Jag har varit lite "borta" ett tag, mest pga av strul med datorn.
Jag är glad och rörd över alla synpunkter på mina gamla högtalare, och det är otroligt att få konstatera att de - efter div renoveringar - fortfarande fungerar till mångas belåtenhet.
Jag ser också att de flesta frågetecknen har blivit uträtade, men vill bara lämna följande kommentarer:
Alla "fullvuxna" modeller, alltså inte de enklaste frontriktade lådorna, var alltid försedda med bästa äkta fanér. Valnöt, jakaranda och bok var vanligast, men i början fanns de tom i furu. Ev skador går alltså att reparera, det bör finnas en dryg mm att ta på.
Och så placeringen. Jag har sett några bilder på högtalare motsvarande typ OM3-28 som står prydligt uppstyltade på höga stativ. Jag tycker inte det är snyggt, och framför allt kan de omöjligt låta särskilt bra. Varför?
De skall stå på golvet med ryggen mot väggen, några centimeters avstånd är tillåtet. Reflexen från bakväggen och golvet ingår i den planerade ljudbilden, men jag har också i ett större rum nyligen använt dem helt fristående från bakväggen. Gick bra, men som sagt ett ganska stort rum med 25 pers i publiken.
Diskanten skall inte spela bara för taket. Lyssnaren skall nås av direktljudet + reflektioner från bakväggen och taket. Den valda diskanten är bredstrålande, och återger bara övertoner ovanför 2000 Hz.
Alltså ner med högtalarna på golvet, i ett vanligt vardagsrum med ryggen mot väggen. Och undvik hörnen som bumpar till det för mycket. I princip behöver man alltså en hel långvägg för högtalarna. Men vadå? Jag brukade alltid säga att vill man att det skall låta som en riktig orkester, så måste man också bereda lite plats för denna orkester.
Vi hörs,
Olle
