För min egen del så har jag nog aldrig upplevt någon annan popgrupp som berör mig lika mycket som abba generellt. Det är soundet tillsammams med harmonierna i rösterna som är helt unikt och skapar en skön varm känsla i bröstet.
När jag var liten hade jag en röd batteridriven kassetbandspelare som svajjade märkbart. På den lirades frekvent ett lila kassettband med blandade Abbalåtar i åldern någon gång mellan ca 5 och 7 år ca 1982. Jag vet inte om det var den äckliga färgen på bandet som gjorde det, men det var alltid "speciellt" att lira den och jag får ibland känslan att återigen sitta i myspyjamasen och lyssna på abba när jag hör vissa av låtarna. Snacka om nostalgitripp!
Låtar som tex Hole-in the soule, I have a dream, Fernando, Chiquitita, Take a chance on me (det kluriga "take a chance, take a chance take a take a take a chance" kanon-mumlet av B & B är kul), Summer night city är hur bra som helst och inte så sönderspalade i radio. Abba hade en otroligt stora låtvariation trost det stundtals insmickrande soundet. Inte som dagens motsvarande superkommersiella popband som låter lika dant låt efter låt.
Nu lyssnar jag nästan aldrig på Abba (både i brist på album) men kanske mest för att jag inte vill lyssna sönder mina kära abba-barndomsminnen.
Man kan helt klart lyssna på Abba och gilla det. Jag tror många ogillar Abba med jantelagen som styrpinne (ett svenskt band med rötter i töntiga 60-talsband kan helt enkelt inte vara bra). När jag växte upp på 80-talet var det totalt förbjudet att gilla abba som princip, då skulle man hellre lyssna på Style och annat skit, hur många uppskattar sådana band i dag?
Vh
Tobbe
