Jag vet lite om det här. Jag är inspelnings- och mixtekniker, och chefredaktör för tidningen Musikermagasinet.
Svaret på frågan om ett fonogram kan låta bättre än det lät i studion beror förstås på vad man lägger in i begreppet "bättre". Menar man att "bättre" betyder något i stil med att de ljudvågor som når lyssnaren är mer lika den ljuddata som finns på fonogrammet, så är svaret förstås ja. Det känns till exempel rätt sannolikt att tekniken har gått framåt och att de flesta här på forumet sitter med bättre ljudanläggningar än man hade i exempelvis Abbey Road-studion på 60-talet när Beatles med flera gjorde sina inspelningar där. Så ja, ni har alla en mer korrekt uppfattning av vad som finns på de fonogrammen än vad ljudteknikerna och banden hade då de arbetade i studion.
Menar man snarare något i stil med "mer likt intentionerna hos ljudtekniker och artist" är det kanske inte lika säkert, men som Ingvar säger i citatet från den andra tråden – även i studior som inte har optimal lyssning klarar ljudteknikerna ofta att "lära sig" högtalarnas karaktär tämligen snabbt. De flesta har en samling referenslåtar de tar med på CD eller kör på en Spotify-lista, antingen andras material eller sådant de själva har gjort och är intimt bekanta med. Själv växlar jag rätt ofta till mina referenslåtar medan jag mixar. Sedan påpekades också att de flesta skivor passerar en masteringstudio innan de släpps, för en sista ljudkoll och för att se till att skivan hänger ihop som helhet. Dessa studior har ofta mycket påkostad lyssning och akustikbearbetning.
Angående vilka högtalare som används i studior skulle man kunna dela in studior i två huvudkategorier – sådana som hyrs ut mycket till frilansande ljudtekniker, och sådana där en eller ett fåtal ljudtekniker arbetar fast. I det första fallet blir det viktigt att kontrollrummet låter likt de flesta andra kontrollrum, så att inlärningstiden för ljudteknikern blir så kort som möjlig. Därför finns det en del återkommande standardhögtalare som syns på många studiofoton, utan att dessa nödvändigtvis måste vara de bästa på marknaden. I det senare fallet kan lyssningen bestå av precis vad som helst, det är helt enkelt bara vad den/de enskilda ljudteknikerna tycker att de jobbar bäst i och har råd med.
Det frågades också om de svarta högtalarna med vita koner som syns på många studiofoton. De heter Yamaha NS-10 och alla ljudtekniker hyser en speciell hatkärlek till dem. De är ett exempel på just en sådan högtalare som alla har därför att alla andra har dem. Ur hifi-synvinkel är de ett skämt; ingen lågbas och ett väldigt överdrivet mellanregister som dessutom är odistinkt och rörigt. Inte desto mindre kan just dessa egenskaper göra dem till ett bra mixverktyg om de kompletteras med en mer korrekt lyssning. Den frånvarande lågbasen gör att man måste se till att basinstrument har tillräckligt mycket innehåll av de högre registren för att gå fram även i basfattiga anläggningar. Det är ju trist om lyssnaren inte begriper vilken låtens grundton är bara för att man lyssnar på den i en köksradio. NS-10 fungerar vidare lite som en lupp över mellanregistret och tvingar ljudteknikern att se till att de olika ljudkällorna är väl separerade. Där kan mer korrekta högtalare vara lite för förlåtande med sin höga upplösning. Samtidigt, får man mellanregistret separerat men sammanhållet i NS-10 låter det ofta ändå bra i korrekta högtalare.
NS-10 har inte funnits i produktion i många år, så begagnatpriserna är rätt groteska med tanke på vad man får. Men för inte länge sedan hörde jag att ett amerikanskt företag skulle lansera en kopia.
Slutligen vill jag vända mig lite mot att ljudtekniker här i tråden självklart könas med "han". Det är visserligen vanligast att ljudtekniker är män, men även på riktigt tekniktunga utbildningar som Piteå musikhögskola och SAE är det numera kring 25% kvinnliga studenter. Jag undanber mig ett "PK"-bombardemang, jag delar bara med mig av en observation från verkligheten.
Hälsningar,
Henrik
