REmasterd vs Orginal

[xcisum]

Hoppas på en livlig debatt!!!

[n3mmr]

Hoppas på en livlig debatt!!!

Då måste du nog ha andra svarsalternativ

Som nej aldrig, nej oftast inte, då och då, ja alltsom oftast, jo alltid.

[Margaux]

Med de två svarsalternativ som finns så tolkar jag frågan ungefär så här.

"Om du inte vet mer än att det finns en originalutgåva och en remastrad utgåva, vilken väljer du?"

Originalutgåvan. Anledningen är att även om den digitala processningen kan vara bättre så är sannolikeheten att skivan är mer komprimerad i remastern större (tror jag utan att veta om det verkligen är så)

Om jag vet mer om remastern så kan valet dock bli annorlunda.

[Jax]

Det finns bra remasters men majoriteten är till det sämre så jag röstade nej.

Senast fick jag tillfälle att jämföra Dire Straits Brothers In Arms 1985 med en nyare utgåva. Nu kan det ju vara så att jag har hört 1985 som gör att jag tycker den nyare låter mindre dynamisk, hade jag aldrig hört den gamla kanske jag hade tyckt den nya låter ok.

Sist jag blev positivt överraskad var av CD-utgåvorna av ett par gamla Supertramp, där hade de ara digitaliserat de gamla masterbanden och inget mer.

Sist jag blev negativt överraskad var av en CD av tidig Chicago där de "remastrat".

(Endast remasters avsåg jag, det finns remixar oxå, både bra och dåliga)

edit: mindre dynamisk skulle det vara, inte mer

[Svante]

Måste göra ett blindtest på brothers in arms, har båda ligger i skivhögen, men inte jämfört seriöst.

[Jax]

Det svåra är att nivåkalibrera de båda utgåvorna, de är olika.

[Vee-Eight]

Det beror ju helt på vem som gjort de två mastringarna och vad som använts som råmaster. MOFI-versionen av Dark Side Of The Moon är i mitt tycke överlägsen originalet, som ett exempel.

[rexq]

Jag tycker remasters ofta bara betyder att de höjt medelnivån och tagit bort dynamiken.

[Max_Headroom]

I dom flets a fall inbär remastring: Kompresion, bortskuren bas, höjd diskant samt i vissa fall höjd nivå i mellanregsitret. Låter inte sällan skit, tyvärr. "Brustvätt" används också vilket är ett effektivt sätt att död på musiken, då stora delar av instrumentens klang också tackar för sig, liksom en hel del rumsinformation.

[IngOehman]

Det beror ju helt på vem som gjort de två mastringarna och vad som använts som råmaster. MOFI-versionen av Dark Side Of The Moon är i mitt tycke överlägsen originalet, som ett exempel.

Mnjaaeee..

Dark Side of the Moon finns bara på vinyl i original. Den första utgåvan på CD är mycket illa mastrad.

MOFI-versionen är väl mycket närmare originalet. kanske är det till och med en rak överföring? Någon som vet?

Utgåvan på SACD är ju flerkanalig, men CD-spåret på den är avsevärt mycket likare originalet än den sunkiga söndermastrade urprungliga CD-utgåvan. (Fast det är synd att SACD-människorna inte klarat av en så enkel sak som att hålla koll på nivåerna. Verkligen amatörmässigt. Att man skall behöva köpa fonogram som ligger och klipper på inspelningsmediets 0-nivå är ju trist.)


I övrigt är jag skakad över att hela 29% klickat i att den remastrade versionen "brukar låta bättre" (för det är väl så frågan måste tolkas?) än originalet.

Har ni som klickat detta alternativ verkligen lyssnat och jämfört ett rimligt antal alternativ med varandra, eller bara gissat?


Vh, Ing. Öhman

[PekkaJohansson]

Originalutgåvan, dvs den första cd-utgåvan, låter så gott som alltid bättre, rakare och mindre processad än senare remasteringar. Av de hundratals skivor jag jämfört kan jag spontant bara minnas ett par skivor där en tidig utgåva från 80-talet låter värre och då beror det oftast på slarv eller olycksfall i arbetet, t ex att enstaka låtar på samlingsskivor kommer från senare bandgeneration eller att man valt någon konstig fake-stereoversion från sent 60- eller tidigt 70-tal. De tidiga överföringarna av hela album är generellt överlägsna.

Efter 20 års skivsamlande, både cd och originalvinyl, har jag fått hygglig koll på vilka bolag och/eller tekniker jag ska undvika om jag vill ha någorlunda oförstört ljud. Det har kostat mig mycket tid och pengar att korrigera felköp genom åren. Fortfarande jagar jag ständigt förstautgåvor av ett stort antal skivor. Så hade det inte behövt vara om skivbolagen hade varit ärliga mot både artister och skivköpare - och konsekvent gett ut kopior av masterbanden.

Tyvärr verkar det bli än svårare att köpa skivor, eftersom man inte vet vilka av alla de olika masteringarna man använder på nya utgåvor. Tidigare stod några småbolag för de värsta exemplen. Nu börjar också de stora bolagen att synda. Det gör att det t ex blir svårt att rekommendera nya samlingar för den som vill ha en överblick av t ex något 60-talsband. Gemene man har ju inte tid eller intresse att springa på loppmarknader, i second hand-butiker eller på skivmässor för att hitta t ex den första Byrdssamlingen.

Skivrecensenter i våra dags- eller musiktidningar verkar inte bry sig det minsta om att musiken förstörs i allt högre grad. I stället yrar man okritiskt om "nogrannt uppdaterad" när ljudet är öronbedövande diskanthöjt, ommixat till oigenkännlighet, brustvättat eller liknande. Därmed kan döva och/eller överentusiastiska knappvridare ostört få fortsätta misshandla ABBA, Beach Boys och Elvis, bara för att nämna några av alla de artister som för varje ny utgivning fått sina alster allt mer förstörda. Bedrövligt.

Med vänlig hälsning

Pekka

[E]

Det har kostat mig mycket tid och pengar att korrigera felköp genom åren.

Usch, lidE*r med dig, Pekka!
 (Tack för PM:et, förresten!)

Det här borde vi (i LTS?) verkligen försöka hjälpa skivköpare med.
För oss som ännu inte skaffat oss så där väldans många fonogram,
så skulle ett register eller en sökbar databas vara en fantastisk
hjälp att spara tid och pengar. Det kan låta stort och omöjligt,
visst, men man kan ju börja med de mest uppskattade
fonogrammen genom tiderna och bygga på allt eftersom. Ett
ständigt pågående projekt blir det ju.

UndertE*cknad kan tänka sig att skissa vidare på idén och på en
databas (och tar gärna emot synpunkter på hur den bör se ut).
Ljudkvalitetsomdömena bör komma från säkra källor, som IÖ och
du exempelvis. Dvs personer som, utöver att äga stor erfarenhet
av såväl levande som inspelad musik, antingen har jämfört
utgåvan med masterbandet, eller besitter förmågan att bedöma
vilken utgåva som troligen ligger närmast originalet (*).

Antingen så tar man upp bara de bästa utgåvorna i databasen,
eller så tar man upp allt och bedömer felen (tonkurvefel,
sönderkomprimering, etc) hos de sämre.

Ex:
Dark Side of the Moon
-original-CD-utgåva-; -år-; etc
klang: välbehållen/skadad/illa skadad
dynamik: välbehållen/skadad/illa skadad
samlat ljudkvalitetsmått: 1-10
...

Fonogram som är så inkompetent utstyrda att de ligger och klipper
vid 0 dBFS bör renderas ett betyg om åtminstone "skadad";
kanske bör man ange antal digitalklipp i en separat kolumn, det är
ju rätt enkelt att mäta. (#)

Hade man gått på det vanliga tipset - att köpa den första CD-
utgåvan - så hade man ju t ex köpt alldeles fel utgåva av nämna
Pink Floyd-album! Hade ingen aning om att någon remastrad
utgåva hade bättre ljudkvalitet ...

Frågan är om man enbart ska bedöma själva utgåvans ljudkvalitet,
eller om man med en gång ska lägga in en bedömning av hela
inspelningens ljudkvalitet? Många inspelningar är ju irreparabelt
sabbade - Konstnärligt eller ej? - redan på masterbandet. Det kan
ju diskuteras hur omfattande man bör bedöma ljudkvaliteten ...

*) Är det alltid eftersträvansvärt att komma så nära originalets
masterband som möjligt? Kan det i vissa fall finnas fel hos
masterbandet som utgåvor kan vara bra eller mindre bra på att
åtgärda?

---- tekniksnack på ----
#) Det förstås, något bra ljudbehandlingsprogram krävs väl
kanske. När man tittar på ett inläst PCM-ljud så ser man ju normalt
bara samplingarnas toppar. Det krävs någon bra funktion som
bedömer hur många toppar som efter D/A kommer att ligga ovanför
0:an. Känner faktiskt inte till någon sådan funktion (jo, har nog läst
om en, men minns inte vilket system det var i), men det
borde finnas nåt till PC, annars får man väl programmera lite ...
---- tekniksnack av ----

Mvh E*(n som blev trött här ... PUNKT!)

RED:
PS. Det skulle ju - om man är lite lat/realistiskt - kunna räcka med
ett register över de nyutgåvor som faktiskt liknar masterbandet
mer än tidigare utgåvor. Så kan man hänvisa till "tumregeln" (att
köpa original-CD-utgåvan) med de undantag som hittills tagits in i
registret.

[PekkaJohansson]

Tack för respons, E. LTS musikrecensenter på den klassiska sidan brukar ju ge ett kortfattat omdöme om ljudkvaliteten.

Jag kan också nämna att vi (Ingvar och jag) just nu är i färd med att ringa ihop ett gäng intressanta deltagare till en paneldebatt om mastering. Mer detaljer kommer senare!

Jag har ju själv talat länge om en uttömmande artikel om ljudet på återutgivna popskivor på cd. Genom att nämna det här på faktiskt.se sätter jag viss press på mig själv att förverkliga mina intentioner...

För att inte verka alltför kategorisk vill jag i tillägg till det jag skrev sent i natt poängtera att det naturligtvis faktiskt finns hyggligt goda återutgivningar också från 90-talet - trots att man skalat bort en del medelst brustvätt. I fallet Hollies kan man välja bl a mellan en tidig dubbel- (Europa) eller trippelsamling (USA) remastrad, diskanthöjd och delvis ommixad av en av dessa amerikanska demonproducenter och en serie originalplattor mastrade av Peter Mew på EMI. Bortsett från sådana missar som dropouts och missade intron (!) låter EMI:s egenproducerade Hollies-serie i digipack från omkring 1998 helt OK. Behöver jag tillägga att dessa redan är på väg ut i ytterligare en remastrad version..?

Med vänlig hälsning

Pekka Johansson

[soderberg]

Tja, det är väl som vanligt, det beror på ......
Jag har John Coltrane's "Blue Train" både på CD och DVD (Classic records 24/96 stereo) och DVD-utgåvan piskar CDn med flera tiopotenser i upplevd ljudkvalitet. CDn är från '81 och DVD från andra halvan av nitti-talet åtminstone, om inte nyare.
Jag har dock inte original-LPn att jämföra med, så det är naturligtvis svårt att veta om DVDn är sämre än originalet, men det tror jag inte, den låter riktigt bra.
Baserat på detta anekdotiska bevis vill jag lansera en ny teori om återutgivningar och dess ljudkvalite, nämligen att tidiga CD-överföringar/återutgivningar låter apa till stor del pga urusla A/D-omvandlare och därmed tillhörande apparatur.

[PekkaJohansson]

Problemet är väl att DVD-Audioformatet, åtminstone i de ynka två exempel jag lyssnat närmare på, verkar åtföljas av nya hyss.
I Elvis-fallet framhålls att man letat reda på originaltaperna. Ändå har man fläskat på ordentligt vid remasteringen. Förstautgåvorna låter, trots förmodligen högst varierande källmaterial, mycket sannare. Tre korta snuttar på DVD-Audioskivan med jämförelser mellan masterband och remastrat talar för sig själva.
På Beach Boys "Pet Sounds" har man, trots uppenbart goda avsikter (ett långt avsnitt i det medföljande häftet behandlar ljudaspekterna av alla PS-utgåvor), kört de nya digitala kopiorna genom någon gammal rörkonsol från 60-talet. Anledningen är att man vill efterlikna ljudet på LP-skivan! Totalintrycket är förvisso bra ändå, men den första cd-utgåvan från 1990 står sig mycket väl vid en jämförelse.
Ett önskemål är förstås en kombination av ett högupplöst format (DVD-Audio) och oförvanskade band. Vilket skivbolag blir först med att lansera detta eminenta och sorgligt revolutionerande koncept?

Med vänlig hälsning

Pekka

[soderberg]

Problemet är väl att DVD-Audioformatet, åtminstone i de ynka två exempel jag lyssnat närmare på, verkar åtföljas av nya hyss.
I Elvis-fallet framhålls att man letat reda på originaltaperna. Ändå har man fläskat på ordentligt vid remasteringen. Förstautgåvorna låter, trots förmodligen högst varierande källmaterial, mycket sannare. Tre korta snuttar på DVD-Audioskivan med jämförelser mellan masterband och remastrat talar för sig själva.
På Beach Boys "Pet Sounds" har man, trots uppenbart goda avsikter (ett långt avsnitt i det medföljande häftet behandlar ljudaspekterna av alla PS-utgåvor), kört de nya digitala kopiorna genom någon gammal rörkonsol från 60-talet. Anledningen är att man vill efterlikna ljudet på LP-skivan! Totalintrycket är förvisso bra ändå, men den första cd-utgåvan från 1990 står sig mycket väl vid en jämförelse.

Men det stödjer ju min tes om sunkiga A/D-omvandlare! 1990 hade man haft ung. 10 år på sig att fundera ut hur man ska bygga en bra A/D. Att sedan bra apparater aldrig hindrat skivbolagen att "förbättra" inspelningar är ett annan sak.

Ett önskemål är förstås en kombination av ett högupplöst format (DVD-Audio) och oförvanskade band. Vilket skivbolag blir först med att lansera detta eminenta och sorgligt revolutionerande koncept?

Jag skulle vilja påstå att Classic Records kommer ganska nära, men de lider å andra sidan brist på riktigt bra material, "Blue Train" och några enstaka skivor till undantagna. F.ö rymmer ju en DVD så mycket att man faktiskt borde kunna skicka med ljudet både som det lät exakt på originalbandet och den "förbättrade" versionen, givet att man struntar i bilden dvs.
Hur ska man f.ö. ställa sig till ommixningar?
Vissa tidiga steroplattor kan ju vara minst sagt lite mystiska, typ trummor & gitarr i vänster kanal och sång & bas i höger. Åtminstone jag skulle gärna få den typen av uppenbara mystifikationer tillfixade i eventuella återutgivningar.

/Magnus

[Max_Headroom]

Men det stödjer ju min tes om sunkiga A/D-omvandlare! 1990 hade man haft ung. 10 år på sig att fundera ut hur man ska bygga en bra A/D. Att sedan bra apparater aldrig hindrat skivbolagen att "förbättra" inspelningar är ett annan sak.

Max säger: Felen brukar vara långt större än vad ens den sunkgiaste av A/D-omvandlare kan åstadkomma. Frekkvensgångsfel på +/-10dB, klippning, osannolik kompression o.s.v. Felen sitter sannolikt främst i: Marknadsavdelningen som vill att plattan ska låta "högt och frächt". Marknadsnissarna bestämmer över teknikerna som sitter med dassiga monitorer (en av dom mer öknada remastrarna skryter brett om sitt monitorsytem som kostar ca 1Mkr, men har allvarliga konstruktionsfel. Han skryter mest om priset, inte om felen.) och som skiter i hur masterbandet låter. Om inte mastringsteknikern kan åstadkomma en stor förändring från bandet så gör han ju ingen "nytta" för kunden... Just det ja!
Sedan har vi dom ytterst ansvariga: Skivbolagens ledning. Det är dom som är ansvariga för hur verksamheten drivs och kvaliteten på dom produkter dom säljer. Hade ledningen varit intresserad av att sälja kvalitetsprodukter med respekt för såväl upphovsman som ljud, så hade man förståss gjort det. Nu är, som vi alla vet, fallet inte alls så. Ledningen vill tjäna så mycket pengar på så kort tid som möjligt. Om intresset flyttas bort från deras produkter p.g.a. för dålig kvalitet/prisvärdhet på lång sikt är inte relevant. För dom som är chefer nu gäller att följa nuvarande "sound" och med hjälp av reklam kränga så många billigt ihopsvängda skivor så fort som möjligt, så att den egna bonusen maximeras.

[PekkaJohansson]

Antikt stereoljud, sk ping-pong-stereo, ska lämnas oförvanskat av samma anledning som att man inte retuscherar Mona Lisa - respekt mot originalet. Men visst kunde det gärna vara standard att skicka med både mono- och stereomixen, som man gjort t ex på de tidigare nämnda Hollies-utgåvorna.

Med vänlig hälsning

Pekka

[E]

Jag kan också nämna att vi (Ingvar och jag) just nu är i färd med att ringa ihop ett gäng intressanta deltagare till en paneldebatt om mastering. Mer detaljer kommer senare!

Bra, det låter som en extremt välbehövlig debatt!

Vill bara helt kort innerligt önska att den debatten spelas in, så att
LTS-medlemmar som ej bor i närheten av Sthlm kan få del av det
oförvanskade meningsutbytet.
  Inspelningarna av IÖ:s föredrag från Arken -04, på LTS
webbplats, är trots ljudkvalitetsbrister oerhört uppskattade!

Ännu bättre vore förstås om någon ville ordna med video, som
LTS-medlemmar sedan kan köpa på DVD för en liten slant ...

Mvh E*(n alltmer nöjd LTS-medlem)

PS. Vill bara snällt föreslå det (för)svenska(de) ordet mastring.

[PekkaJohansson]

Hmm, är "mastring" vedertaget på något vis? I mina öron låter det som något som sitter på en båt...

Mvh Pekka

[OlA-68]

jag har muddy waters folksinger i 200 g vinyl i en fantastisk utgåva och jag har även ett antal andra remastringar som låter skit så jag är kluven det beror på vem som gjort den och om det är remastring på vinyl eller cd som avses

[Margaux]

Inte mycket till debatt här. Vem röstade för att remastring låter bättre? Motiv?

[i]

Inte mycket till debatt här. Vem röstade för att remastring låter bättre? Motiv?

Har inte röstat men för mig är vitsen med remastring att komma så nära den ursprungliga inspelningen, eventuellt med borttagande av sådant som bandbrus, statiska knäppar etc.

Att det sedan inte används på det sättet är en annan sak... Tyvärr.

Vad som behövs är en skiv (CD/DVD/etc) förteckning/databas med bedömning av ljudkvalitet/remastringskvalitet. Även den mest subjektiva/tillfälliga bedömning är av värde eftersom det inte finns något alternativ (vad jag vet) och det är väldigt svårt att få tag på originalutgåvor (dvs man är mer eller mindre tvungen att välja bland remastringar).

Det här är något jag väldigt gärna skulle vilja att LTS jobbade med, dvs om inte annat organiserar och försöker se till att den håller en viss kvalitet. I övrigt tänkte jag att alla (Sic!) skulle få uppdatera den - jag ser framför mig en Wikimedia-baserad databas.

OT: Är det någon annan än jag som tycker att Beatles skivor (både vinyloriginal och senare CD-utgåvor) vad beträffande ljukvalitet låter "platt", dvs överbetonat övre mellanregister etc., dålig bas samt ofta relativt liten dynamik. (Tyckte så även på den tiden jag var liten okunnig hifi-parvel. )

Skulle ge en hel del för "remastrade" CD/DVD:er utgående från originalbanden och (om ljudet även på dom är lika sunkigt) i värsta fall fixade vad gäller frekvensgång och dynamik. (I det senare fallet kan man väl få betrakta det som ngn slags elektronisk "cover" - om Beatles verkligen betraktar den ursprungliga ljudkvaliteten som del av verket.)

[E]

Pekka, har inte fundE*rat eller utforskat så mycket, men ...

Hmm, är "mastring" vedertaget på något vis? I mina öron låter det som något som sitter på en båt...

Förstörande dynamikkomprimering av popmusik kan anses
vedertagen - men är den bra för det?

Man kan också säga, att ordet "mixad" ger uppfattningen att man
kört inspelningen i en köksmixer.
  Dvs, den ev. mast-ringen på en båt torde ej riskera att förväxlas
med mastringen av en inspelning.

Man kan nog säga, att mastring är vad en normalsvensk, som hört
begreppet i tal, men inte sett det alls i skrift, helt automagiskt
skriver! (Tänk er vad en svensk 7-åring skulle skriva när mamma
säger "ma:string".)
  Om man i stället vill grunda sig på vilket ord som utläses bäst av
den som ej hört begreppet, men ser det i skrift, så inser man
kanske att båda är ungefär likvärdiga; mastring riskerar att uttalas
med kort a-ljud, och mastering likaledes + hörbart e.

eng. mixing/mastering
sv.   mixning/mastring

Det bästa vore förstås att hitta ett bra, helsvenskt ord.

Jfr: "mejla" (ehuru vard.!) är vedertaget, står i SAOL osv.
 (mejla = skicka e-brev via e-post)

Ur SAOL:
master [ma´-] s. -n mastrar
ledare för jaktridning o.d.; förlaga framställd för kopiering

Om mastring/mastering står intet, men om man skriver mastrar i
plural (*) - Och även verbet mastra, ju! - så bör man väl också
skriva mastring? Eller tycker ni inte det?
  Fram med era argument!

*) Pluralformen "masters" önskas slippas helt i svenskan, tack.
Detsamma gäller videos, studios (nån form av psykos? ) och liknande avskyvärdheter.

Vill även passa på att flika in en språkfråga till IÖ ang. hans
signatur: Hur motiverar du pluralformen hemmabiosar framför
hemmabior? TyckE*r inte att hemmabiosar ser så seriöst ut och
det antyder väl också att det i singular heter hemmabios (Har du
någon hemmabios, Ingvar?). Anar motiveringen, men vill gärna se
den ...

Mvh E*(n som vill kalla sig fonograf (eller möjligen fonogrammerare
(men bara om fotograferna kallar sig fotograferare! )))

PS. Enklast vore förstås att avskaffa själva företeelsen mastering,
således att den varken behöver höras eller skrivas!

RED: endast pillat med indrag för korrekt visning i obskyra webbläsare.

[Nagrania]

jag har muddy waters folksinger i 200 g vinyl i en fantastisk utgåva och jag har även ett antal andra remastringar som låter skit så jag är kluven det beror på vem som gjort den och om det är remastring på vinyl eller cd som avses

Jag tycker också att den skivan är härlig trots att skivan är kraftigt limiterad. Den är så kraftigt limiterad så att man kan se det på en goniometer. Sedan när det gäller AD/DA omvandlare från 80-talet så är det nog sant att dom inte var så där vidare värst. Sedan när vi nu snackar om gamla inspelningar så har jag kollat och mätt på ett otal olika inspelningar t.ex. Elvis från 50-talet och då kan man finna det att på dom tidigaste (Sun) inspelningarna så når den övre grännsfrekvensen inte änns upp till 15KHz. Jag jämförde vinyl/tidig CD/ny CD av filmmusiken från filmen "Loving You" och då kunde man se att den senaste versionen på CD har fått ett utökat frekvensområde. Jag tycker att om en inspelning är gjord i pingpong stereo då ska man inte ändra på det t.ex The Beatles "Please Please Me" sedan vet ju inte jag om det ska vara tillåtet att eq:a alla gamla inspelningar. Om man gör det så kan man faktiskt förbättra ljudet avsevärt och som jag ser det skulle man på den tiden det begav sig då om möjligheten fanns använt moderna filter och annat av dagens möjligheter. Om man spelar av en 78 varvare och kollar tonkurvan med en FFT så ser det väldigt konstigt ut därför brukar man idag eq:a gamla 78:or och då får man ett otroligt mycket bättre ljud än vad man är van vid sedan tidigare.

[Alexi]

jag har muddy waters folksinger i 200 g vinyl i en fantastisk utgåva och jag har även ett antal andra remastringar som låter skit så jag är kluven det beror på vem som gjort den och om det är remastring på vinyl eller cd som avses

Är det MoFi remaster? Det är en enorm skillnad på Mofi som är en ren omastrad utgåva och följdaktligen ingen remaster egentligen!

[Margaux]

Det här är något jag väldigt gärna skulle vilja att LTS jobbade med, dvs om inte annat organiserar och försöker se till att den håller en viss kvalitet. I övrigt tänkte jag att alla (Sic!) skulle få uppdatera den - jag ser framför mig en Wikimedia-baserad databas.

Varför inte gå steget längre och definiera krav som om de var uppfyllda berättigade till en kvalitetsstämpel. På samma sätt som tex "THX" fast för inspelningar, "Bra filmval" etc.

Krav skulle då gälla inspelningsutrustning, inspelningsteknik, mastring , dynamik m.m.

Skivor skulle kunna få stämpeln "Bra ljudkvalitet"

Även om inte så många skulle använda den skulle den ändå kunna vara värdefull då det skulle aktualisera vad som faktiskt gör en inspelning bra.

[Nagrania]

Margaux skriver:

Krav skulle då gälla inspelningsutrustning,
inspelningsteknik, mastring , dynamik m.m.

Du kanske skulle kunna ge exempel på utrustning, inspelningsteknik, mastring och det mest intressanta ....dynamik. Tror du verkligen på fullt allvar att det bara är utrustningen det kommer ann på.

[Margaux]

Nagrania,

jag tror ingenting. Du får gärna komplettera "m.m."

Edit: Stavning namn

[Svante]

Tyvärr verkar det bli än svårare att köpa skivor, eftersom man inte vet vilka av alla de olika masteringarna man använder på nya utgåvor. Tidigare stod några småbolag för de värsta exemplen. Nu börjar också de stora bolagen att synda. Det gör att det t ex blir svårt att rekommendera nya samlingar för den som vill ha en överblick av t ex något 60-talsband. Gemene man har ju inte tid eller intresse att springa på loppmarknader, i second hand-butiker eller på skivmässor för att hitta t ex den första Byrdssamlingen.

Det tycker jag låter som en bra ursäkt att piratkopiera. Eller, kanske ändå köpa den dåliga remastringen och piratkopiera orginalet av kompisen, så att man får ett riktigt fodral. För fodralen är väl inte remastrade iaf?

För om skivbolagen väljer att undanhålla oss välljud, så ska de väl märka av det?