Fast nu pratar du väl egentligen inte så mycket om anläggningen och vilka krav man kan eller bör ställa på den, eller helt enkelt ställer?
Det ser mera ut som om du talar om produktionsestetik.
Men att någon gör ett fonogram eller ett soundtrack till en film som låter dåligt eller i varje fall onaturligt och man är kritisk mot detta - så säger det väl inget om vilka krav på anläggningen man skall ställa? Jag ställer i varje fall krav på min anläggning baserat på det jag vill höra väl återgivet och baserat på vilka tekniska krav olika tänkbara fonogram genom sina eventuella standarder kräver. Jag vill ju kunna spela film så att jag har chans att få höra soundtracket som det var tänkt, inklusive nivån.
Därmed inte sagt att jag väljer att göra det varje gång jag ser film, men jag vill ha möjligheten att göra det.
Att sänka eller på annat sätt modifiera kraven på grund av att vissa inspelningar låter dåligt eller onaturligt, tycker jag låter väldigt konstigt. Man ställer väl krav baserat på det som är krävande och bra? Eller rättare sagt!
- - - - -
Det följande inlägget förstår jag knappt alls. Så jag har en massa kommentarer till det, och någon fråga:
ante_77 skrev:Visst har film större krav är musik om man enbart ser på dynamik och frekvenser.
Nej, så är det inte.
Tvärtom: En film begränsas av hur standarden för ljudläggning ser ut, och det betyder att man bara kan koda 105 dB i bredbandskanalerna (5, 7 eller hur många kanaler det nu har valts att använda), och 115 dB i .1-kanalen. Skall man vara noga så finns det två standarder, och den andra ger maxnivåerna 103 respektive 113 dB.
Musik på ett fonogram däremot kan reprensentera ljud som är oerhört starka.
Det finns ju verkliga musikljud som är enormt starka (här i betydelsen högljudda) och det finns ingen standard som säger att man inte kan, får eller bör spela in dem som de är - och att lyssnaren därför också kan välja att spela upp dem på ursprungsnivå. Det kan vara både 120 och 130 dB, eller mer än så.
Om något hindrar lyssnaren så är det bara exentuell bristande kvalitet hos anläggningen (eller kinkiga grannar, eller något liknande...). Så man kan med fog påstå att musik sett rent tekniskt kan ställa hur höga krav som helst på ljudtryck. Film gör det däremot inte.
ante_77 skrev:Men som oftast så är det skillnad på kvalitet och kvantitet.
Ja, och?
Kvalitet är viktigt för den som tycker att det är viktigt, och på många sätt är tal (dialog) mera krävande än musik. Huvudskälet till detta är att informationsfragmentshastigheten är mycket större för tal. Det gör att man (av akustiska skäl) kan ha svårt att höra vad någon säger i en lokal som många fortfarande tycker fungerar väldigt bra för att spela musik i.
ante_77 skrev:Ett enkelt exempel är väl att ta en jordbävning. Hur ska den låta?
Frågan är intressant, och jag känner mig nödd att fråga - menar du något annat än "hur låter en jordbävning?"?
Du får alltså gärna förtydliga vad du menar med "ska".
ante_77 skrev:Man behöver knappast några svindyra element eller elektronik för att se på film.
Men man kan gärna prova med att spela musik med en sladdrig infrabas.
Ehh...? Man behöver inga dyra saker för att kunna ta del av varken film eller musik. Många gör det i telefoner men inbyggd högtalare.
Men vill man att återgivningen skall vara förstklassig så behöver man väldigt bra utrustning (och ett bra rum) oavsett om man talar om musik eller film. Mycken musik är dock idag av så låg teknisk kvalitet redan på fonogrammet att man kan argumentera att högklassig utrustning är bortkastat, men då glömmer man bort att det finns musik på fonogram med utmärkt ljudkvalitet också, även om det tyvärr är sällsynt.
Filmljud håller statistiskt MYCKET högre kvalitet, och det är uppenbart om inte annat när man lyssnar på filmmusik som i förekommande fall är kommersiellt utgiven även på rent fonogram, och som ofta låter mycket bättre i filmens soundtrack.
Skälen till att det ser ut som det ser ut kan vara komlext, men det troliga huvudskälet är väl att de som skapar filmljud har en förmodan om högklassig avspelningsutrustning i åtanke, medan de som skapar fonogram gör det med en usel anläggning som utgångspunkt.
ante_77 skrev:Tongenerator är mest krävande. Speciellt när man vrider på 2Hz ända upp till mellan- och långvågsfrekvenser.
"2 Hz" är en frekvens, det betyder två svängningar (perioder) per sekund. Man kan inte spela 2 Hz vid någon annan frekvens än just 2 Hz.
Lång- och mellanvåg är vidare ett radiobegrepp, och det åsyftar våglängden på den elektromagnetiska våg som strålas ut när man sänder etervågor. Räknar man om det till frekvens så motsvarar långvågsbandet 30 - 300 kHz, alltså frekvenser över det hörbara området, och mellanvåg är 300 kHz - 3 MHz. Ännu högre frekvenser alltså. Så bortsett ifrån att 2 Hz inte kan spelas med varken långvågsfrekvenser eller mellanvågsfrekvenser (2 Hz är 2 Hz), så är dessa frekvensband ingenting som har något med audiofrekvenser att göra, vare sig de beskriver ett ljud som är musik eller något ljud från en film.
Du har fått något illa om bakfoten.
ante_77 skrev:Musik kräver bättre precision. Val av utrustning är alltså viktigare och mer krävande på sitt sätt.
Musik kräver ingenting. Den bara är.
Om en lyssnare kräver högre precision (vad du nu menar med det) vid musiklyssning är filmtittande så säger det nog bara något om denna persons föreställningar. Filmljud kan ju innehålla vilka ljud som helt - inklusive musik, så att säga att det ställer mindre krav än musik blir motsägelsefullt. Eller också berättar det att den som tittar blir förhäxad av bilden och bryr sig därför mindre om ljudet. Det har var och en förstås rätt att göra, men att beskriva det i allmänna termer som att "musik kräver bättre precision" är fel.
DU kan självklart ställa lägre krav på ljudanläggningen när du tittar på film, men det betyder inte att musik kräver bättre precision. Musiken kräver ingenting, och ljudet på en film kan dessutom vara identiskt samma som på en CD, så det finns ingen grundläggande skillnad därvidlag.
Finns det en skillnad
sett från ditt perspektiv så beror den på att DU av ett eller annat skäl ställer lägre krav i det ena eller andra sammanhanget. Det kan handla om att bilden vid filmtittning blir så viktig för dig att du inte lyssnar så noga på ljudet, eller att du alltid är full när du tittar på film, eller att du fått lära dig att musik är finare och därför kräver mera, eller något annat. Men det är dig själv du beskriver då, inte mediernas egenskaper eller någon djupare filosofisk sanning.
Av det skälet så tycker jag det är synd att du uttrycker dig som att musik ställer högre krav än filmljud (t ex musik), för det kan som sagt vara identiskt samma signal.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
Varför tog du jämförelsen med biltester? Jag tycker resonemanget haltar betänkligt. På vilket sätt har det med hembioanläggnin vs. (tvåkanalig?) musiklyssningsanläggning att göra?
Denna slutscen är det enda jag kommer ihåg från filmen.
