Har köpt mig en Exposure 2010s. Den har fått mycket fina omdömen i bl.a Stereophile, även om Atkinson konstaterade att det finns ingenting i mätningarna som förklarar varför den låter så bra.
Jämfört med mina PA9, nu sålda, så levererar 2010s mer bas, strax ovanför det allra lägsta registret, något som jag kan tänka mig att den har gemensamt med stärkare som "anklagas" för att ha PRAT. För PRAT har den. Musiken upplevs som mer rytmisk och melodier är lättare att följa med i. Detaljer framträder tydligare, men inte med hjälp av en överdriven diskant, snarare är det något i det lägre registret som gör att en stämma här, ett instrument där, träder fram på ett sätt som det aldrig gjorde med PA9. I en jämförelse känns PA9 anemisk.
Nåväl, väl medveten om att det inte går att höra skillnad mellan förstärkare så är min undran om det i så fall är förstärkaren i samverkan med högtalarna som ger dessa skillnader. 2010s har en väldigt låg dämpfaktor (31), någonstans läste jag att det kan vara att föredra för högtalare med mindre baselement (Något som OA52 ju har). Höll PA9 elementen i ett alltför hårt grepp? Gör den låga dämpfaktorn att elementet klarar att spela renare så att detaljer framträder tydligare av den anledningen?
PA9 ska väl vara en av de mest transparenta återgivarna som finns så att du hör instrument framträda som du inte hört tidigare måste ju bero på något annat. Har du provat att lyssna igen på PA9? Hör du fortfarande skillnad då?
