Jag spelade just Gyllene Tiders första (som är självbetitlad) samt Noice dito för några ljudvänner vid ett tillfälle i somras. Båda dessa plattor låter, i jämförelse med många av dagens popinspelningar, faktiskt både hyggligt ursprungstrogna och dynamiska - som debutplattor ofta gör (eller gjorde...). På Gyllenes första är instrumenten ganska oprocessade och det låter i hög grad som om man kört med raka rör. Farfisa-orgeln på "Revolver upp" piper fint! På "Flickorna på TV2" kan man vrida upp volymen riktigt rejält. Att få höra just trummorna om inte högdynamiska så i alla fall bättre än kakburksliknande händer inte ofta numera. Jag slår gärna ett kantslag
för ett helt gäng svenska popplattor från 1978 till 1982 av både musikaliska och ljudtekniska skäl.
Fotnot: Jag har läst att EMI för något år sedan remastrade GT-plattorna. Det ovan skrivna gäller originalutgåvorna, som också kom i 5 cd-boxen "Kompakta Tider".
Med vänlig hälsning
Pekka Johansson
