Almen skrev:Nils skrev:Fast det förklarar inte på en teknisk nivå varför man upplever hastigheten av musiken som sakta, snabb, eller varierande.
Så om någon upplever en viss musik som snabb, eller en annan som sakta. Är detta då placebo? För man ska ju kunna mäta allting, eller hur. Åtminste en så stor och uppenbar sak som hastighet av musiken. Och jag pratar inte teori - jag pratar om det vi upplever.
Man kan uppleva två stycken som har exakt samma puls (BMP) som olika snabba. Man kan uppleva att musiker sackar i en del av ett musikstycke, fastän de håller samma BMP. Det är upplevelsen av musik - varför kalla det placebo?
Jag är inte riktigt med på när du både säger "man skall ju kunna mäta allting" och "jag pratar inte teori - jag pratar om det vi upplever". Man kan ju faktiskt kvantisera upplevelser genom att ge ett antal försökspersoner två musikstycken att lyssna på och ställa frågan "Vilket upplever du som snabbast?"
Det har säkert gjorts, förresten.
Självklart. Det finns flera mekanismer som kan påverka upplevelsen av tid, varav jag har undersökt i varje fall fyra.
Den mest kända och undersökta är den som relaterar till "gammal energi", läs: Efterklang.
Det är mycket lätt att undersöka hur BRIST på efterklang får folk som sjunger i kör (inte alla, men tillräckligt många för att det skall bli problem) att öka tempot. De har helt enkelt svårt att hålla pauserna utan att det finns gamla ljud att "mäta tiden mot".
Vissa (jag t ex) har dock en av efterklang oberoende förmåga (en inre klocka) att känna tempo, och de drabbas inte alls på samma sätt.
En bieffekt av det nämnda är att även dynamikhantering i en återgivningskedja påverkar upplevt tempo. Det beror nämligen på att kompression skapar en falsk efterklang, eller rättare sagt en förlängning av den förefintliga efterklangen, eller andra "efterljud". Fenomenets namn i musikinstrumentvärlden är sustain, och det är välkänt att man kan öka sustainet (om svengelskan ursäktas) både genom att öka elgitarrhalsens styvhet och vikt, och genom att klippa guraampen hårdare!
Det är lätt (/mäta) att se att de flesta gitarrhjältar ibland tappar tempo (eller sänker det avsiktligt och medvetet) när de spelar hårdare klippt, utan att man som lyssnare nödvändigtvis upplever det så. Spelar man snabbt som tusan och dessutom låter det klippa, så blir kiddsen mäkta imponerade över tempot!
Den falska tempoökning man får är alltså för det mesta ett tecken på dynamisk begänsning (eller i förekommande fall -misshandel) och i de flesta fall är ett upplevt lågt temp ett tecken på högre kvalitet i kedjan.
Men det finns faktiskt undantag, faskt mest i den analoga världen, där vissa sorters faktiska tidsfel kan ÖKA upplevelsen av såväl långsamhet som sväng. Vissa försvagningar i tonkurvan (framförallt i registrena 60 och 120 Hz) kan dock ge intryck av falsk långsamhet (liksom det motsatta ger motsatt effekt).
Enkelt är det sällan, när man skippar tumreglerna.
Vh, iö
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).