Vad den ene eller andre konstruktören är fokuserad på kan ju skilja sig rätt så mycket, och att generalisera och antyda att "alla andra gör fel" känns för mig mest som trist marknadsföring.
Det är ju dessutom knappast någon nyhet för något att massor av mätningar som tittar på beteendet över tiden är vanliga. Vattenfallsmätningar är knappast någon nyhet för något.
Det finns dock ett problem som många som talar om att vi (alla?) mäter fel och borde mäta med transienta mätsignaler istället, och det problemet är att man när man gör det inte kan skilja mellan linjära och olinjära fel!
- - -
Jag brukar säga att problemet som, om något, är lite generellt är att de flesta mäter apparaters utsida men glömmer eller vågar inte titta in och undersöka insidan.

Det kanske låter lite kryptiskt, men det jag talar om är att kartlägga mekanismerna, de intrinsiska egenskaperna, som ger de fel man ser när man mäter på utsidan. Det är sådant som är för sällsynt. Både tonkurva och distorsion är bara yttringar av inre egenskaper. Och vågar man inte dyka in och titta på egenskaperna direkt så kommer bilden av dem alltid att förbli lite suddig.
- - -
Det är även intressant att många som är övertygade om att vi behöver mäta andra saker än med stationära signaler, hänvisar till Matti Ottala - vars mätsignaler var i alla högsta grad stationära! Och utsidesmätningar var det dessutom. Det som är intressant med Ottala var att han i varje fall i någon mån reflekterade över de inre mekanismerna.
Han hade även (och har kanske) rätt så bestämda uppfattningar om hur det inre skulle vara utformat för att resultatet skulle bli bra. Det är ju intressant, men jag är mycket skeptisk till nästan allt det han skrivit. Det går att bryta mot i princip alla "regler" för hur en förstärkare skall vara uppbyggd ala Ottala, och nå fram till en utmärkt förstärkare.
Det går dock inte att bryta mot grundläggande och sedan urminnes tider kända krav för en ackurat funktion, som t ex att framvägen måste kunna ge en utsignal som stämmer med insignalen - med
någon (t ex predistorderad) insignal, och att oförmåga därvidlag inte går att rädda med återkoppling. Men det var ju välkänt före Ottala.
IngOehman skrev:Att allt vi kan höra går att mäta betyder inte att vi lärt oss att göra det, ännu.
Men om frågan betyder "har vi mätinstrument med högre upplösning än vår hörsel?" så är jag benägen att säga ja - det har vi. Nog. Det betyder inte att vi vet allt som finns att veta om hur man skall använda instrumenten och behandla insamlad data.
Men det finns saker kvar att lära oss när det gäller att förstå vad som ger vilka effekter i en musikåtergivningskedja.
- - -
Och en viktigare fråga, kan jag tycka, är om det alltid är den bästa vägen att leta kunskap med hjälp av mätningar. Min uppfattning är att det definitivt INTE är så. Det finns massor av saker som man kan lära sig mycket, mycket mera om genom att studera dem med öronen som instrument. Dock vet jag att många som är skeptiska till mätningar anser att även sådan bör sortera som mätningar.
Vh, iö
När jag läser det jag själv skrivit i det ovanstående så inser jag att jag kanske behöver förtydliga mig.
Det finns ju en risk att någon som läser det ovanstående får intrycket att jag påstår att mätinstrument är lika bra på saker som t ex att identifiera vem en röst tillhör och liknande, och möjligen finns det även en risk för att någon tolkar det jag skriver som att mätningar kan ersätta lyssnande.
Inget kunde vara felaktigare.
Lyssnandet är inte bara viktigt under utveckling av audioprodukter, det är till och med mycket viktigare än de som är mätningsskeptiska tycker och tror! Och det som gör lyssningar, speciellt på de problem som högtalare och rum riskerar tillföra, så viktiga, är att lyssningen ger den kompletta bilden.
När man mäter något så tittar man bara på en enskildhet och är mer eller mindre blind för andra egenskaper, och då ljudåtergivning potentiellt kan innehålla förvrängningar av ofantligt många olika typer, är det väsentligt att man har med den kompletta bilden när man utvärderar, den man får vid lyssning. Det går inte att bara titta på ett antal enskildheter, eftersom de
aldrig tillsammans utgör helheten, hur många saker man än mäter.
Det betyder inte att man med lyssning kan identifiera felorsaken, men det är heller inte "istället för att mäta" som man lyssnar.
Efter att ha lyssnat och hört kan man som regel lista ut vad det är man behöver mäta för att kartlägga de problem man hört, och när man kartlagt och förstått dem som kan man även åtgärda dem.

Att bara mäta är lika dumt som att bara lyssna. Man måste faktiskt göra både ock, och inte ens det räcker. Man måste utforska ämnet till gränsen för utmattning också, för att lära sig så mycket som möjligt om vad betyder något, vad som är lätt att missa.
Vh, iö
- - - - -
PS. Med det sagt är inte alla mojänger i kedjan lika komplicerade. Eller rättare sagt de är komplicerade på olika sätt. En förstärkare är på sätt och vis mera komplicerad än en högtalare, för de flesta, att förstå sig på. Går man på djupet med det så finner man att nästan alla länkar i kedjan blir ofantligt komplicerade om man skall veckla upp dem till sista beteendekomponent.
Men en sak gör förstärkare lättare att förstå än högtalare - att de är transmissionslänkar. De har EN utgång/EN utsignal och förstås en ingång. En högtalare har hur många utsignaler som helst, så man kan inte beskriva en högtalares överföringsfunktion utan att förenkla utsignalen till bara en (vilket är en extrem förenkling). Det kan betyda att man förenklar högtalaren till att påstå den vara rundstrålande, eller att man bara bryr sig om utsignalen i en enda riktning, eller att man bara bryr sig om dess effektutstrålning. Vilket man än väljer så blir det en falsk och MYCKET vilseledande beskrivning av högtalare. Så även om en högtalare är en i grunden enkel mojäng, så det det inte enkelt att beskriva dess överföringsfunktion. Därför är det även svårt att definiera en högtalares uppdrag i fidelitetens namn.
Förstärkare, som ju som bekant bara har en utgång och en utsignal, är mycket lättare att definiera uppdraget för - utsignalen skall vara samma som insignalen. Att både ut- och insignal är i samma domän (en spänning som varierar över tiden) gör det ännu enklare.
Om jag (äntligen) skall försöka komma till saken i detta PS så:
Effektförstärkare är mojänger som jag vill påstå går att analysera i väldigt hög grad med hjälp av bara mätningar. Man behöver titta på mera än tonkurva och distorsion (som för övrigt inte ens är det första jag tittar på), men oddsen att man skall kunna förstå sig på en väldigt bra förstärkare, det vill säga kunna göra en insatt gissning om att den inte kommer att ge något hörbar påverkan, baserat bara på ett antal väl valda mätningar, är, faktiskt, väldigt bra.
Men att från mätningar på en förstärkare som INTE är ofärgande, som inte lämnar signalen utan påverkan, som påverkar musiksignalen påtagligt, bedöma exakt hur man kommer att uppleva färgningarna, är fortfarande ofta svårt. Man har helt enkelt för många variabler att bolla med, och även skillnader som vid en mätning med ändligt antal insatser kan framstå som rätt så små skillnader kan upplevas som större, och annorlunda än man tänkt sig. Men det betyder snarare att vi som lyssnare är komplicerade apparater. Inte att förstärkaren är det. Man bör skilja på det.
Och därför behöver man även skilja mellan möjligheterna att komma med en insatt gissning om huruvida en apparat är så ofärgande att dess påverkan inte kommer att detekteras (det är man bra på att gissa, om man mätt tillräckligt och är insatt i hur mätningar och hörseln fungerar) och möjligheterna att förstå exakt hur man kommer att uppfatta en apparat som enligt mätningarna färgar massor (det är mycket svårare att gissa detta).
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).