Ok.
När man lyssnar på exempelvis klassisk musik som ofta innehåller väldigt dynamiska utbrott, hur ser det ut med effektbehovet vid sådana komplexa musikaliska passager?
låt oss säga att man har som i mitt ovan nämnda exempel, en högtalare med 86 db känslighet (2,83 volt 1 m

) och spelar på en medelnivå runt 95 db vilket i detta fallet kräver en kontinuerlig effekt på 8 W (om jag fattat det rätt?).
Vid de dynamiska topparna, är det inte så att det vid sådana tillfällen kan komma att krävas avsevärt mer effekt från förstärkaren? Upp till 10 ggr mer,dvs 80 W (vid 95 db).
Stämmer mina funderingar?
Personligen bor jag i lägenhet så jag undviker att kräma på extremt men ni som har möjlighet till det, upplever ni det som lätt att höra när era förstärkare klipper?
Av det jag läst så är det tydligen oftast så att (välbyggda) högtalare oftast går sönder pga en för klen förstärkare.
Eftersom jag snart kommer skaffa högtalare med relativt låg känslighet så vill jag ju vara mån om att jag inte utsätter dem för alltför begränsade effektresurser.
Om man sitter drygt 2 m från högtalarna när man lyssnar, krävs det då dubbelt så mycket effekt för att uppleva det ljudtryck som det hänvisas till vid 1 m avstånd? Dvs, 8 W vid 95 db = 16 W vid 95 db när avståndet är ca 2 m? (bortser från ojämna basfrekvenser)