Jag upptäckte the Doors ganska sent i min musikutbildning, kan jag ha varit i tioårsåldern och sveriges television sände en timmes svartvit liveupptagning med bandet utan publik. Kan det ha varit detta http://www.youtube.com/watch?v=Ak0U62V571w? Det gjorde hur som helst starkt intryck på en ung pojke. Trots att de bara släppte sex studioalbum (plus två utan Morrison) har musiksamhället lyckas försumma stora delar av deras diskografi - en del som hävdar att de älskar the Doors har aldrig hört något av 'Strange Days'. Ärligt talat, hur många the Doors låtar har man hört på radion? Jag har personligen bara hört fem - Break On Through, Light My Fire, Roadhouse Blues, LA Woman och Riders on the Storm.
Det var en kort tid under vilken de exploderade på musikscenen, därefter verkade det som de var på väg att stagnera, men även då var melodierna och lyriken oftast bra. Och när the Doors var bra, var de helt enkelt 'awesome'. Piano och orgelsolon tillsamman med minimalistiskt underhållande gitarrarbete i en het gryta med den skönsjungande Jim Morrisons mörka, mystiska texter ovanpå, skapade ett ljud att antingen hata eller älska. Det går inte att förneka att the Doors var våldsamt originella och unika.
the Doors debut skapade en stil och atmosfär helt okarakteristisk för tiden, fylld av mörker, förtvivlan, och ...poplåtar. the Doors vidareutvecklades och skapade några av de finaste albumen genom tiderna. Medan Morrison började ta lite för mycket syra och agera lite för vilt på scenen, producerade bandet för h-e 'The Soft Parade', inte illa. Skillnaden i stil mellan deras '67 och '69 -album är helt enkelt för stor för att inte märkas.
Och då, precis som det verkade att stagnation var ett faktum släppte bandet ett briljant bluesrockalbum. Säga vad man vill, men med tanke på att bandet aldrig var ett riktigt 'bluesband" väckte deras råa sound på följande album intresset. Melodierna var tillbaka med full kraft och ljudet mer fantastisk än någonsin ....sedan dog Jim.
Jim's texter kan verka lite klyschiga idag, eftersom det finns gott om imitatörer i musikvärlden, men han gjorde ett bra jobb och hade en bra sångröst. Viktigast av allt, hans förmåga att suga av lyssnaren var helt otrolig.
När det gäller själva spelandet, var den viktigaste medlemmen utan tvekan keyboardisten Ray Manzarek. Den här killen var bra - mer i en jazztradition och utan klassiska pastischer. Bandet saknade basist (inte på skiva dock) och Ray's baspedalspel gav bandet ett lite struttigt osvängigt sound, nästan som Kraftwerk. Vi får inte glömma Robbie Krieger, gitarristen, eller John Densmore, trummisen. Robbie var precis vad bandet behövde, inga flashiga solon och feedback var aldrig en del av hans spelstil, men så långt som att 'bara spela gitarr' gick - han var fantastisk. John, ja, han var bra. Inte fantastisk, eller hisnande, men jag skulle aldrig anklaga honom för att suga.
Jag har återkommit till the Doors -lyssnande många perioder i mitt liv. Bandet balanserade mellan lysande genialitet och simplemang på ett lustigt sätt. Nu ska jag sätta på 'Morrison Hotel' - Land Ho!
Det är för lite 
