Att spåna kring hifistereons framtid är väl kanske inte direkt det jag tänker mig med denna tråd.
Snarare funderar jag kring fenomenet att fokus, intresse, produktutveckling och diskussioner tenderar att handla om yttepytte-frågorna och inte om mer revolutionerande - eller åtminstone rejält påtagliga - utvecklingssteg.
Det snackas kontakter, det myllrar av ändlösa diskussioner om - och "tillverkare" av - kablage.
Det funderas kring om man KAN höra skillnader mellan saker som man kanske INTE kan höra skillnader mellan...
Det dras och töjs i bandbredder till regioner där det ofta inte finns så mycket ljud att lyssna på.
Men likafullt låter ju verkligheten fortfarande betydligt verkligare än overkligheten.
Samma sak inom foto: Nya kameror med 30- 40-megapixlar, fast man inte ser förbättringen annat än om man står några decimeter ifrån en jätteförstoring, som ingen i praktiken kommer att skriva ut i alla fall.
Eller att det numera går att få lågbrusiga bilder i så mörka miljöer att man inte ens hittar motivet utan att tända en lampa först.
Har tekniken blivit så "bra" att det endast är "akademiska förbättringar" som det återstår att ägna sig åt?
Kanske dessa "akademiska förbättringar" resulterar i rent känslomässiga habegär:
Den tillfredsställande VETSKAPEN om att jag har högpresterande prylar, snarare än den praktiska UPPLEVELSEN av att mina prylar presterar bättre idag än igår.
