icko skrev:Du menar 20khz fundamental ton?
Mätdystemet kan ju inte filtrera ut övertoner bara för att våra öron gör det. Ska man mäta klirrfaktorn måste man ha tillräcklig bandbredd i mätsystemet annars blir klirrfaktorn "för bra".
Analoga förstärkarsteg har i regel ökande olinjäritet mot ökande frekvenser.
Detta faktum innebär typiskt mer harmonisk distortion samt inharmonisk intermodulationsdistortion vid höga frekvenser än låga.
De harmoniska och inharmoniska produkter som hamnar ovan 20kHz är ingenting man hör.
Det man ev. hör i form av distortion om en apparat är signifikant olinjär vid höga frekvenser är intermodulationsprodukter som hamnar väl under 20kHz.
Förklaringen till det är dels att nivån vid höga frekvenser i musikmaterialet i sig nästan alltid är relativt låg dels att intermodulationsprodukter som hamnar relativt högt (15-20kHz) faller under hörtröskeln (se "equal loudness curves").
Detta gör att man mycket väl kan använda ett kapabelt "ljudkort" med säg 44.1kS/s för analys av en förstärkare för att bilda sig en mycket god bild av dess hörbara prestanda beträffande distortion.
Det som ev. kan vara ett problem är alltså distortionsprodukter som hamnar i ett område som med stor precision låter sig analyseras av ett ljudkort för ett par tusen kronor och gratis programvara.
Det finns ingen direkt skillnad mellan "vanliga ljudkort" och Lynx som du nämner. Alla använder liknande teknik och det som är viktigt och intressant är att de fel som AD-omvandlingen är behäftad med ligger i en storleksordning som ligger under de fel som man vill undersöka hos testobjektet.
Så nej, "för låg" bandbredd och "klirrfaktor" är inget du behöver oroa dig för.
/Peter