Hörde Gillian Welch med sin ackompanjatör David Rawlings på China i går. Det var fullspikat med folk i alla åldrar. Många musiker i publiken.
De spelade från kvart över åtta till bortåt elva med en kort paus. De flesta låtarna var hennes egna och kändes igen från hennes skivor, men de framförde också några bluegrass-klassiker.
Ljudet var bra om än inte lika bra som från skivorna. Intressant att konstatera att skivorna tycks vara mycket direkt upptagna, skillnaderna var mycket små mot live-framträdandet.
De såg mycket glada ut och verkade trivas storartat på scenen, hon ger annars ett buttert intryck på de bilder man sett.
Att hennes låtar är bra visste jag redan. Man är alltid lite orolig när man ska höra en artist live. Ska hon motsvara förväntningarna? Det gjorde hon, med råge. Hon sjöng med sin fina röst som dock lät lite hårdare genom PA-t än på skiva. Sista låten framföres helt akustiskt, dvs utan mikar, och den andlösa publiken fick höra hennes mjuka men starka röst helt opåverkad av elektronik. Stående ovationer.
Rawlings hade en ganska framträdande roll med många fingerpicking- solon. Han är en utmärkt gitarrist med stor spelglädje. En riktig spelman och den i dag kanske mest framträdande förvaltaren av denna bluegrasstradition. Gitaren var en liten Epiphone med f-hål i stället för ett stort runt, "den billigaste man kunde köpa år 1935" sa han. Welch hade en traditionell western-gitarr med stor låda. Hon ägnade sig mest åt att kompa med ackord men i sitt enda soloframträdande, den mycket fina "This little song" (tror jag den heter), visade hon att hon också behärskar fingerpicking-tekniken. Hon spelade banjo också, "men inte lika bra som Earl Scruggs" sa hon, och det måste man ju hålla med om.
Höjdpunkterna var tycker jag "My first Lover" och "Time - the revelator". Den enda låt jag saknade var den innerliga kärlekssången "I dream a Highway" men den är så lång och långsam så den kanske inte är så lätt att framföra inför publik.
Flera av låtarna hade ett helt underbart sväng man sällan hör annars. Och detta helt utan bas och trummor, bara två gitarrer och röster. Suveränt!
