MKo skrev:Tack Ingvar för svaret!
Efter att ha låtit inlägget mogna så har jag en fråga, eller kanske 2 egentligen...
Jag var inne på B & W's sida och läste något "white paper" för att sätta mig in lite i deras filosofi i.a.f..
Vad finns det för nackdel med högtalarelement som har högt Qt värde, magneten blir ofta något mindre för sådana element?
En fråga vars svar tenderar att bli samma som svaret på frågan "hur fungerar egentligen en högtalare?". Svaret kan bli hur långt som helst.
Jag skall försöka skriva något väldigt kort dock
, men naturligtivs oerhört ofullständigt också:
Q-värdet är "resonansvilligheten". Det låter kanske inte som en vidare bra grej att ha mycket av, men det beror förstås på vad för grunka det är man pratar om.
En kristall som med sin resonans skall hjälpa en oscillator att göra sitt jobb väl, vill man gärna ha högt Q-värde på (>>1000) således att man kan erhålla en stabil och fin oscillator. Ett glas man skall dricka ut låter bättre att kling på när Q-värdet är högt. Kristallklas är populära just därför. Nästan alla musikinstrument har höga Q-värden, således att de kan skapa rimligt distinkta toner. Vissa slagverksinstrument dock undantagna, även om också dessa i jämförelse med högtalare (goda sådana) har höga Q-värden.
I högtalare vill man inte att saker skall ringa efter dock, i varje fall inte mer än vad som behövs för att skapa klanglig balans (kraftigt överdämpade system (Q << 0,5) är ju, ehuru resonansfria, mycket mera färgande än system med måttligt Q-värde (0,6-0,8) givet samma intinsiska resonansfrekvens).
Man skall minnas att resonansgrunden finns i
alla system som är fjäder/massa-baserade, hur resonansvilligt systemet sen blir bestäms av relativa dämpningen.
Man kan beskriva Q-värdet som Q=W/D där W är resonansparametrarna, medan D är dämpningsparametrarna.
W i ett högtalarelement kan beskrias som 2*pi*Fo*M, men de kan lika gärna beskrivas vara sqr(k*M), eftersom Fo = SQR(k/M)/2*pi.
D i ett högtalarelement är summan av de mekanska och de elektriska förlusterna. De mekaniska är "direktverkande", medan de elektriska verkar via talspoleanslutningen, varför de påverkas av ansluten förstärkares dämpfaktor (ett mycket olämpligt uttyck) det vill säga förstärkarens utimpedans (ett mycket lämpligt uttryck). Förstnämnda anges direkt i Ns/m, medan den senare elektriska förstås får samma enhet med byggs upp av kvadraten på elementets kraftfaktor, delat med summan av resistanserna i talspolekretsen (Re + Rf + Rg).
Tumregler är ju alltid förenklingar som därför alltid blir lögner. Jag ogillar därför tumregler väldigt mycket, i synnerhet om de förmedlas till folk som inte vet/får veta att:
1. De är tumregler.
2. Det nämnda gäller för tumregler.
3. Verkligheten är mycket komplicerad.
Här dock kommer ett exempel på en sådan, först intro:
Man skulle kunna säga att de mekaniska förlusterna är destruktiva förluster, medan motordämpningen bidrar med konstruktiva förluster (verkningsgradsvinnande).
Och här kommer själva tumregeln:
Man vill därför ALLTID låta elementets Q-värde styras (kontrolleras) helt av motordämpningen. Talar man om element endast för lågfrekvensåtergivning så blir påståendet till och med sant, för då är det inte en tumregel längre, utan enkelheten i påståendet beror på fysikens enkelhet.
Nåväl, av allt detta följer att man kan åstadkomma ett lite högre Q-värde genom att göra upphängningen styvare, göra rörliga massan tyngre, göra kretsimpedansen högohmigare eller genom att minska det magnetiska flödet en smula. Det olika metoderna ändrar elementets karaktör på olika sätt, antingen ifrån eller mot önskade egenskaper.
Man kan förstås kombinera också, och det vanligaste när man vill åstadkomma ett (korrekt) system med hög verkningsgrad är att man minskar rörliga massan, ökar fjädringen (obs summan av elementets och lådans) och sedan minskar kraftfaktorn med roten ur massaminskningen. Då får man ett högtalarelement som har högre känslighet vi alla frekvenser jämfört med originalet! Enda nackdelen är att lådvolymen blir större.
I de är diskuterade fallen handlar det ju om mycket små ändringar av Q, bara för att optimera funktionen i respektive kabinettstyp.
Mko skrev:Andra frågan, har du något förslag på baselement för den omdiskuterade frågan i denna tråd, förslagsvis i storleksordningen 8-10"?
Min blygsamhet förbjuder mig.
Mko skrev:IngOehman skrev:I de båda TL-fallen brukar man önska sig något högre Q-värden än för basreflex resp sluten låda, eftersom TL-konstruktionerna till sin natur tenderar att få lite högre förluster för att de inte låta färgade av interna resonanser.
När du säger att TL-konstruktionerna till sin natur tenderar att få högre förluster, är det delvis konstruktörs betingat, för jag tycker mig kunna tyda en ev. underton att du syftar på att TL konstruktioner "normalt sett" är inte optimalt designade, har jag fel?
Njae... alltså ja. Det vill säga snarare tvärtom.
En optimalt designad TL-låda får faktiskt högre förluster än en basreflexlåda. En klantigt dimensionerad TL-låda däremot behöver inte få större förluster, men den som skall lyssna på den drabbas av alla illa utdämpade parasitresonanser istället.
Det hela handlar ju om att en basreflexlåda är "fysikalisk enkel" (kan i princip beskrivas som ett fjärde ordingens HP-system) med endast två polpar.
Basreflexlådan använder ett mekaniskt (även om många felaktigt ser det som ett akustiskt) resonanssystem för att expandera frekvenseområdet samt öka både verkningsgraden och den mekaniska effektovitten (hur mycket mera luft konstruktionen flyttar än baselementets pumpning). Basreflexlådan släpar inte på några svåra olater (även om vissa konstruktörer tycks ha problem med orgelipsresonanserna).
En TL-låda emellertid, har en akustiskt (ljudhastighetsgiven) resonansmekanism, en pipresonans, som grundläggande funktion, och eftersom denna är att beskriva som en interferensmekanism, kommer många disparata resonanser att uppstå i ett kamfiltermönster.
Endast en av TL-konstruktionens resonanser, den lägsta, är användbar på ett konstruktivt sätt i TL-lådan. Alla de övriga måste dämpas bort tillräckligt för att de inte skall störa funktionen. Därav den större förlusten i ett
kompetent utformat TL-hölje. Slutresultatet kan bli väldigt väldigt bra, om konstruktören har förmågan.
Mko skrev:Hur som helst så är min tanke att från ett akustiskt korrekt sätt leda den akustiska energin bakåt från elementet, (här vill jag påstå att 95% åtminstonne av DIY byggen där man sett ritningen är felaktigt konstruerade, dock kanske en liten paramter i sammanahnget(?)),
Jag skulle inte kalla "felaktigt konstruerade" för en parameter överhuvudtaget.
Välkommen till semantikskolan:
Den traditionella användningen av ordet parameter (i den vetenskapliga världen) är en storhet som kan antaga olika värden, men är konstant i förhållande till andra variabler.
En parameter kan alltså vara både en konstant och en variabel, men aldrig en fras i stil med "felaktigt konstruerade".
Konstruktörens
kompetens kan vara en parameter dock.
Mko skrev:...men hur som helst är tanken att använda sig av ett ganska tunt skikt dämpmaterial och först långt längre ner i slutet dämpa ganska så mycket, jag vill kunna använda luften så mycket som möjligt som fjäder...
mvh Michael
Nu förmodar jag att du talar om en sluten TL. Jag tror du kommer att bli varse att du måste göra dig av med energin du skickat iväg i pipan om den inte skall komma tillbaka och spöka för dig, och du kommer att märka att detta sker lättast där partikelhatigheten är rimligt hög.
Du kommer således att behöva dämpa ganska mycket redan tidigt i pipan om det inte skall låda förskräckligt illa. Det insåg till sist även B&W.
(Jag talade lite med deras utvecklingsavdelning när Nautillus-idén var ganska nykläckt, och de var då övertygade om att de skulle komma undan med mycket lite dämpning nära elementet... De kom till sans när de påtvingades att konfrontera verkligheten dock, och nu är systemen ganska hårt dämpade, och fungerar prima! Lika bra som en vanlig sluten låda, men med en mycket coolare och säljbarare form.
)
Det finns en metod att slippa ifrån problemen dock, så att man kan dämpa företrädelsevis i slutet av "kanalen", men lådformen måste då bli formad som mellantinget av en pannkaka och en tefatspizza.
Inget som blir speciellt placerbart i normala rum...
Jag kan avsluta med att nämna att jag personligen flera gånger blivit imponerad av välkontruerade öppna TL-lådor, men ännu inte så värst av någon sluten. Det känns, tycker jag, som om en sluten TL-låda, liksom en vanlig sluten låda, måste vara så hårt dämpade att skillnaden mellan dem nästan upphör.
Vh, Ing. Öhman
PS. För att göra den ovanstående beskrivningen ultrakort och koncis har jag nästan helt ignorerar detaljerna, och dessutom inte klargjort effekterna av förskjutningar av frekvenser och Q-värden i samand med montering i kabinett. Alla resonemang i det ovantående gäller således kompletta system, inte för lösa högtalarelement, även om delar kan appliceras även därledes.
Fd psykoakustikforskare & ordf LTS. Nu akustiker m specialiteten
studiokontrollrum, hemmabiosar & musiklyssnrum. Även Ch. R&D
åt Carlsson och Guru, konsult åt andra + hobbyhögtalartillv (Ino).
) men därvidlag skiljer sig inte basreflexsystemet från TL-systemet.
)