Svante skrev:JTarnstrom skrev:Svante skrev:JTarnstrom skrev:Min dotter petade in dammkåpan på en av mina piP för någon vecka sedan. Vi hade ett allvarligt samtal (hon är tre). Hon förstod att sådär gör man inte. Några dagar senare kom hon och hämtade mig i köket, "kom, pappa", tog mig handen och ledde mig ut i vardagsrummet. Hon pekade på den andra piP:ens intryckta dammkåpa och sade, "Jag glömde...".
Mm. Det var ju en bra insikt och ett ärligt och starkt uppträdande av dottern. Jag skulle oja mig lite för att visa att det var fel, men samtidigt berömma ärliheten och att berättandet var bra.
Jo, om man tror att hon förstår vad "glömma" egentligen betyder. Hon glömmer väldigt mycket och "ska bara"... Disclaimers som innebär att man kan att göra vad man vill, tydligen
Egentligen garvar jag åt det hela (därmed inte sagt att jag tar lättvindigt på ekonomiska skador). Går det riktigt illa finns det ju försäkring och det är inte hennes fel att pappa ställer fram pillvänliga saker. Hon repade sönder en nästan sprillans ny tv för oss men det kom en ny på försäkringen. Det där med att killar är värre stämmer inte överens på den här bruden, så mycket kan jag säga.
Får jag då bara säga (sånt här kan vara känsligt, men jag hoppas det är ok) att jag tror att det mesta av sånt beteende faktiskt beror på hur föräldrarna är mot barnen. Att det är väldigt lite som är genetiskt. Och att det handlar om timing. Alltså, när det händer nåt som man inte vill att ungarna ska göra så ska man reagera direkt. Och konsekvent. När dottern kommer in till dig behöver hon få inse allvaret i det hon har gjort och det får hon bäst veta om du släpper det du håller på med och tar diskussionen på en gång. Hon ska veta nästa gång hon "glömmer bort", innan hon gör det, att "det här blir inte bra".
En treåring kan förstå att man inte ska pilla på pappas saker. Det handlar bara om att hon ska lära sig det. Finns det ingen som lär henne det så kan hon knappast klandras för att hon inte förstår det.
Jag tycker att många gånger när jag ser "oregerliga barn" och samtidigt tittar på deras föräldrar så förstår jag precis varför det är så.
(Med reservation för att jag inte såg händelsen och inte känner vare sig dig eller din dotter. Händelsen får agera exempel här. Jag kanske hade gjort annorlunda i det verkliga fallet eller tyckt att du gjorde pracis rätt om jag hade sett vad du gjorde.)
Kanske bäst att tillägga att jag garvar lite inombords och kanske inte just då, mitt i upprördheten av att dammkåpan är intryckt. Inte bra att ge sådana signaler till barnen så det blev ett allvarligt samtal igen (Där även mamma var med och betonade allvaret).
Jodå, en treåring kan förstå och det är inte där skon klämmer för den här bönan. Jag tror att hon till och med är så förslagen att det hela handlade om att pröva vad som händer om man använder det där begreppet "jag glömde" om man gör det där som man vet att man inte får. Hon letade liksom efter ett sätt att gå runt det förbjudna väl medveten om vad hon gjorde.
Jag ville gärna tro att det berodde på min rätt mjuka men konsekventa personlighet som gjorde att min första dotter var helt ointressad av att förstöra och pilla sönder saker, men uppenbarligen måste det finnas andra faktorer som är i görningen eftersom min yngsta har en personlighet som är den raka motsatsen. Hon är dock inte att betrakta som oregerlig, snarare förslagen och beräknande, men social utan att kräva ständig uppmärksamhet på det där viset som kan vara så irriterande för omgivningen.
För övrigt har jag inga problem med att bli ifrågasatt som förälder. Många tycker att det är väldigt kkänslig, men inte jag, så jag tar absolut inte illa upp för att du undrar.
Men för att bli lite on topic igen så är min tanke att göra ett litet galler som fästs med kardborrband. Lätt att plocka av när det ska lyssnas. Risken är förstås att ungen försöker ge sig på det med och då lär väl högtalaren rasa i golvet, men den risken finns ju där ändå...
.
