Jag har inte hört speciellt mycket av Lalos musik (kanske beroende på att det inte är så mycket som är lyssningsvärt?) men hans violinkonsert är ett såväl trivsamt som käckt stycke. Nu har jag stött på det med en Sara Chang vid stråken (EMI Classics). Och jäddrar i min lilla låda vilket schvung!

Hon spelar gudabenådat och hela orkestern under ledning av Dutoit (tror jag han hette) låter oerhört entusiastiska. Om man inte är fullkomligt allergisk mot litet sötsliskigt publikfrieri, så är detta en kanonplatta!
Hälsn. Michael