adagio skrev:Tröttnar gör jag inte men allt går i vågor. Intresset brukar dock peaka när jag har någon ny pryl eller skiva att lyssna på.
Jag tror att den så kallade lättillgängliga streamade musiken i längden inte känns lika viktig/dyrbar/värdefull. De fysiska skivorna kopplas till mer minnen av platser omständigheter mm. Jag får minnesbilder och känslor av en fysisk skiva ungefär när och var jag köpte den i samma stund jag plockar fram den, jag minns hur mitt liv var då.....
Det blir inte lika dant när jag letar upp en fil.
Tillfällena blir också mer värdefulla när jag inte längre har tid spontanlyssna hela tiden. Barn, jobb mm. Min sambo uppskattar tystnad över allt och därför blir det nästan aldrig bakgrundsmusik och "skvalmusik" här hemma. Några kvällar i veckan är hon dock alltid o tränar och vår son sover då kan det bli en timme eller två. Likaså måste det bli några tillfällen varje helg.
Men jag tror att när man förlorar sin känslomässiga koppling till anläggningen/den fysiska skivsamlingen så blir intresset mer abstrakt. Så med en billig anonym ljudlimpa och endast nätmusik blir intresset lika med noll, ändå konsumeras musiken som en dövande ljudmatta, ett brus. Ev låtval görs som man konsumerar tuggummi, intensiv smak när det är nytt och sen spottar man ut och kastar bort när intensiteten minskar.
Tillgången är enorm, vilket gör att det inte värdesätts.
Det är iaf vad jag tror
Jag tror att du har en poäng. Jag minns tiden när man lade en vinyl på plattan och väntade på att knastret skulle tystna och musiken börja.. När man det första man gjorde tog häftet ur en nyinköpt cd och satt och läste på bussen hem.. Nu, när man bara drar igång Spotify och kör, är det som du säger. Ritualen finns inte kvar. Det är för enkelt. När man letade i butiker efter en speciell skiva och till slut, ibland efter lång tid, äntligen fick hem beställningen eller fann den på något oväntat ställe.. Det var ren glädje när man satte sig i soffan och började lyssna. Nu skriver man ett par bokstäver i sökfönstret och vips..
Spotify, Wimp osv är fantastiskt. Det tar dock bort en del av den där goa känslan man hade innan. Den spända förväntan.. Visserligen slipper man även besvikelsen som ibland uppstod när en platta man trodde på visade sig vara usel, men då hade man i alla fall skivan..
Jag har inte ens en cd-spelare längre. Varför skulle jag? 99% av all musik jag spelar är via Spotify och när vilken billig receiver som helst har en dac som gör jobbet så kan ju den gamla dvd-spelaren agera transport de få tillfällen en skiva ska spelas. Oftast när man får besök av någon som har en skiva med sig.
Inte ens i bilen spelar jag skivor längre. Man får ju plats med mängder av skivor på ett litet usb-minne och numera har man ju konstant Spotify med sig i telefonen.
Visst är det smidigt, otroligt smidigt egentligen och helt otänkbart för 10 år sedan, och visst ser jag hur det främjar ett musikintresse. Att vara intresserad av både hifi och musik är dock så mycket mer än så. När man bara drar igång telefonen och har all världens musik med sig överallt så blir man liksom så bekväm att allt det andra inte blir värt besväret.
Samtidigt går tekniken framåt även på andra plan. Jag har lyssnat till större ljudlimpor (Jbl L8 t.ex), diverse halvdyra 2.1 biosystem där man får bluray, streaming osv inbyggd och kvaliteten är ju sådan att man faktiskt inte mår illa av att lyssna till prylarna. Då börjar man fundera lite på vad man egentligen håller på med. Visst får/fick jag en större upplevelse med min egen anläggning i ett mörkt och tyst rum där man kunde förlora sig i musiken. Tillfällena till det är dock så få att det, tillsammans med det övriga som lättillgängligheten och den allmäna kvaliteten på det som spelar upp musik idag gör att jag helt enkelt inte tycker att det är värt besväret.
Jag känner alltså att jag lika gärna kunde spela den musik jag vill höra via en liten ljudlimpa och slippa stora, fula elektronikklumpar och golvhögtalare.
Vem vet. Att lägga ner ett tag blir nog en befrielse. Så jäkla mycket har kretsat kring hifi att tankarna upptas av det även i situationer som inte alls har med hifi att göra. Det nästan tvångsmässiga magget-kollandet, frustrationen av att aldrig ha pengar när fynden dyker upp och över att det aldrig finns vad man söker att köpa när pengarna väl sitter.. Planerandet av vad man vill uppnå.. Man sitter framför datorn på jobbet och planerar hur man ska dämpa första sidoreflexen bättre..
Det blir en del av den man är.
Någon skrev att befrielsen kommer när man är 100% nöjd. Kanske är det så men jag har helt enkelt inte ekonomin till att bara skaffa det som behövs för att nå dit. Jag brukar få välja det ena eller det andra.. Som nu, t.ex.. Jag är extremt nöjd med registret 40Hz-20Khz men då börjar det gnaga efter ett par stabila subbor som skickar ner tonkurvan i parketten..och ska jag skaffa det så behöver jag pengar..som jag bara får genom att göra mig av med det som är bra nog över 40Hz och så börjar det om igen.
Asch.. Nu bara gnäller jag. Det låter som att livet är eländigt men såklart finns mycket annat än detta. Jag får helt enkelt byta hobby ett tag. Att sitta och analysera "problemet" är ju raka motsatsen till att försöka avdramatisera situationen..