goat76 skrev:Jag är rätt förvånad över varför man skulle vilja ha ett så smalt stereofält som 23 grader ger. Testade nyss att skjuta ihop mina högtalare baserat på T-kvoten 1:1,18 och upplevelsen blir näst intill mono, för att överdriva det en liten smula.
Vad är den bakomliggande teorin för denna smala högtalaruppställning?
Jag hittar knappt någon information ute på nätet angående detta, och det lilla jag hittar verkar ha anknytning till forumet Faktiskt eller att någon användare härifrån nämnt det på ASR. Denna någon (som kanske är DVD-ai?) nämnde att hörseln ska vara mindre känslig för crosstalk när inkommande ljud kommer från 23 graders vinkel, men vad hjälper det när stereobilden ändå blir betydligt smalare än det blir med en liksidig lyssningstriangel?
Så berätta gärna vad tanken är med detta, och vad det är i ljudet som ni upplever bättre med 23 graders lyssningsvinkel?
Om vi börjar med den teoretiska delen så ser man ibland hänvisningar till IACC (Interaural Cross Correlation) när detta diskuteras. IACC är ett mått på hur mycket signalen i vänster och höger öra liknar varandra. Helst vill vi för maximal stereoeffekt ha maximal skillnad här för alla frekvenser, men att utnyttja huvudskuggan och placera högtalarna i en vinkel om 90° har en katastrofal inverkan på fantomprojektionen. Högtalarna måste placeras mycket tydligt framför lyssnaren för att hörseln ska acceptera ljudsceneriet. Vi söker därför en vinkel mellan sådär 15° och 45°, där IACC uppvisar ett minimum i hörselns maximala känslighetsområde runt ca 3 kHz.
Eftersom öronen är separerade ca 15 cm och den extra löpvägen till det bortre örat motsvarar ca 0,15*sin(α) (i realiteten en hårsmån mer) så kan man för en någorlunda musikliknande impuls finna ett minimum i korskorrelationen mellan öronen för α runt 20-23°(alltså givet hörselns typiska känslighetsmaximum runt 3 kHz). Resonemanget är dock inte helt vattentätt, då framförallt frekvensområdet för känslighetsmaximum har ett stort individberoende från hörselgångarnas längd och att huvuden uppvisar en viss variation i storlek. Impulsens form inverkar naturligtvis också.
Detta är en hygglig utgångspunkt, men det föreligger i praktiken sannolikt ett flertal andra, mindre men mer svårgripbara, faktorer i sammanhanget (utöver tidiga reflektioner som också spelar in i viss grad). Min erfarenhet är att en tydlig majoritet av ljudkvalitetsintresserade lyssnare föredrar lyssningsvinklar runt 20-25° och att det huvudsakligen är vissa studiofigurer som har fastnat i tumregeln om 30° (se länkad tråd nedan för vidare information här). Som jag har varit inne på otaliga gånger tidigare så varierar lyssningsvinkeln i studiomiljö stort, från mindre än 20° till drygt 30° beroende på vilka monitorer som används och var lyssnarna för tillfället befinner sig.
När det gäller mina personliga intryck så inverkar förutom ljudsceneriets storlek och insvepning även dess geometri, d.v.s. hur bred den imaginära orkestern tycks vara relativt en någorlunda rimlig imaginär åhörarplats, i kombination med fantomkällornas fokus (en större lyssningsvinkel leder till en bredare och diffusare presentation, vilket steveo1234 också är inne på ovan). Annorlunda uttryckt: med en lyssningsvinkel om 30° täcker den imaginära orkestern så mycket som en tredjedel av det främre halvplanet, vilket nästan skulle placera hakan på scenkanten i verkliga livet och dessutom blir musikanterna något utsmetade/oprecisa.
Herr Öhman har för övrigt beskrivit sina utredningar i detta ämne på ett föredömligt sätt (förutom att han i mitt tycke slirar en aning gällande detaljerna för, och tillämpbarheten av, IACC-mätningar) här:
viewtopic.php?p=384413#p384413
