av Svante » 2010-07-21 10:28
Motkoppling sänker en från början låg distorsion, men kan inte göra att förstärkaren presterar bortom sina begränsningar. Som min reglerlärare sa, man kan inte få ett ånglok att göra 0-100 på en sekund.
En förstärkare sedd utan motkoppling har flera fel. Här är några:
1. Den har en tonkurva som inte är rak. Tonkurva är en småsignalegenskap.
2. Den är olinjär. Exempel: Om förstärkningen är ungefär 1000 ggr så ger 1 mV (likspänning) 1 V ut. Men 2 mV in kanske ger 1,95 V ut. Ritar man upp en linje för överföringsfunktionen så är den krokig. Olinjäriteten kan vara svag (som ovan) men den kan också vara...
3. ... betydligt värre, tex om förstärkaren klipper. Utspänningen begränsas då till ett maxvärde som mäts i Volt.
4. Den kan ha slew rate-begränsningar. Det betyder att utspänningen från förstärkaren inte kan ändras hur fort som helst. Det finns en begränsning som mäts i V/µs. Slew ratebegränsningar kan uppstå om en (tidig) del av förstärkarkopplingen klipper och att det sitter en integrator (=bandbegränsning) efter den.
Motkoppling förbättrar egenskaperna i 1 och 2 men inte i 3 och 4. En förstärkare som drivs inom sitt normala arbetsområde, och inte bortom klippning eller slewratebegränsning blir alltså bättre av motkoppling. Problemet som kan uppstå, som nog har gett upphov till myten att motkoppling är dåligt, är när man tar en förstärkare som är för dålig framför allt map 4 och försöker "fixa" den med motkoppling. Det går inte, men ger tydligt bättre tonkurva och distorsion för små signaler. Vid stora signaler blir det dock elak dist med ett övertonsspektrum som innehåller otrevliga distprodukter. Detta eftersom förstärkaren drivs till klippning internt.
Typ.
Så länge har jag längat efter att loudness war skulle vara över. Nu börjar jag tro att vi faktiskt är där. Kruxet är att vi förlorade.