaks till slutsteget. Hur bra förstärkaren kan dämpa bort denna ström avgör hur väl den kontrollerar högtalarkonens rörelser.
Något samband måste det ju finnas mellan dämpning och dämpfaktor, annars skulle det väl inte heta så? Har wickan tagit fakta ur friska luften, bara?
Mja, jag har nog inga svårigheter att tänka mig att dämpning dels dämpar en ringande vågform (tidsdomänen) eller dämpar en resonanstopp i tonkurvan (frekvensdomänen).
Tänka sig och tänka sig. Att man kan tänka sig något betyder ju inte att
det stämmer, det beror ju på hur trimmad intuition man har. Men visst är
texten på wikipedia rimligt riktig.
Problemet som adresserats är väl snarast att inte ens dämpningen säger
något om hur resonant själva systemet är, eftersom det avgörs av kvoten
mellan resonansfaktorerna och dämpningen.
Och än mindre säger "dämpfaktor" som ju är ännu längre från att ge vettig
information, eftersom den inte ens är proportionell mot dämpningen.
- - -
Jag tror man kan säga att dämpfaktorn är en gammal kvarleva från en tid
och syftet var att hitta en enhet som berättade vad man ville veta, nämligen
hur "nära" nollohmig en förstärkare är. Utan trick så kan man ju anse sig ha
fog för att påstå att varje impedans som inte är noll, är oändligt långt bort
ifrån noll ohm, men inför man dämpfaktorbegreppet som bara berättar hur
bra lågimpedivitet förstärkaren erbjuder
i förhållande till högtalaren själv, så
får man faktiskt veta något. En dämpfaktor bättre än 10 betyder då lite för-
enklat att tonkurvefelen blir mindre än +/- 1 dB, om tonkurvefel definieras
som avvikelse från den tonkurva som högtalaren uppvisar om den är driven
av en ren spänningsgenerator (noll ohm).
Dämpfaktorn var inte bara en kvot mellan två impedansen, utan den som
representerade högtalaren var även en variabel. Om man avsåg använda en
högtalare med en nominell impedans om 16 ohm så var dämpfaktorn 16/Zu.
Idag, då dels nästan alla förstärkare har mycket låg utimpedans och man ju
dessutom glömt bort att lastimpedansen är en variabel och alltid räknar på
8 ohm, har begreppet som jag ser det spelat ut sin roll. Det är som regel
vettigare att tala om utimpedans och den enda nackdelen med detta är att
den som skall ta ställning till uppgiften behöver förstå sambandet och veta
om den egna högtalarens impedans.
Redan då begreppet användes tycker jag det hade varit förnuftigare att ange
den inverterade dämpfaktorn, alltså Zut/Zhögt. Då hade dämpfaktorn som
går mot oändligheten kunnat anges som en resonansfaktorförstärkare som
gått mot noll. Det blir mera logiskt helt enkelt. En förstärare med noll ohm ut
är en med noll i resonansfaktorförstärkning. Fast ordet är ju lite omständligt,
det medges.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).