Men här kommer en snabbis:
Ytterörat (och även axlar och huvud) påverkar ljudet när ljudvågen kommer svepande mot huvudet, och eftersom det påverkar olika beroende på infallsvinkel så representeras olika infallsvinklar av olika klang vid trumhinnan.
Påverkan sker dock både i H- och i V-plan så det går inte att deschiffrera den andra utan att först ha deschiffrerat den första. Och sedan behöver vi kunskap om hur klangen verkligen låter också, för att kunna isolera den påverkan som kan berätta om riktningen. Innan vi vet något om höjden alls behöver vi alltså klara ut den horisontella ankomstriktningen, vilket sker (oerhört förenklat) genom att hjärna med hjälp av de info-kluster som kommer med i runda tal en tusendels sekunds intervall från öronen, beräkna ankomsttid.
(Just det där att klockan går så sakta (i runda tal 1000 Hz (tag nu inte den siffran som en sanning för den är inte sann, det är bara storleksordningen, alltså den närmaste dekaden)) gör för övrigt att vi kan lura hörseln att uppfatta en fantomprojektion och inte höra de två högtalarna som disparata entiteter.)
Nåväl, men den saken avklarad är det lättare för hörseln att sortera bort klangpåverkan som beror av horisontella ankomstriktningen, och återstår gör den som beror på vertikal ankomstriktning. Den senare måste dock jämföras med en referensinformation "om hur ljudet är". Hörseln använder senare reflexer för detta, vilket betyder att högtalarnas tonkurva är av betydelse inte bara i den riktning där man sitter och lyssnar. I andra riktningar är dock FORMEN på tonkurvan viktigare än dess derivata, och det betyder att funktionen bevars, det vill säga att vi tål t ex rum som har med frekvensen ökande absorption och högtalare med med frekvensen ökande riktverkan, men inte sådana som har kraftiga lokala frekvensberoenden.
En högtalare som har manipulerat direktljud med bevarat totalljud, kommer därför att ha en distorderad (vilket här inte skall ses som en synonym till dålig, för det kan ju vara avsiktligt) höjdåtergivning - i det fall kvoten direkt kontra reflekterat ljud överhuvudtaget ligger i närheten av 1 (igen: STORLEKSORDNING).
Är direktljudet kraftigt dominerande förloras referensen och det blir
inspelad efterklang det tas spjärn mot, det vill säga som används som klangfacit, och högtarna blir typiskt höjdneutrala (spelar en höjd som motsvarar deras position) strax innanför ljudbildens ytterkanter - oavsett deras tonkurva! Däremellan brukar uppstå en markant regnbågseffekt (om den inte motverkas med finurliga trix)).
(Och de klangliga tereosystemfelen blir maximala, om de inte korrigeras.)
Högtalare som går åt den motsatta riktningen (där alltså det reflekterade ljudet dominerar över det direkta) blir rent almänt mindre skarpa (tydliga) i höjdpresentationen och det är lite svårare för faktiskt inspelad höjdinformation att komma igenom, men i övrigt delar de faktiskt egenskaperna från de högtalarre vars dirketljud dominerar kraftigt. Även refexljudshögtalare uppvisar alltså en kraftig regnbågdseffekt, utan trick för att motverka den.
(Men de klangliga stereosystemfelen blir minimala, även helt utan korrektion.)
Vh, iö
- - - - -
PS. Atombomben då: Att det smäller så högt beror på en kombination av E=MC^2 och den massa-differens som råder mellan ursprungsämnena och re rekombinerade atomoerna. Detonationen (nej, atombomber exploderar inte) går till på så vis att man använder ett i sig radioaktivt material, det vill säga ett som är instabilt och som av sig själv släpper ifrån sig neutroner. När man bombarderar ett sådant material med neutroner utifrån så bildas (korta ögonblick) superinstabila atomer som gärna vill släppa ifrån sig flera neutronder, som i sin tur kan träffa nya atomer, som kommer att vilja släppa ifrån sig flera...
Det som gör att materialet inte detonerar av sig själv i normalfallet är att det finns för lite av det, det vill säga en flygande neutron flyger så kort sträcka innan det lämnar materialet att oddsen att den skall trigga flera neutroner än en är mindre än 50%. Sätter man samman en större klump så kommer den dock att bli instabil. Man har då nått "den kritiska massan".
I själva verket är det svårt att nå den, eftersom man bara kan föra ihop massor med en ändlig hastighet, och när de kommer nära varandra så börjar reaktionen, och de trycks isär.
Detta är kanske den allra största svårigheten med att göra atombomber. Man måste ha en bomb att räkna med. för att kunna "spränga ihop" två underkritiska massor så att det blir en atombomsspängning.
Hmmm... det är mycket lättare att förklara så enkla saker som atombomber, än att förklara hur högtalare kodar höjd...
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
) och dessa stod på samma sätt och läste upp samma text så skulle du uppfatta det som att det kommer ljud från tomrummet mellan dessa personer 
