Strmbrg skrev:I loudness-tråden koms det in på att återskapad akustisk musik ofta låter ljus.
Gäll, skulle jag säga, eftersom det te å me kan upplevas som skrikigt.
Det är fan att det skall vara så svårt att få till detta!
För stunden lutar jag dock åt att det är ett fel som finns i inspelningarna snarare än i min anläggning.
Det grundar jag på att jag upplevt detta som ett mycket större problem med tidigare apparatur än med den nuvarande. (Kanske ett väl enkelt resonemang, men jag kör på det tills vidare.)
Framför allt upplever jag dessa problem på inspelningar av fullstor symfoniorkester.
Kammarorkester, typ Orpheus Chamber Orchestra funkar bättre och än mindre besättningar brukar vara ännu mer trovärdiga.
Inspelningarna är kanske ett betydligt större problem i helheten än vad vi apparat-fokuserade ofta tänker oss.
Eller vill erkänna.
Jag tror det kan vara både inspelningar och anläggning. De flesta anläggningar är rätt långt tifrån hur det låter i verkligheten (enl. min erfarenhet).
Riktiga instrument har ju ett enormt dynamikomfång (läs, förmåga att låta starkt) och däri ligger delvis begränsningen hos flertalet hifi-system. Många anläggningar som folk tycker låter "verkligt" åstadkommer denna verklighetslikhet genom att faktiskt tillföra artefakter (dist.). Det gör att det låter som att de kan spela starkt, utan att faktiskt göra det. Baksidan blir dock det du just skriver. Det låter ofta gällt, kanske f.f.a. med akustisk musik och då i synnerhet med stor orkester, som ju faktiskt kan spela mycket starkt. Samma anläggning kan då ofta ge sken av att låta äkta (i någon mening).
Prova någon av de högupplösta inspelningarna som gjorts på Linn Records. T.ex. Mozart 38-40, med Sir Charles Mackerras (högupplöst FLAC). Beethoven pianokonserter, Arthur Pizarro är en annan skiva. F.f.a. den senare är absolut inte gäll.
... För att komma nära verkligheten krävs både bra inspelning, förstklassig elektronik och enl. min erfarenhet aktiv drivning av högtaleriet - för maximal förmåga att spela högt utan hörbar dist.
