NNord skrev:Ingvar, välj 4 andra alternativ förutom K2 som är lika kapabel till ljudtryck och har en någourlunda sjysst konstruktion / tonkurva och faslinjäritet
K2 är inte faslinjära, och man kan diskutera om de är frekvenslinjära också. Det beror ju på vilka krav man ställer.
Vad man
kan säga är att de är imponerande frekvenslinjära - givet att de ju (för höga frekvenser) nyttjar kompressionshornsystem. Man kan också säga att de är maffiga att titta på, och att de är skapligt ljudtryckskapabla.
Deras bandbredd jämfört med storleken imponerar kanske inte lika mycket dock, och de flyttar inte några jättemängder luft vid ultralåga frekvenser heller - detta har den stora japanska verkningsgradsfixerade marknaden sett till, många K2 har ju gått just dit har jag förstått.
Ingen fara, jag väljer inte Kappa9.
Valet är väl i själva verket rätt givet, men jag antar att egna system inte räknas? Då blir det ju lite svårare...
De enda högtalare som jag skulle kunna leva med, köpbara på marknaden idag, är nog B&W 801, eller möjligen 800 signatur. Men på många sätt föredrar jag den något mindre färgande generationen av 801 - nämligen den sista som använde 12" bas, även om de förstås hade lite lägre ljudtryckskapacitet än dagens 801.
Det där med ljudtryckskapacitet är något jag är lite kluven över dock... Det är en komplicerad fråga innehållande hundratals aspekter och dimensioner, men den behandlas normalt som om det handlade om en enda fråga: Hur många dB?
Som jag ser det är begreppet "ljudtryckskapacitet" en gränsangivelse för nivån där ljudkvaliteten inte räcker längre (av distorsionsskäl vanligtvis). Men för att ljudtryckskapaciteten alls skall vara intressant att diskutera måste ju återgivningen vid nivåer under denna gräns vara tillfyllest. Det är ju rätt ointressant att något försämras över en viss gräns, om det inte var rätt ens under denna gräns.
Tyvärr känner jag inte till några högverkningsgradssystem överhuvudtaget som (i mina öron) uppfyller rimliga ljudkvalitetskrav, ens vid pytteljudtryck.
Min inställning är därför att ljudtrycksdiskussionen är överkurs, om man inte har styr på ljudkvaliteten vid låga ljudtryck först.
En högtalare som kan spela jättehögt, men som färgar vid alla nivåer är ju inte användbar överhuvudtaget. En som inte kan spela så jättestarkt, men låter bra vid rimligare nivåer är däremot användbar till allt,
utom just att spela jättestarkt.
Frågan är dessutom hur starkt man behöver kunna spela?
Jag tycker att marginaler förvisso aldrig kan vara för stora, men skall en konstruktion optimeras tar jag ändå helst en titt på de STORA problemen först.
Man kan då se, att de stora problemen praktiskt aldrig (undantaget vissa riktiga junksystem) inkluderar problem med ljudtryckskapaciteten vid frekvenser över 300 Hz#. Registret över 300 Hz kan ha massor av problem som absolut måste åtgärdas för att ett system skall kunna användas med behållning, men ljudtrycksproblemen >300 Hz är sällan de som bör få högst prioritet.
Dessutom kan man konstatera att de inspelningar som man* alls vill spela starkt har det gemensamt att de är basrika, artikulerade och dynamiska. Ofta är de dessutom rumsliga och högupplösta i högre register.
Kontentan av det hela är att man kan fokusera ganska rejält på frekvensområdet under 300 Hz om man har extra stort ljudtrycksbegär.
Man kan dessutom, om man är intresserad av att inte utveckla tinnitus, fråga sig vad det är man är ute efter i sin ljudtryckshunger, egentligen?
En förmedling eller en upplevelse?
Min uppfattning är att de extrema ljudtrycken i sig nästan alltid är en avtagsväg från den högsta möjliga fideliteten (eftersom inga fonogram, praktiskt taget utan undantag, är gjorda för att avspelas på ljudtrycksnivåer över 110 dB, eller innehåller ljud som akustiskt var starkare än 110 dB). Kontentan av resonemanget är att det vid avspelning på extremnivåer är psykoakustikst rimligt att tonkurvejustera för att anpassa till den återgivningsavvikelse man redan valt att göra.
Efter tonkurvejusteringen (noolom: b1+2 & d=4 k är rimligt vid ljudtryck >120 dB) så är det uppenbart att man behöver extra resurser i basområdet primärt. Resurser av en helt annan dignitet än några normala hifi-högtalare erbjuder. Förmåga att spela >>120 dB över 2 kHz på lyssningsplats är däremot ungefär lika viktigt som att titta in i solen. Inte viktigt alls alltså, och till och med inte tillrådligt.
Att ha marginaler är som sagt inte fel (jag gör flera system som klarar >130 dB även över 2 kHz), men det är betydligt sundare och viktigare att arbeta med ljud
kvaliteten vid nivåer
under 120 dB, än att ignorera ljudkvalitet men kunna spela på hörselvidriga nivåer. Med dålig ljudkvalitet vill man ju ändå inte spela ens 80 dB...
Gör man en sista titt på frekvensområdet under 300 Hz, kan man fråga sig vad det är man vill uppnå med detta?
Min idé är att alltid försöka skapa en psykoakutiskt korrekt återgivning, en som hjärnan upplever som en sann koppling till platsen där originalhändelsen skedde. För att uppnå en sådan återgivning måste uppspelningen anpassas noga till förutsättningarna i rummet.
Den komplicerade sanningen är komplicerad, och inte enkel. Förenklingar är behagliga, men aldrig sanna.
"Ju mer eller fler (Konarea? Antal källor?) desto bättre", är en enkel tumregel, som därför inte är sann.
"Ju mindre (Påverkan av rummet?) desto bättre", är också en tumregel, och därför inte heller den riktigt sann.
Många tycks vara på väg åt att (med bassystemgeometrier eller digitala rumskorrigerare) skapa en lyssning som, i jakten på falska pseudoobjektiva idéal och abnorm (outnyttjningsbar) ljudtryckskapacitet, blir hörlurslik. Och ungefär lika lik en
"öppning till framförd levande musik", som ett lik på bårhuset påminner om en levande människa (citat snott av Stravinsky
).
Vh, Ing. Öhman
*Man = jag. Bilstereovärlden presenterar dock rikligt med undantag från min tes, men det kan jag göra något åt. Det är deras problem.
#Många system
har problem med svårartad lavindistorsion även över 300 Hz, men jag räknar ändå inte dessa distorsionsbeteenden till "de stora problemen", eftersom samma högtalare typiskt har mångfaldigt större problem vid lägre frekvenser, för att inte tala om klangliga problem och annat.
Alla potentiellt musikfördärvande fel som finns bör man ta itu med, men man kan ta de mindre problemen sist, eftersom de inte kommer att märkas ändå, innan man fixat "de stora problemen".
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
av Harryup » 2005-04-02 20:21 
skulle du, det är en snygg möbel om du redan har
