För att ytterligare nyansera min åsikt så tror jag nog att musik jag tycker om omedelbart kan det gå lite hur som helst med. Det kan bli livslång kärlek men det kan också bli något jag tröttnar relativt snabbt på.
Men musik som känns lite sådär, kanske lite sträv och konstigt, någonting tilltalande + frånstötande samtidigt osv,
men som växer med tiden för att efter ett antal lyssningar
(kan vara ett stort antal lyssningar, det kan t.o.m röra sig om år, då ofta med att fonogrammet stått och samlat damm en lång period) börjar kännas riktigt bra, sådan musik brukar som regel sen hålla väldigt länge för mig.
Jag kan t.ex. säga att Pink floyd var lite så för mig, mitt första album var "the wall", spelades i början var väl ganska OK, men absolut inte hela albumet, inte helt och hållet.
Skivan stod periodvis helt ospelad långa perioder. Kompisar kom förbi, hittade skivan och spelade.
Sakta men säkert började jag gilla allt mer av skivan. Och idag lyssnar jag på det mesta av PF, men företrädesvis "Wish You Were Here", "Atom Heart Mother", "The Wall", "The Piper at the Gates of Dawn", "The Dark Side of the Moon", "The Division Bell". De övriga jobbar jag fortfarande med att de ska helt falla på plats.
