BertilAlving skrev:Fenomenet kallas "otoakustiska emissioner"
//Bertil
Öronen är inga passiva mikrofoner.
Hörandet är en högsta grad en aktiv process inte bara i hjärnan centralt utan redan i örat.
Genom sända in ett klickljud i yttre hörselgången kollas trumhinnans transformering av ljudtryck i luften till hörselbenen och hörselbenens mekaniska funktion att skapa en tryckvåg, via ovala fönstret, i innerörats vätska (perilymfan) i scala vestibuli. Scala vestibuli har förbindelse med scala tympani som mynnar i runda fönstret (likt en slavbashgt). Mellan dessa ligger scala media. I scala media finns hårcellerna som stimuleras av klickljudet i relation till frekvensen. Några av örats 30000 hårceller "svarar" med egenljud som är lägre i frekvens o kan registreras mha mikrofon i ytterörat.
Dvs hörselfunktionen kan testas bättre o tidigare än den tidigare gamla 4 år kontrollen.
Det intressanta är att de otoakustiska emissionerna de är flera o har lägre frekvenser än ursrungsljudet och att vätskan i scala media med hårcellerna har en annan densitet o ljudledningshastighet än scala vestibuli o scala tympani. Jag hittar tyvärr inte ljudledningshastigheterna för endo- o perilymfan i innerörat.
Dvs att olika resonansfrekvenser för samma stimuli torde stimulera hårceller olika på olika platser längs med basilarismembranet.
Forskningen menar på att det de inre hårcellerna som generar den tonala differentieringen.
Problemet är att antalet inre hårcellerna är bara 3500 till antalet. Således ingen 1:1 relation.
JM