Jag minns hur jag - mycket förväntansfullt - lät kompisar avlyssna min stereo.
Jag kommer ihåg att jag för det mesta tyckte att det lät SÄMRE när jag hade besök, och skulle demonstrera stereon, än då jag lyssnade för mig själv i lugn och ro.
Jag satt väl på spänn, lite orolig för omdömet om ljudet.
Hade jag kanske valt fel låt? Även låtvalet kunde bli en besvärande grej. Det gällde ju att träffa rätt från början.
Oftast - nä, alltid - spelade jag någon musik med mycket bas, attack och snärt. Åtminstone så tyckte jag väl att jag gjorde det.
Det var ju STEREON som skulle bedömas.
Då fick man välja musiken efter syftet.
Bedömningen gick primärt ut på att visa vad apparaturen klarade av och mäktade med.
Huruvida apparaturen grejade finliret och smådetaljerna var väl inte det som var mitt huvudfokus. Nej, det handlade ju om att dema sådant som kompisen garanterat skulle reagera på.
Inte somna av.
Oron var alltid mer eller mindre närvarande:
Vad skulle han (dom) tycka?
Han säger ju ingenting... och nu har jag ju spelat snart en minut av det här häftiga spåret...
Byta platta?..
"Mellanregistret är ju fint."
Ja, det var en både ganska vanlig, och samtidigt ganska nedslående kommentar. Ty, jag tolkade SJÄLVKLART den kommentaren som en outtalad dom över hur diskanten, och framförallt BASEN lät.
Senare på kvällen, när kompisen gått, dök funderingarna upp:
Är det placeringen av högtalarna?
Kan jag fixa lite med rummet kanske?
Eller skall jag köpa nya högtalare till helgen?..
. 
, ja den kommentaren har man väl hört några gånger under alla år med paneler. Många förstår knappt att det är högtalare.