Jag håller mest med
markusA skrev:Fokuserar på musikaliteten men det finns ju en massa skoj som jag arbetar på parallellt också.
Det lustiga är att distorsionen aldrig har varit något primärt problem för mig? Det har alltid funnits viktigare mål att jaga.
Det ska vara kul att spela musik, jag tycker synd om den oförstående stackare som sade någonting i stil med att musik är bara en massa ljud och om en anläggning har korrrekt ljudåtergivning måste också musikåtergivningen vara korrekt genom denna anläggning.
Kan det vara värt pengar och möda att hålla på med det här om man saknar förmågan att ta till sig musiken och låta allehanda känslor väckas inom en?
Vissa apparater har större problem än andra att förmedla timing och mikrodynamik oförvanskad, men troligen är brister i dessa avseenden oväsentliga i en del musikgenrer som inte intresserar mig, så svaret på min fråga ovan kanske är: Nja, det beror på vilken musik.
För mig är huvudintresset akustisk musik från alla tider av sådant slag som nästan enbart framförs och spelas in i lokaler med naturligt god akustik för musiken i fråga.
Som flitig livelyssnare är min hjärna van att sortera bort olika konsertlokalers inverkan på hur det låter på min lyssnarplats för tillfället. Denna mekanism fungerar lika bra för mig vid återgivning i hyfsat goda lyssningsrum.
För mig känns det som bortkastat arbete att försöka åstadkomma ett nästintill perfekt lyssningsrum.
Lite harmonisk distorsion från högtalare och lämpligt designade rörförstärkare stör mig inte heller. Jag ser det snarare som en fördel om man lyckas matcha rum, verkningsgrad på högtalare och förstärkareffekt så att kompression och rördist inträffar innan ljudnivån blir skadlig men vid tillräckligt hög nivå för jag inte ska känna mig lurad.
Var den nivån ligger är nog individberoende, en del besökare "går på det" liksom jag själv och tycker att det blir en medryckande livekänsla, andra verkar vilja ha högre nivå, men det får stå för dem. Jag har mina begränsningar (tinnitus bl.a.) och har anpassat min anläggning för mig.
Homogenitet, timing och tight samspel är viktigt för mig och kan ibland komma i konflikt med "hög uppplösning". Vissa mid-fi produkter, vanligtvis elektronik, i synnerhet CD-spelare, dissekerar musiken på ett ett sådant sätt att min hjärna inte förmår att återuppbygga det musikaliska samspelet.
Detta kan drabba inte bara Soul, R&B och Jazz utan även Barock-musik.
Även utanverket är viktigt för att det ska vara kul att spela musik;
en rejäl vinylspelare kan jag inte vara utan (Skotsk, dock inte Linn).
Hela ritualen ger en känsla av förvantan,
att ta ut skivan ur innerpåsen, lägga den på den konkava skivtallriuken, pressa skivan hårt nedåt med skivklämman och i samband med att jag spänner chucken drar jag igång tallriken till ca 35 rpm mellan tummen och pekfingret innan jag startar motorn och konstaterar nöjd att tallriken dämpas helt efter två gung rakt upp och ner utan tillstymmelse till sneda svängningar tros att jag inte rört justeringarna sedan jag flyttade in för 16 år sedan.
Förförstärkaren bör ha tydligt uppmärkta greppbara omkopplare för ingångsval och belastningsimperdans på pickupingångarna. Dessa får inte vara så tröga att appareten glider mot underlaget när man använder dem.
En riktig förförstärkare är analog och har tonkontroller som gör vad de ska utan att grumla återgivningen för övrigt.
En sådan tror jag kommer att bibehålla ett högt andrahandsvärde längre än en motsvarande apparat med inbyggd DAC som snabbare blir föråldrad.
Undantag finns, den DAC jag använder dagligen tillverkades för 24 år sedan.
[size=50]Lyra Delos-Jelco SA-750D-Systemdek IIS, Oppo BDP-95, Mytek Stereo 192 DSD DAC, McIntosh C2300, ino cr80s+infra,Ezon PowerAmp,2x McIntosh MC75,Yamaha A-320, 4xOB52, 2xOA52.2,(2xB&W DM4),OD11[/size]